Jag blir så liten på jorden när saker händer som de som hände i Manchester i går. Vem är jag att klaga, gnälla och misströsta? Jag har ju alla mina barn i liv, vänner o släktingar lika så.

O ändå är tacksamhetskänslan snabbt övergående då västvärldskraven och relation inkomst o utgifter tar vid. Detta kämpande, oavsett var i världen vi finns, det kanske är det som är meningen? Eller så är det som Strindberg uttryckte det "det är synd om människorna"

Kanske är det så, i all var okunskap och icke holistisks livssyn. Även jag är en slav under västkraven. Tyvärr!

Ser jag ljuset som närmar sig? Eller skuggan som faller?