Mina mellandagar startar på bästa sätt, i total lugn och ro. Jag vaknar tidigt utan att klockan ringer, går upp sätter på kaffe som jag dricker upp till hälften innan det är dags för första turen med hundarna. Därefter blir det Nyhetsmorgon på tv eller någon serie och jag sippar i mig resten av kaffet. För att ytterligare inplantera i min kropp och själ att totalt lugn och stressfrihet råder tänder jag massor med ljus. Jag tänder även Stinas lykta på balkongen. Den lyser så fint och skapar vackert glitter tillsammans med julkulorna som också kommer från Stina. Många har ju lämnat oss alldeles för tidigt men det går inte en dag utan att jag minns dem. Så länge vi tänker på och talar om dem lever de vidare med oss. 

Eftersom min jul blev inställd pga först huvudvärk och sedan feber gick den ganska så obemärkt förbi. Jag sov bort uppesittarkvällen och julafton. På juldagen vände det och på annandagen var jag i princip symtomfri. Av tradition passade jag på att beställa pizza från kvarterets egen pizzeria. Tyvärr är den snyggare än vad den är god. Kanske berodde smaklösheten på min krasslighet...

Här i stan, som på så många andra ställen i vårt avlånga land, kom det snö lagom till jul. Inte mycket, bara några få centimeter, men det lyste upp och mjukade till den annars lite kantiga tillvaron. 

Då uppesittarkvällen blev inställd i sista stund tog vi igen det i går. Alla tre barnen kom och vi hade en superhärlig kväll. Myskläderna var på, i mitt fall blev det min nya julpyjamas. Så skönt att umgås ganska så kravlöst, pyssla lite, fixa till maten och småprata under tiden, spela spel och bara vara. Jag älskar dessa stunder. 

Godisbordet laddades upp. Som vanligt var det i överflöd. Varför ska det vara så? Blir man lyckligare av överfulla skålar? Jag blir ju ändå allt annat än lycklig sen när jag måste slänga allt som blivit gammalt. 

Full koncentration!

Det döljer sig en konstnär i oss alla även om vi alla får väldigt olika resultat. 

En trevlig aktivitet att göra för ungdomarna medan jag grilljerade skinkan. Nu så tar jag ju genvägen genom att ha både färdiga pepparkakor och färdig kristyr men jag tror de tyckte det var roligt ändå. Dessutom så blev det en mobilfri stund. Vanligtvis slutar det ofta med att vi alla sitter och scrollar men det blev inte så mycket av den varan i går. 

Gissa om det doftade och fortfarande doftar ljuvlig jul här hemma. Underbart!

Tomten hade varit här och lämnat en hög med klappar till julklappsspelet. Vilken tur att jag har öppen spis för jag tror inte tomten har vår nya portkod. 

Julklappsspelet! Många bra klappar var det och jag tror att alla var nöjda efteråt. En campinglampa, massagekudde och handduksset var åtråvärda men också sällskapsspel, mjölkskummare och godis. Jag tror att jag och barnen har hittat en ny, fin tradition. 

Plockepinn blev en fin avslutning på kvällen. 

Nu fortsätter mellandagarna ett par dagar till. Jag ska ta en sväng på stan för att hämta ut paket och kanske kolla lite på rean. Jag måste komma i håg att köpa nytt batteri till brandvarnaren och propplösare till badkaret. Ja ni hör ju, vardagssysslorna tränger sig på. Det har jag inget emot för jag uppskattar vardagarna. 

Nu önskar jag er en härlig onsdag. 

Jag räknar, räknar om, bakifrån med plus, mellanled och på fingrarna. O varje gång kommer jag fram till samma sak. I dag gjorde jag min 25:e julavslutning sedan jag utbildat mig klart till lärare. Tror jag har rekordet på skolan. Om man inte får räkna in avslutningar i annat land... 

Jag kom dessutom på att det i dag är ett år sedan jag för sista gången kramade om mina finingar i 4A på Mosstorpsskolan. En liten klass, en klass med klass. Motiverade elever, fantastiska föräldrar och så mycket roligheter. Jag har sagt det förr och säger det gärna igen, de där ungarna var magiska. Jag hade kunnat gå över ån efter vatten för dem. Jag försökte verkligen lösa det hela men till slut fanns det ingen annan lösning än att byta kommun och boende. Tyvärr. Men så mysigt att plocka fram de julgåvor jag fick av dem. Muggen, ljuslyktan, krukan (blomman är dessvärre död) och teckningar och den lilla tavlan. Jag minns varenda en av dem. Precis som jag minns varje elev jag tog emot på Björkbacken i Viggestorp tillsammans med Ulrika, för 25 år sedan. 

För ett år sedan tog jag hundar, katt och möbelemang med mig till grannkommunen. Den som faktiskt uppskattar mig 20% mer än vad Norrköpings kommun ( å den kommunen gav jag mer än 20 år!!!) gjorde. Jag hittade en lägenhet som faktiskt har blivit ett riktigt hem för mig. Jag trivs superbra, även om jag krigar med livsmedelsbutiken och ägarens ständigt otillåtna parkering av sin lastbil. Jag är oxe, jag är dödligt envis, jag kommer att vinna. 

Under året som gått har jag både tassat mig fram OCH storstegat mig genom tillvaron. Många konflikter har jag smugit mig förbi, andra har jag bulleribångat mig fram för.  Jag har fått lära mig mig mycket om andra, ännu mera om mig själv men framförallt har jag lärt mig att använda ordet NEJ. Ett ord jag försöker lära andra, men jag vet att de måste få tid. Samma tid som det tog mig att förstå att nej inte är ett avslag utan ett sätt att bevara sig själv. 

Jag har känt noll av julstressen. Jag har njutit. Belysning, dofter, minnen och mycket mera har berikat min advent. . I dag fick jag hjälp av sonen att storhandla. Så skönt, så mysigt och så härligt. Därefter tog jag en snabbis på stan, slog in paket och nu pågår tvättmaraton. Kuddöverdrag, täcken, sängkläder, filtar och mycket mera körs i 95 grader. Det kommer kännas fräscht. 

Jag fick lite bråttom från jobbet i dag, trots att jag egentligen hade all tid i världen. Jag missade att krama om och lyckönska ett par stycken som går vidare i arbetslivet. A+A, tack för allt ni gjort för mig. All stöttning, all information, all kunskap. Jag fattar inte hur jag ska klara mitt jobb utan er. Tur att C är kvar. Ni måste komma på fika eller lunch framöver hos mig. 

Många är de som rört vid mitt hjärta under året. Kanske lika många har svikit mig. Men det skiter jag i en dag som denna. Det är lite som att vaska guld. Klimparna fastnar i nätet, de andra ramlar ur....

Nu ska här tvättas, fixas och donas en stund till, till  tonerna av Dunderklumpen på våningen ovanför. Herrejösses, hans hälar måste må skit då han hackar sig genom parketten för varje steg han tar. 

När sedan lugnet lägrar sig på Sankt Lars ska det ses en bra film och sedan ska jag Somna med Henrik. 

God dag före dan före dopparedagen!

Nu så har vi klivit in i julveckan och det känns verkligen att julen står för dörren. Jag saknar snön som lyste upp tillvaron men det finns mycket som är mysigt ändå. Som Babetts café. Jag bara älskar detta ställe, det är som hämtat ur en feel good film. 

I onsdags blev jag bjuden på julbord på Frimurarhotellet. Juligt och trevligt men... Jag hade högre förväntningar på maten. Jag har ju ätit här många gånger när jag varit på facklig kurs och alltid varit helnöjd. Tyvärr kändes det som om det var mycket både halv och helfabrikat. Mitt fokus låg som ni ser framförallt på laxen. 

Efterrättsbordet bestod nog till stor del av ihopvispat pulver och färdiga pajer. Jag tog inte av ostkakan men fick höra sen att den hade varit en höjdare. Den lila klutten kallade man panna cotta?!?

Jag har skrivit om det tidigare men måste ändå lyfta hur fint det är runt Sankt Larskyrkan. Jag älskar granarna. 

Lite suddigt men ändå fint med röda hjärtan. 

Den här veckan ska jag förutom att jobba passa på att köpa de sista klapparna till julklappspelet, städa och tvätta textiler samt storhandla. Sonen kommer över den här gången så jag slipper ta taxi. Egentligen så skulle jag nog tjäna på att beställa hemleverans men jag gillar att gå runt i affären och välja själv, kolla in erbjudanden och få inspiration. 

Jag ska inte bjuda på något helt julbord utan bara ha det som jag vet att vi alla gillar och äter, det blir så klart skinka, sill, lax och en hel del röror, kycklingköttbullar och en massa godis. Nu hoppas jag bara att vi får vara friska. Flera av mina kollegor har testat positivt för Covid vilket känns osäkert. Jag är inte orolig för egen del men det skulle inte kännas bra om jag smittar barnen och att de sedan tar mig sig smittan till äldre anhöriga. De som är smittade är ändå dubbelvaccinerade och egentligen inte så sjuka men man vet ju inte hur det skulle drabba äldre och de som är i riskgrupp. 

Nu hoppas jag att ni alla får vara friska, att ni inte julstressar och att det kommer ett lättare snöfall som kan lysa upp vår tillvaro. 

Underbara advent går så fort så fort. På söndag är det tredje advent. Jag har bara nio arbetsdagar kvar innan det är dags för lov. Men sedan sist så har vi ju faktiskt haft en andra advent. 

På fredagen var jag ute och åt på en jättebra restaurang. "Grekiskt och gott". Den ligger bara 250 meter i från mig så det var ju bekvämt. Den var fullsatt och trots att vi bokat bord fick vi vänta en kvart. Som kompensation fick vi en fantastisk förrätt. Jag tror att jag blev mätt redan där för när huvudrätten kom in så åt jag bara halva. Dit ska jag gå fler gånger. Nu kanske det dröjer ett tag iochmed de nya restriktionerna. Det är en liten restaurang där borden står tätt. Men man kan ju välja att hämta mat där också. 

Halloumispett med grillad zucchini och pomme. Underbart gott och sällskapet perfekt. Efteråt gick vi ner maten genom att ta en härlig promenad genom stan och vi kunde beundra all vacker ljussättning. 

Jobbveckan har varit okej. Tråkigt nog har kylan tärt lite på kroppen Och givit mig migränliknande huvudvärk och låsningar i bröstryggen. Jag måste verkligen vara mer noggrann med träningen och åka och basta oftare. 

Nu har min första omgång av hyacinter börjat slå ut. Det doftar ljuvligt. Bordet är så juligt vackert med julduk och min senaste present,  tre fina "tripptrapp-ljusstakar".

När kylan och snön kom så tackade jag mig själv för att jag numera inte är bilburen. Så mycket miljö, pengar och tid jag sparar sedan i april. Fy fasiken för att gå 500 m till parkering, behöva borsta och kanske till och med skotta för att få loss åbäket. Vara livrädd för mörkerkörning i galet halt väglag! Säkert hade det börjat lysa nån jäkla lampa också för nåt som måste åtgärdats och det hade nog blivit dyrare än jag hade råd med. Jag kan inte laga själv och har inte råd med en verkstad så valet var ju enkelt. Saker jag inte reder ut själv ska jag vara förutan.  Men så vackert det blev när snön kom. Tyvärr varade det inte så länge. Men hoppet finns ännu om en vit och ljus jul. 

I morse var jag tidig på jobbet. Så skönt att hinna kolla igenom att varje elevs individuella arbete är färdigt och klart. När vi nu går mot avslutning så blir det en del spontana men även planerade schemabrytande aktiviteter för klasserna. Jag plockar aldrig elever från "trevligheter". De ska inte känna att det är ett straff att komma till mig. Jag får vara flexibel likt den EDS-person jag ändå är. 

Efter jobbet i dag hade jag stämt möte med Tyra. Vi skulle köpa present till hennes gammelfarmor som fyllt 99 år. Är det inte fantastiskt? Både gammelmormor och gammelfarmor har varit och är glimrande sunda och hälsosamma personer. Hoppas just de generna och den livsstilen fortplantat sig neråt i generationerna så att mina två pärlor får leva långt och lyckligt. 

Jag passade på att köpa lite fika och sedan följa med Tyra hem till Peter och katterna. När det snart ett år sedan Ozzy flyttade ifrån mig och hem till lillmatte. Men han är ändå min "Ozzykissen". O så fin han är. Slank, glänsande päls och så pratsam.  Fortfarande ingen knäkatt utan en herre med integritet.  

  

Odin är ju som en karamell. Så fin, söt, busig, aktiv och god. Underbart härlig kväll.  

Varför säger man ens så? Svinkallt? Är svin extra kalla eller älskar kyla extra mycket? Hur som helst så är det -11 ute och jag har full mundering på mig i form av termobyxor, mössa och tjockvantar. Även Freja fick en jacka på sig på promenaden.

Kimmo blev irriterad på att vattnet i vattenskålen på balkongen frusit under natten. Han stod och skrapade med tassen utan att få hål på det. Jag läste i tidningen att det väntas snökaos. Kanske kommer det inte hit men det kan nå södra Östergötland.

I dag ska vi riva av Nationella Prov i svenska. Den muntliga delen. Länge sedan jag gjorde dem. Senast var det muntliga i matte, år 9. Det var svårt.

Dagarna går så fort ch jag känner mig som en Björn som vill gå i ide. Men jag lyssnar på kroppen och går och lägger mig i tid. Ofta får jag vila mig i tanken att ?även denna dagen har ett slut?.

Nu önskar jag er en fin tisdag.

Jamen då går vi in i adventstiden. Tiden då vi väntar på ankomsten av vår frälsare... eller något annat. Som snön, tomten, ledighet, fantastisk mat, umgänge med nära och kära , tiden då det vänder och vi går mot ljusare tider. You name it, eller pick and choose. 

Nu har jag snart bott här i Linköping i ett år. Snart har jag snurrat ett varv på mitt "nya jobb". Det har varit omvälvande. Jag har peakat, droppat, klamrat mig upp igen och faktiskt hittat rätt spår. Tror jag. Inget är ju ristat i sten, saker och ting händer och sker. 

När jag berättade att jag skulle flytta till Linköping så suckade de flesta av mina "Norrköpingsvänner". De sa saker som "men ååå, det är ju en så tråkig stad" eller "det är ju enkelriktat överallt". Så här i efterhand kan jag tycka att det var ganska så inskränkt av dem. Det sa mer om dem än om mig. Jag vågade ändå byta arena och försöka utvecklas. Väldigt många spelar med säkra kort och blir kvar i samma stad, område och kanske tom hus som de växte upp i. Tryggt, säkert och bra och det är också ok. Själv tycker jag det känns ganska så... ja illa att tapetsera om ett rum med en samma tapet. Eller att använda samma raggningsknep... varm  räkmacka, bubbelbad, kaffe på sängen, eller bjuda med på samma restaurang eller exakt samma promenadstråk osv... så intelligensbefriande och fantasilöst. ... O ledsamt...  Men som sagt jag har ju tagit ett kliv ifrån och inte bara det utan också till. 

Jag älskar verkligen mitt boende. Lägenheten är allt jag önskat med några få undantag. Jag har ju hållit mig för skratt när det var byggställningar utanför i 3 månader, och sen när restaurangen på hörnet tog vid och började renovera,  nu så har tydligen Dunderklumpen flyttat in över mig. Men, jag älskar mitt läge, närheten till så mycket vackert, fint och bra. Gymmet är 200 meter bort, Coop 75 meter, Trädgårdsföreningen 300 meter, promenaderna runt ån ungefär 500 meter, Tyra 2 km bort, busshållpatsen 200 meter bort. Allt är SÅÅÅ nära och smidigt. Bara 22 minuter till jobbet med buss, det tog mig 18 minuter med bil. 

Jag sålde ju bilen för att jag inte vann någon tid. Rent ekonomiskt tjänar jag typ 2000 i månaden när jag slipper alla kostnader relaterade till bilen.   När jag sålde den sa jag "För 2000 i månaden kan jag fasiken åka taxi hem när jag vill storhandla. I dag gjorde jag faktiskt det, med Tyratösens hjälp. 

Jag har haft en härlig upptäckarglädje och njutit av att se staden med turistens ögon. Nästan dagligen får jag tips om bra promenadstråk, restauranger, och liknande. När Covid tog ett steg tillbaka öppnade sig min nya värld lite. Nu är jag aningens orolig över att den ska stängas igen. På  jobbet har jag också hittat ett par själar som jag tagit till mig som fina vänner. 

Eftersom jag har en kronisk sjukdom som ger smärta i varje led men lite random så är jag oerhört tacksam för mitt badkar. Jag badar på morgonen för att komma i gång. Visst, jag måste upp vid 05 men jag blir ändå redo för en arbetsdag. Ibland vaknar jag på nätterna och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, då hjälper ett hett bad massor. Nåt nytt som börjat hända är att lillfinger och  ringfinger kan vara ur led på morgonen. Helt galet, måste komma i håg att fota nästa gång. Men jag rycker dem rätt igen. tejpar och två timmar senare är de ok. Till nästa morgon...

Absolut finns det minus med att bo och jobba som jag gör. Stadstressen är inte superbra för Freja som är en reaktiv hund. Men hon har utvecklats massor och hon bryr sig inte om bussar, sopbilar eller lastbilar. Oftast kan jag avleda henne vid hundmöten. Hon skäller ytterst sällan när någon går i trapphuset. vilket var en av mina stora orosmoment. Å andra sidan har jag någon eller några grannar som inte gillar mig. Jag har fått brev från värden om att grannar klagar på att jag har hundarna med nere i tvättsugan när jag tvättar. Total lögn. Herrejösses, varför skulle jag. Det är stökigt nog att släpa ner tvättkorgen, varför skulle jag ta med mig två galna hundar också? För ett halvår sedan fick jag också brev från länsstyrelsen då någon anonymt anmält att jag vanvårdar (går inte in på detaljer)  mina hundar. Faktiskt kom det brevet på min födelsedag. Tack för det. Jag ringde upp och hade ett superbra samtal med personen och vi hade en gemensam nämnare i Hundar Utan Hem. Så det blev snarare en positiv upplevelse än negativ. Och jag fick numret till en fantastisk hundrastare...

Under det här året har jag också gallrat bland sk vänner. Jag har förstått att vissa bara söker efter skvaller, men mörkar med att "de vill mitt bästa". Tack,  men nej tack. Att bakom min rygg ringa till mitt x, som har noll insyn i mitt liv, är bara ett sätt att få fyllesnacka lite, eller nära sin egen psykiska ohälsa. Sen så har vi alla vänner som absolut vill ses och hitta på saker, så säger de iallafall i sms och telefonsamtal. I verkligheten händer det ingenting. Så då får de kasseras och förpassas till övriga FB vänner. Men det är ändå helt sjukt att någon man stått så nära, närmare än ett syskon bara blajar ut och blir ingenting. Hur är det ens möjligt? Kanske överanvände jag dem när jag mådde skit i Söderköping? Kanske blev de typ utbrända av mig. Ber ödmjukt om ursäkt och förlåt i så fall. 

Jag saknar dock många av mina "gamla kollegor". Både från Ektorpsringen och Mosstorpsskolan. Två fantastiska arbetsplatser med oerhört proffsig och kompetent personal. Cheferna var också gudomligt bra. G, som jag hade som chef i så många år. Vi nötte och blötte men hon formade också mig till den jag i dag är. Hon är också den jag hör av mig till när jag har det jobbigt jobbmässigt men kanske mest när själen är lite trasig.  Å så A, med alla sina visioner. Fantastiskt hur han lyfte skolan. När han gick vidare fick vi en mindre lyckad person. Efter ett år var vi minst 8 personer som sa sa upp oss. 6 av oss hade varit på Ektorpsringen i mer än 10 år. Snacka om att vara dålig och suga på sitt chefsskap. På Mosstorp var jag inte så länge och cheferna där gjorde som så många andra. De fick sin betalda rektorsutbildning och sedan så bytte de jobb. Men jag minns ändå J som tappade hakan när hon hörde vad jag skulle få för lön i Linköping. En rektorslön. Jag har väl aldrig varit så bra som när jag slutade där. Men som jag saknar mina elever i 4:an. Det kan vara den bästa klass jag någonsin haft. Jag hade noll stöd. Inga resurser fast på pappret skulle jag ha både speciallärare och socialpedagog. Det blev kaos när jag slutade och det är jag ledsen för men jag tror de har styrt upp det nu. Men det går inte en dag utan att jag tänker på mina fina ungar som jag verkligen älskade. Varenda en... De har lärt mig så mycket som jag använder i mitt uppdrag i dag. Det värmer också att många av mina fina elever fortfarande håller kontakten med mig. Så härligt att få följa deras utveckling. 

I dag har jag hängt med Tyratösen med sambo. Tyra hjälpte mig storhandla. Hon hade absolut koll på mig. Det slog mig verkligen att som den undersköterska hon är och med all extra kunskap hon läst in så roddar hon oss igenom de knasigaste av situationer. "Nu lugnar du dig mamma, vi har inte bråttom, vi löser det här" Jag är så tacksam för henne. Tyra är en känslomässig avbild av mig men hon hanterar det tusen gånger bättre. Vi delar samma sjukdom, vilket jag är ledsen för. EDS med hypermobila leder är ett helvete. Men hon har vetat länge och kan rehabilitera sig 25 år tidigare än mig. Förmodligen delar vi också samma NPF-diagnos men där är det nog jag som hanterar det bäst. Livslång erfarenhet med hållbara strategier toppar helt klart ritalin eller annan medicin. Men, för Tyras skull ska vi se till att hon får en riktig utredning. Hon skulle nog tjäna på medicinering. Hon toppar ju i kriterierna Utmattningssyndrom, utbränd, koncentrationssvårigheter, kontrollbehov, perfektionist, sömnsvårigheter, känsla av utanförskap. Å så lite dyslexi på det...

Jag är tacksam för min son också. Tro inget annat men han vill vara lite mer anonym och stå utanför mitt bloggande. Men bara aå ni vet. Jag "älskar sönder" även honom. 

Tidig morgon med glitter.

Så mysigt pyntat i vårt personalrum.  

Trevlig fredagskväll på er!

Så tog vi då klivet in i november alldeles precis till Läslovet. Ledigheten kom efterlängtat. Jag var lagom trött och sliten och sugen och beredd på ledighetsaktiviteter. 

Cyklamen. Denna drottning av höstväxter med underbart graciösa blommor. Den är exakt lika svår att sköta som den är vacker. Jag har nu lyckats hålla liv i den i 14 dagar men de yttersta kransbladen börjar gulna. Kan någon tipsa mig om hur jag ska få den att klara sig lite till? Jag vattnar den genom att sätta den i vatten, vattnet når bara till halva innerkrukan och den står så cirka en halvtimma. Rotknölen får alltså ingen direkt fukt på sig. 

På mina lov har jag tagit till vana att åtminstone få till ett besök i grannstaden. Jag bara älskar hur enkelt det är för mig att ta bussen till stationen och sedan är jag i Norrköping 40 minuter senare. Det är så vilsamt att färdas med tådet. Tyst och lugnt. 

Min mamma och jag delade kärleken till räkmackan. Vi valde alltid en sådan när vi fikade ihop. Jag fortsätter att älska denna skaldjursgoding. Kanske är det som nån mental hyllning till henne att jag helst äter räkmacka. När hon skulle lyxa till det och äta bakelse ville hon ha Napaleonbakelse och där tog vi olika vägar. Jag gillar inte den alls. 

Så efterlängtad!!! Vi har väntat många veckor på att lilla Odin skulle bli stor nog att flytta hem till Tyra, Peter och Ozzykatten. Så kom han äntligen. Vilken stjärna, tuff och säker och älskad från första stund. Ozzykatten var lite tveksam först men det tog mindre än två veckor innan de gosade och Ozzy putsade på sin lillebror. Trots att jag är en genomsyrad hundmänniska blir jag sugen på en egen liten kattunge. 

Under lovet fyllde den här tjejen år, hela 6 år har hon blivit. 

Det är inte bara Freja som firat födelsedag. Min yngsta har fyllt 20 år. Kan ni fatta att lillkillen är vuxen och jag inte längre har en tonåring här hemma? Helt galet.

Klockan har ställts om men det är ändå ganska så mörkt när jag åker hemifrån. Än så länge lider jag inte ett dugg av det. Hade jag kört bil hade det nog varit på ett annat sätt. Men just nu njuter jag och tycker det är mysigt. När man bor i stan får man dessutom njuta av fantastisk ljussättning. 

Den här veckan har jag till största del ägnat mig åt att genomföra DLS-tester på år 4 och 5. Min vanliga specialundervisning har fått stå tillbaka. Dagarna blir långa och det är mycket att rätta sen. I dag kom jag dock hem och ut med hundarna medan novemberljuset var som ljuvligast. Vi tog en promenad i Trädgårdsföreningen i långsamt mak. Parken är egentligen inte så stor men om jag låter hundarna bestämma takten kan vi hållas minst en timma där. Det finns så många "pee-mail" att läsa och lämna. 

Ni har sett motivet förr men då i vinter-, vår-, och sommarskrud. Här har ni den i senhöstmundering. Är den inte makalöst vacker?

Belvederen i skymningsljus. 

Trädgårdsföreningen i förgrunden, HotellEkoxen och Birgittaskolan skymtar fram. Vackra vyer en vacker dag. 

Nu är jag hemma och har krupit i mina nya myssbrallor. Fläskfilén ligger på tining. Den ska serveras med wokgrönsaker och vitlöksbröd. Det här blir en finfin kväll. Precis som jag tror att hela helgen kommer bli. 

Nu önskar jag er alla en fin kväll och att ni får njuta av vår vackra höst. 

God morgon!

Tidig lördagsmorgon och jag har redan varit ute första svängen med hundarna. Just i dag njuter jag lite extra av mörkret på morgonen. Det känns skönt att man liksom kan gömma sig i det utomhus. Hela staden var fortfarande sovandes och jag mötte inte en människa. 

Nu har jag som vanligt tänt upp mina favoritlyktor och det är supermysigt med de varma ljuspunkterna i lägenheten. Kimmo vill så klart ligga på balkongen vilket gör att det blir mer än svalt inomhus, en mysig pläd blir räddningen då. Här kan man verkligen inte klaga på instängd luft eller att det är för varmt. Freja gör mig sällskap under filten och blir som ett mjukt litet värmeelement. 

Under veckan som gått var jag och hela EHT-teamet på fortbildning. Vår grupp höll till i en av logerna på Saab Arena. Jag har bara varit där när jag vaccinerat mig så det var en trevligare upplevelse nu. Vi passade även på att äta lunch på restaurangen där. Maten var bra men salladsbuffén var ännu bättre. Kul att se att även östgötaflaggan fanns hissad. Den som är en omvänd sverigeflagga och som symboliserar de gula sädesfälten och det blåa vattnet som går genom landskapet. Vanligtvis brukar man mest se östergötlands flagga med gripen på, den tycker jag mindre bra om. Jag tror det beror på att den är ganska så rörig i designen. 

Onsdagen var en regnig, blöt och mörk historia trots det kan man inte undgå att se hur vacker staden är i sin höstskrud. Jag kan numera, ganska väl, orientera mig utifrån Linköpings olika landmärken såsom Sankt Lars kyrkan, gamla vattentornet, domkyrkan, nya vattentornet och andra höga byggnader. De olika områdena har rent mentalt varit som flytande öar för mig men nu börjar jag kunna binda samman dem, veta hur jag lättast tar mig mellan dem. Det är nog det som kallas att göra staden till sin egen. Jag har nu bott här i lite drygt 10 månader. 

Linköping satsar i år hårt på att bli årets stad vad det gäller julbelysning. Fyra man jobbar heltid under sex veckor med att färdigställa allt. För varje dag kan jag upptäcka nya dekorationer. Det är alltifrån dekorationer på lyktstolparna längs Klostergatan, stora svanar i ån, renar vid resecentrum och stora dekorationer i Trädgårdsföreningen. Jag ser verkligen fram emot dagen då alla tänds upp. Många har hört av sig och vill ha en rundtur med mig när adventstiderna närmar sig. I slutet av november är det även julmarknad i Gamla Linköping som jag ska gå på. Det ska bli så härligt. 

Den här veckan har även bjudit på glimrande höstväder. Dessa promenader med hundarna gör mig lycklig. På riktigt. Vi går långsamt och tar vår tid för att verkligen njuta av allt vi ser och alla dofter vi möter. Hösten har sin egen doft, precis som alla årstider har. 

Hur underbart det än är så får man ta det varligt. Våt mossa och gamla löv kan vara ganska så halkiga.

I förrgår köpte jag mig en novemberkaktus. Jag hoppas kunna hålla liv i den. Förmodligen kommer den här, liksom doftrankan att tappa sina blommor. De är så fina i affären men när växten blommar är den extremt känslig för förlyttning och ändring av ljus. Så pass att man rekommenderas att markera på krukan hur den står när den blommar så man inte råkar vrida på den. Skulle den tappa alla blommor är det ingen fara alls, det kommer ju en ny november nästa år. På det stora hela räknas denna växt som "lättskött" och det vet jag att den är, det svåra med den är väl att få den att sätta knoppar som sedan slår ut och inte ramlar av. Den senaste novemberkaktusen jag hade fick jag att knoppa om efter ett år men av 30-talet knoppar slog bara 3-4 blommor ut. Resten av knopparna ramlade av. 

I dag blir det familjemiddag så jag ska snart ta tag i det. Fixa i ordning, dammsuga av, handla det sista och sedan börja förbereda maten. Jag tror det kommer bli en bra helg speciellt med tanke på att min julklapp till Tyra och Peter levereras i morgon. Det ska bli så spännande att lära känns lilla Odin. 

Nu önskar jag er en fin lördag!