Jag är som i nåt mellanläge eller badandes i mellanmjölk. Sverige är mellanmjölkens land och det märks på så många olika sätt. Alltifrån att vi hanterar rådande pandemi på nåt slags mittemellan till att våra politiska partier är mittemellan det mesta. Blaskigt, grått som gammalt diskvatten är vädret och det är som att det avspeglar min sinnesstämning. Just nu är nog ledordet rotlös och utan sammanhang. Jag behöver verkligen jobba för att känna att det är en mening med saker och ting, det och sen att träna. 

Nu när flytten blev klar och jag bara fick landa så passar jag på att känna efter. Jag har känslorna på utsidan och är skapligt filterlös. Tårarna ligger sjukt nära till hands. Inte så att jag bara är ledsen utan jag är lättrörd. Jag känner tårarna komma när jag ser reklamfilm om hur djur uttnytjas i turistindustrin, de kommer lika lätt när familjen Ingalls i Lilla huset på prärien får hjälp av sina grannar eller när jag Tyra berättar att Ozzykatten går och jamar på kvällarna. Tårarna låg på lur även när barnen var här på Annandagen. Jag fick så fina julklappar. Fantastiska handdukar av Elis och en mugg av Tyra och Peter. 

Det är jag och Tyra på motivet. Muggen är i emalj och jag älskar både formen och motivet. Kaffet har aldrig smakat bättre. Jag fick ju en mugg förra året också, då med texten Dog mum och då var det jag, Kimmo och Freja som motiv. 

Jag måste ändå säga att min "öppna spis" ändå blev riktigt mysig trots att man inte längre kan elda i den. Först tänkte jag att det var en onödig yta som äts upp av en spiskåpa men så här ser det väldigt hemtrevligt ut. Lägenheten är galet varm och man behöver absolut inte elda i den. 

Lägenheten är inte bara varm, den är väldigt torr också. Jorden i blomkrukorna torkar ut på  nolltid och jag är grusig i ögonen. Det får bli ögondroppar till att börja med och sen kanske en luftfuktare att ha i sovrummet. 

Jag firade ju julafton och juldag med mig själv. Frånsett ett par telefonsamtal, som är ovärderliga och besök av Syster Yster på juldagen så hade jag dagarna för mig själv. Jag startade min julafton med något jag älskar, köttbullemacka med rödbetssallad. Andra favoriter som jag satte i mig var gravad lax och ägghalvor med räkor. Jag har alltså inte förätit mig på julmat och det känns faktiskt riktigt bra. 

En ständig oro har varit det här med parkering. Det tickar 100 kr per dygn när jag står i parkeringshusen. Jag trodde man bara kunde välja månadsabbonemang men så enkelt var det inte. Varje P-hus har ett visst antal abbonemangsplatser och de 4 p-hus som ligger inom 1km radie hos mig hade inget ledigt. I dag fick jag hjälp av en fin person med en extra plats på sin tomt. Dessvärre är det 4 mil härifrån men det hjälper mig massor under lovet. Det innebär att jag är utan bil fram till skolstart men det innebär också att jag har ett ångestpåslag mindre. Jag funderar på hur jag kan återgälda tjänsten...

Det är tufft att vara ärlig och be om hjälp, att visa sig svag. Själv tycker jag om när jag kan hjälpa andra. Jag ser inte dem som svaga. Nu måste jag själv inse att ingen tycker att jag är mindre värd bara för att jag behöver hjälp. I coronatider är vi väldigt utelämnade åt oss själva. Jag tänker bla på det här med fysisk kontakt. Vilken sjuk bristvara det varit senaste tiden. Bara den lilla grejen att Tyra har fixat mina naglar ett par gånger gör så mycket. I dag fick jag både  ge och få en kram och det kändes så fint. Lite så där att jag kan leva på det ett par dagar. Jag hoppas verkligen att alla ni som lever med en krambar person uppskattar det faktum att ni kan få mänsklig kontakt. Jag har ju mina hundar men det är inte riktigt samma sak. 

Jag har traskat runt en del i min nya stad med vovvarna men då går jag där det är rastvänligt. I eftermiddags tog jag mig en tur på egen hand, slingrade mig fram på gågator och torg. Jag har alltid hyllat Norrköpings ljusinstallationer men Linköping är minst lika bra. När jag ändå var ute på egen hand passade jag på att stanna på Espresso House för en kaffe "att ta med". När jag är ledig och själv så blir det dåligt med kaffedrickandet vilket dessvärre lätt leder till huvudvärk. Det kan då kännas väldigt lyxigt att gå med en (miljöovänlig) mugg i handen. 

Om en liten stund är det dags för ännu en hundpromenad. Jag går oftare just nu men kortare sträckor då gammelhunden Kimmo har börjat halta. Han är vare sig tryck- eller böjöm och efter 20-30 meter ute slutar han halta så jag gissar att det är gamla leder som spökar eller kanske tryckksår som spökar. Det är ännu ej sår men huden är väldigt skrovlig och mörk. Jag avvaktar några dagar innan vi måste till doktorn. Vi har ju våran deal. Han ska få bli pensionär med allt vad det innebär i form av anpassningar men när det är ohållbart att hålla i schack via mat och ompyssling så ska han med sin tass i min hand få vandra över regnbågsbron. När det gäller honom blir det inte några livsuppehållande insatser. Jag ska ge honom världens bästa dagar när hans sista tid kommit. Vi har börjat redan nu, jag kan sitta 20 minuter på en kall bänk bara för att han ska får ligga i geggan och tugga på nån pinne han hittat. 

Jag önskar er nu en fin kväll och hoppas ni är friska och följer alla restriktioner som finns.