Det är så underbart just nu. Hela naturen avspeglar mina egna känslor. Det pirrar, prasslar, knackar och växer. Jag älskar våren, nåt så alldeles. Jag njuter av att varje morgon på min morgonpromenix se mig omkring och känna dofterna, höra alla ljuden och se den skira grönskan bryta igenom. Livet är här och nu samtidigt som detta magiska återkommer från år till år. 

Att få dela allt detta vackra med den man tycker om är magiskt. Som i går, på långrpromenad genom villaområden och skog då kan man inte annat än älska livet. Jag är tacksam, lycklig över att ännu en gång få uppleva att "det gör ont när knoppar brister". 

I dag hade jag långdag på jobbet, sedan var det full fart hem för att sedan hasta i väg och handla, fylla på busskort och sedan hem igen och laga mat. Därefter tog stora garderobsröjet fart. Fyra fina, fådda kassar skulle byta plats med mitt eget gamla skräp. Jag är så tacksam över att Camilla tänker på mig. 

Ett par maskiner tvätt och massor av stryktid senare så är jag nu skapligt trött. Ryggen gör "apont" men så är det ju. Det är ju den verklighet jag lever i. Jobba hårt, jätteont! Men att vila mig genom dagarna leder inte alls till något bättre. 

Nu är det sista rycket som gäller sen så ska jag hälla ner mig själv i ett varmt bad. Sedan väntar sängen. Och i morgon, då får jag ännu en gång njuta av att se hur naturen spirar och sträcker sig efter den saknade solen och dess värme och ljus.