vaknar tidigt, såklart. Låg och lyssnade på pod, sen kaffe och ropa in bästa grannen. Sandhamnsmorden på Play och frukost med tonfiskröra och apelsinjuice. Sen thriller med bästa Helene, superskönt och spännande och mysigt. Det blev liksom aldrig ljust ute utan jag njöt av adventsbelysningen.

Lite småpyssel här och där och sen var klockan slagen och hjärtat dök upp. I kväll har han firmafest, jag skjutsade honom dit. Sen hämtade jag upp dotter med pojkvän. Efter en god pastarätt låter Så mycket bättre, hemma hos mig. Allt är stilla, lugnt och bra. Jag mår efter omständligheterna bra. Nåt jag verkligen ser fram emot är nattens besök. Det kan knappast finnas något bättre än att veta att den man älskar kommer att komma smygande, tassa in, eller kanske snarare... vingla runt och dunsa ner i sängen. Krypa intill, nära på alla sätt och vis.

Jag måste erkänna att jag är en succer för skedandet. Vill helst vara den lilla. Känna en stark arm runt min midja, en stor hand som greppar mjukt och försiktigt runt mitt bröst. Det ger mig en galet skön känsla av trygghet och stabilitet. Men på samma sätt är det lika skönt att bara slumra och lite vilset sträcka ut handen och känna efter. Handen söker och letar och när den finner. Ja, det är då jag kan sova vidare. Lugnt och avslappnat.

Fysisk kontakt och närhet är totalt avgörande för mig. Jag behöver bli berörd och rörd vid, för att fungera. Jag behöver också få röra vid och vara nära för att livet ska funka. Närhet kan vara något av det finaste som finns. Å ni vet, ibland är närhet det enda som kan få det hela att funka. Men ibland är just närheten det som får det att sluta.

Jag har upplevt alla varianter. Jösses i havet! Jag har varit ärlig och jag har varit så oåtkomligt oärlig. Kanske borde jag åtminstone vara nominerad till en Oscar. Det känns i dag ledsamt, sorgligt, och skämmigt när jag tänker på att jag nån stans i livet helt plötsligt började vara nån annan. Hur illa man än tycker om nån så borde väl den personen ändå på nåt vis vara värd sanningen.

Jag har, å det här kommer låta helt sjukt. Jag har på nåt knasigt sett, känt mig tvungen att vara nån annan. Jag kände inte att jag kunde visa mig som den jag är. Med massor av eftertanke så kan jag numera le. Jag ser vad som var och jag ser hurdan var och det är då jag njuter. För nu, just här och nu, ja då vet jag. Jag är jag och jag är den jag är å det är skönt att känna att det är just den som du älskar allra mest.

Kanske är jag skadad men den här.... Är den inte lite som en fallossymboler?