I dag påbörjar jag min sista hela vecka som lärare i Norrköpings kommun. Hur det känns? Bitterljuvt. Jag är något sorgsen men tillsammans med eleverna är jag supertaggad och engagerad. Eleverna är sitt bästa jag med mig och flera har, lite oväntat, uttryckt att de faktiskt gillar mig. Det låter väl konstigt att bli glad och uppåt över så återhållsamma komplimanger men det är stort. Jättestort. Det finns ett fåtal i klassen som är ganska sargade efter sina första år i skolan. Den här terminen har de börjat läka och fått visa att de är bra personer som man kan lita på. Det har aldrig varit tydligare för mig att man kommer så mycket längre med skratt, beröm och förtroende. 

Jag har sovit massor i helgen. I fredags var jag så slut att känslan var att "jag kommer inte orka". Sömn gör susen och i dag känns det mycket bättre. Givetvis finns känslan av att "det gäller att hänga i och hålla ut" kvar i både kropp och knopp. 

I går firades Lucia. Jag var uppe tidigt och såg sändningarna på SvT. Stämningsfullt och vackert men jag saknar verkligen luciatågen från dotterns musikklasstid. 

I dag är det en lång dag på jobbet, jag vilar mig i tanken att även den tar slut. Det känns alltid tyngst på morgonen men sen så kommer man på plats och allt bara rullar på. 

Nu önskar jag er en finfin dag.