När själen vill, när hjärnan vill mer, när hoppet och längtan formar egna verkligheter... Ja, då blir det stökigt. När verkligheten krockar med önskelandet. Jag har kämpat så jäkla mycket den här veckan. Tryckt imig massor av morfin, muskelavslappnande och antiinflammatoriskt. Men det har inte gett så mycket. 

Efter en jobbig vecka har jag nu fått pausa. Allt som måste göras är  gjort. Jag brottas och kämpar. Jag slåss, tampas, blåser upp mig, gör allt vad jag kan. Jag är stark, jag kan, jag fixar, jag löser allt...

Sanningen är långt ifrån den bild jag vill ge. Jag kämpar, jag slåss, allt för att klara mig. Men, ändå, så hoppar jag i kväll runt här med stöd av kryckan. Jag kan inte klara livet med båda mina ben. Ett har låsts av nerver. Jag kan inte stödja, inte röra, inte lägga tryck på. Jag är helt enkelt lite handikappad. 

I kväll känns det ändå ok, för jag har löst kvällsrondan för hunden och Helene tar morgonturen men sen då...

Jag blir rädd och det skrämmer mig. Insikten att jag inte riktigt reder och äger situationen utan jag behöver hjälp... 

Jag klarar mig helt enkelt inte själv. Min kropp säger nu NEJ! Det är sorgligt men sant. 42 år gammal är jag nu trasig och typ använd. Jag har så otroligt och fantastiskt ont, jag kan inte få kroppen att göra något av det jag vill. Jag behöver stöd, hjälp och vägledning. 

Så, sorgligt nog, när du möter mig nästa gång, ja... då är jag lite av nån annan...jag är hon som inte klarar sig själv, hon som går med hjälp av kryckor, hon som behöver hjälp. 

Men mitt i dennna knasiga röra... faktum är att jag vet att det finns de som håller verkligheten högt. såsom att jag är en stark och klok person, ja de finns med mig alla dagar...

I denna röra så vet jag att livet är så mycket stlrre än vetskapen att ängeln finns i rummet....