Mitt i december, så gott det går. Galet nära jullovet, nära ledighet, nära flytt, nära bristningsgränsen. För min del är själva bristandet att jag självmant lämnar en fantastisk arbetsplats, tyvärr belägen i en sjukt dålig kommun. Jag skäms över att jag givit den ca 22 år av mitt liv. 

Det här brytet borde jag gjort för länge sedan. Jag är som en gammal skomakare, trogen vid min läst. Jag är inte en person som lämnar, vare sig relationer, jobb eller vänskap. Jag hänger i, håller ut och alla andra klyschor. Jag har hängt i så många gånger trots att det gått ut över mina egna barn, kämpat och slitit. Men nu kom jag nog till en gräns. Nu är det nog. Jag vill att mina barn ska vara de barn som kommer först. Även om de i dag räknas som vuxna. Kanske hade jag aldrig tagit det steget om inte någon fått mig att inse att det är det enda rätta. Jag kommer aldrig kunna laga de förlorade åren men kanske kan vi väva en ny väv. 

Så om drygt tre arbetsdagar lämnar jag en arbetsplats som är kanon, en klass som är underbar och som har alla möjligheter att höja sin ribba makalöst mycket. Det är kämpigt för frökenhjärtat att hålla i hop. Jag tycker så mycket om varenda unge och det var år sedan jag kände att jag hade föräldrarna med på tåget på det sätt som jag känner nu. Samverkan när den är som bäst skulle jag vilja säga. 

Då tid att baka och julpyssla är en bristvara satte jag Tyra på att baka sin fantastiska kladdkaka med smörkräm. Den var god. Jättegod. Mitt sista fikabidrag till jobbet. Nu får någon annan ta över kaffekokningen på morgonen, hämtning av mjölk och kaffe och lite kex att tugga på då och då. Jag plockar i hop ljuslyktor och liknande som jag bidragit med. Kanske får de följa med till min nya arbetsplats. 

Efter mer än 14 dagar utan att ens glimta solen så bröt den helt oväntat igenom i dag. Jag blev så lycklig och nästan hög (kanske bidrog fikabrödet lite till det också). Eleverna hade rast precis då så det kunde inte bli bättre. Jag hade ju lovat dem att så fort solen bryter igenom så kommer vi bryta det vi gör och gå ut. Nu hade de redan rast så det löste sig. 

På eftermiddagen försvann hälften av min klass i väg på övning inför uppträdande. Jag fick snabbt tänka om för de 7!!!! som var kvar. Ja, jag vet att min lilla klass är som en halvklass. De är 18 och så var två sjuka. Det är en smidig liten grupp. Jag begär inte resurs för det behövs inte men ett par tre stycken har rätt till specialundervisning av speciallärare. Något som tyvärr inte blivit av. Kanske till stor del för att man inte har några speciallärare att anställa. Men visst borde man ändå kunna hitta någon med nån form av adekvat kompetens. Det här har jag en del att orda om men väntar med det.... Hur som helst, vi tittade på The snowmen och det fanns en liten smakbit av Tyrakakan som jag kunde bjuda "de sju" på. Det blev ju succé. Så pass att jag nu i kväll suttit och messat ut recept till föräldrar som "bara måste få baka den här kakan".

Eftermiddagen har jag ägnat åt omdömen, att fixa med avslutningskorten till eleverna och liknande. Det tar tid men är också ett sätt att mentalt avsluta. Jag har ju varit mitt aggressiva jag de senast 2 veckorna pga separationsångest. Man vet vad man har men inte vad man får, pengar är inte allt osv... 

Ja, Ja... nu har jag hoppat på det här tåget och åker med. Från början var det inte alls jobbrelaterat men det slutar på så vis.  Även detta en historia vi tar en annan gång....

Mina 2,5 år på Mosstorp har lärt mig galet mycket. Jag vet att jag kan undervisa på högstadiet men där är jag bara en ok lärare, som klasslärare på mellan är jag bra. Jag har också fått lära känna många nya personer som till största del överraskat mig med sin kompetens och generositet. Två personer glimrar lite extra. K och L. Men hur fina, roliga och hälpsamma har inte de varit. Jag kan omigen bli sjukt besviken på att Norrköpings kommun kan undervärdera två så glimrande pedagoger.  Hur jag blir i min nya roll, i min nya värld får jag återkomma till. Genomskinlig som jag är kommer ni få följa med även på den resan. 

Nu önskar jag er en finfin onsdagskväll.