Att falla precis innan målsnöretär allt annat än kul. Deltar du i ett maratonlopp och faller 10 meter innan mål bryr sig förmodligen varken du eller publiken in hur de dryga fyra milen innan har gått. Allt man minns är att man föll och aldrig nådde målet.

Lite så känns mitt liv. Jag faller i nio fall av tio platt till marken innan dagen är slut. Liggandes där minns jag inte längre allt jag klarat av att göra under dagen.

Det här är lite typiskt människor som brunnit, eller varit drabbade av "duktighetssyndromet" och sedan blivit tvungen att ändra sin livsstil.

I den "rehabgrupp" som jag ingår i är detta slående för oss alla. Vi har alla jobbigt med att sänka ribban och sätta rimliga mål. Fokus läggs på det vi gör och gjort, inte på det vi inte klarade.

Jag tror att många borde fånga stunderna och bara vara istället för att göra. Det här är något jag jobbar hårt med mig själv kring. Vissa dagar går det bättre än andra. Tyvärr är mina "systrar" i befolkningen de som sabbar det hela allra mest. Ständigt matas man med information om allt de gjort o ska göra. Det är allt från renoveringar till planteringar. O vet ni vad de värsta är? Jag faller också ner i det här görande träsket lite då å då.

Ibland pratar jag med min älskling om sånt här. Han kräver aldrig att jag ska göra något, de kraven ställer jag ju så bra på mig själv.

I helgen blev det hela väldigt synbart. Barnlösa som vi var tog bi en spontan tur ut på Vikbolandet. Vid en vacker hage stannade vi och klev ur. Med en filt u det armen letade vi upp nästa platsen att bara "ligga och vara" på.

Man skulle kunna se det som två timmar kastade i sjön men.... Jag tror inte att jag, när jag blivit gammal kommer säga "å vad jag ångrar att jag inte städade mer o oftare".

Min mamma sa ofta "vad gör det om 100 år". Klokt! Lätt att förstå men knepigare att följa. Jag ska ändå försöka. Hur tänker du göra?

Att falla precis innan målsnöretär allt annat än kul. Deltar du i ett maratonlopp och faller 10 meter innan mål bryr sig förmodligen varken du eller publiken in hur de dryga fyra milen innan har gått. Allt man minns är att man föll och aldrig nådde målet.

Lite så känns mitt liv. Jag faller i nio fall av tio platt till marken innan dagen är slut. Liggandes där minns jag inte längre allt jag klarat av att göra under dagen.

Det här är lite typiskt människor som brunnit, eller varit drabbade av "duktighetssyndromet" och sedan blivit tvungen att ändra sin livsstil.

I den "rehabgrupp" som jag ingår i är detta slående för oss alla. Vi har alla jobbigt med att sänka ribban och sätta rimliga mål. Fokus läggs på det vi gör och gjort, inte på det vi inte klarade.

Jag tror att många borde fånga stunderna och bara vara istället för att göra. Det här är något jag jobbar hårt med mig själv kring. Vissa dagar går det bättre än andra. Tyvärr är mina "systrar" i befolkningen de som sabbar det hela allra mest. Ständigt matas man med information om allt de gjort o ska göra. Det är allt från renoveringar till planteringar. O vet ni vad de värsta är? Jag faller också ner i det här görande träsket lite då å då.

Ibland pratar jag med min älskling om sånt här. Han kräver aldrig att jag ska göra något, de kraven ställer jag ju så bra på mig själv.

I helgen blev det hela väldigt synbart. Barnlösa som vi var tog bi en spontan tur ut på Vikbolandet. Vid en vacker hage stannade vi och klev ur. Med en filt u det armen letade vi upp nästa platsen att bara "ligga och vara" på.

Man skulle kunna se det som två timmar kastade i sjön men.... Jag tror inte att jag, när jag blivit gammal kommer säga "å vad jag ångrar att jag inte städade mer o oftare".

Min mamma sa ofta "vad gör det om 100 år". Klokt! Lätt att förstå men knepigare att följa. Jag ska ändå försöka. Hur tänker du göra?

En stor portion vilja och en massa tålamod är det som krävs av mig just nu. Jag har börjat jobba så smått, 25% på papperet men det blir lite mer i verkligheten. Om jag dyker upp en halvtimma innan jobbstart så får jag givetvis nåt att ta tag i. Inte bra. Visst jag klarar av det men jag får ju bara betalt för 25%.

I morse var det tungt. Ryggen smärtade ochh knäet är inget vidare. Jäkla infektion som inte släpper taget. Rent fysiskt ville jag bara vara kvar hemma men resten av mig vill jobba nåt så alldeles mycket. Jag blir så himla glad av att träffa mina arbetskamrater och eleverna. Skönt att för en stund få vara någon annan än den som är sjukskriven och har ont.

Att jag var så sliten i morse är givietvis ett resultat av gårdagen. Jobb ett par timmar, sedan rehabgruppen (som jag kallar den) och ett par turer på min röda moppe. Jag älskar att susa fram lite lagom långsamt på moppen. Jag hinner se det mesta och känner naturens alla dofter. En hel del avgaser lyckas jag också dra i mig när jag puttrar omkring inne i byn. Det gör mig inget alls, jag har alltid älskat doften av avgaser.

I dag är vädret allt annat än behagligt. Det är inte kallt men mulet och kvavt. Åskan har rullat ordentligt ett par gånger de senaste timmarna. Gråväder gör mig trött och lusten att ta tag i saker och ting blir närmast obefintlig. Då är det bra att jag har den där viljan. Oxe som jag är så finns det två egenskaper som utmärker sig extra mycket, envisheten och långsintheten. Kan jag bara använda dessa två egenskaper till goda saker så ska nog det mesta i livet lösa sig.

Nu är det straxt dags för en liten runda i tvättstugan. Det är verkligen en syssla som aldrig sinar.