Abbes farsa var en skön typ. Grav alkolist men en knasig prick. Skildrad med värme och kärlek av allas vår Astrid. Hon beskrev många härliga typer men framförallt lyckades hon förmedla känslor på ett strålande sätt. Många av dem kan vi väl alla känna igen oss i. Vem vill inte som Ronja skrika ut ett härligt vårskrik, eller sätta sig på tvären likt Lotta (hon på Bråkmakargatan, ni vet) eller som en av mina andra favoriter Emil som kryper ur skorstenen som en annan byling för att sedan gå o ta ett kvällstopp med sin älskade Alfred (o proppa truten full av snus). 

Tänk så mycket fint vi fått med oss av vår älskade Astrid. Men i dag kanske jag tänker mer på en annan storartad författarinna. Mamman till Totte och Emma; Gunilla Wolde. Jag älskade när min mamma läste dessa böcker för mig. Jag var överlycklig när jag själv kunde läsa dem och givetvis har jag köpt  dessa böcker till mina egna barn. Även filmerna har funnits hos oss. Senaste i går citerade jag en Tottebok (Totte går ut) när jag drog på mig mina strumpbyxor.... "Det här var ena sega strumpbyxor".  Underbart att det finns människor som ägnar sitt liv åt att ge oss andra en annan verklighet. 

I dag är jag utan sega strumpbyxor. Kör snarare Rasmus på luffen-stil med trasiga jeans.  Jag känner livet i mig och är glad och nöjd. Mer än nöjd faktiskt. Mina elever i år 6 lyckades kanonbra på de två första delarna av NP i engelska. Det är ju inte bara nervöst för dem, jag väntar ju nervöst på kvittot av hur min undervisning har motsvarat kraven. Läsa och höra gick kanon. I morgon kommer skrivdelen. Jag är just nu jobbigt medveten om att jag nog lagt för lite fokus på just skriva. Ja, ja då vet jag ju vad vi måste pyssla med de kommande två månaderna. 

Jag sitter och lurar lite på Mats altan. Det är så skönt i glasrummet. Vinden viner men solen värmer. Fågelkvittret når mig genom glasrutorna och jag njuter, fullt ut. Ja, jag känner verkligen livet i mig.