Den där känslan, längtan, alla har vi känt den nån gång. Oftast är den positiv, vi längtar och ser fram emot ett roligt eller kanske spännande tillfälle.

I dag är min längtan inget kul. Jag längtar efter min dotter som flyttat hemifrån. Hon är ?bara? 19 år men står redan på egna ben. Jag är omåttligt stolt över henne. Hon fick jobb direkt efter studenten och hennes personliga utveckling därefter har varit spikrak uppåt.

Då hon flyttat till grannstaden o pendlar 90 min enkel resa till jobbet så blir det inte så mycket tid över till mammi. Det är inget konstigt med det, det är som det ska vara.

Vetskapen om att allt är som det ska vara hjälper mig föga just nu... jag längtar sönder mig efter henne.

Jag vaknade tidigt och först av alla i dag. Kropp och själ är i någorlunda balans. Katten utsläppt, hundarna kissade och kaffe upphällt och Nyhetsmorgon på 4:an ger en mjuk start på dagen. Kanske är det just det totala lugnet som ger utrymme för morgonens brutala längtan? Jag tror nog jag får slå min tös en signal och se om vi kan ta en fika.