Det är lite så jag får jobba, Fem i tolv. Göra allt i sista minuten. Och det gick jättebra i dag. Jag var på plats 11:30 och checkade ut ut 13:30. Allt var med. Det sorgliga är nog att allt rymdes i två vita papperspåsar från Willys. Mat OCH klappar. Det är här man hamnar som ensamstående, misslyckad, frånskild mamma. Ganska sorgligt. Jag kämpar, de luxe. Men jag kommer inte vidare. Jag kommer inte högre. Ok, skit detsamma. Jag får mysa med barnen. Och någon gång i framtiden hoppas jag att barnen kan casha in det som jag lämnade utan strid och med ett duktigt underskott. 

Nu har jag äntligen gått på lov. Så skönt. Och jag kan lyckligt summera två frånvarodagar pga magkatarr, två pga av dödsfall och en halv pga EDS. Bästa resultat ever. SÅ glad och stolt över mig själv. Jag sitter fasiken inte i en rullstol med assistent. Utan jag driver runt företaget Johnsson-Borggren. Om än inte med vinst men med bra resultat. 

Jag har i eftermiddag och kväll gjort mitt bästa för att barnen ska kunna landa in här och få julstämning. städat, fixat, slagit in paket mm. Vad som än händer i livet så har jag ändå lyckats bevara känslan av lycka. Lycka över fina barn, att vi bor så bra, att vi har tre fina djur, att vi har människor som älskar oss. Och mitt i all bedrövelse så inser jag att, det är ju precis det som krävs och det vi behöver. 

När kyl och frys är påfyllda, bilen tankad och skafferiet upptaterat, då känner jag mig rikt. Om så korgen med ljus och värmeljus är välfylld, ja.... då slappnar jag av.