Jag blir så liten på jorden när saker händer som de som hände i Manchester i går. Vem är jag att klaga, gnälla och misströsta? Jag har ju alla mina barn i liv, vänner o släktingar lika så.

O ändå är tacksamhetskänslan snabbt övergående då västvärldskraven och relation inkomst o utgifter tar vid. Detta kämpande, oavsett var i världen vi finns, det kanske är det som är meningen? Eller så är det som Strindberg uttryckte det "det är synd om människorna"

Kanske är det så, i all var okunskap och icke holistisks livssyn. Även jag är en slav under västkraven. Tyvärr!

Ser jag ljuset som närmar sig? Eller skuggan som faller?

 

Vonkis

23 maj 2017 18:56

Jag hade helt missat Manchester såg nyheten först när jag kom hem. Vi får ta tillvara på tacksamheten så länge vi kan, innan de andra kraven tar över.

http://vonkis.blogspot.se

Mia

24 maj 2017 14:15

Håller med dig, kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...