Tung måndagsmorgon. Söndagsnatten bar oro, frossa, trassliga lakan runt min svettiga kropp. Åtskilliga gånger sträckte jag ut min hand för att söka tröst i Jonas nacke. Minst lika många gånger kunde jag känna hans varma hand på min axel, stryka över min arm eller bara vila på min mage, straxt under naveln. Inga ord, bara den starka närvaron vi har för varandra.

Det gör ont när livet snubblar och skrapar sina knän i gruset. Skrubbsåren läker och det är lika magiskt varje gång.

Trött och i efterdyningar av morfin och anspänning kröp mitt inre långsamt långsamt bort från den svarta, mörka och skrämmande dy som det omgivets av de senaste dygnen. Det går inte fort och jag vet att det inte är för alltid. Har du en gång mött de mörkaste av skuggor och de hemskaste av tankar, de som river sår inuti dig, ja då vet du. Du vet, att det för var gång behövs allt mindre för att hamna där igen.

Många gånger, nästan varje dag, undrar jag hur min familj och mina vänner orkar med mig och den sjukdomsgloria jag bär. Min älskade, han vars beröring jag är starkt beroende av, säger att han klarar av hur mycket som helst bara jag inte stänger ute honom. Något bra måste jag gjort som förtjänar hans kärlek, utan den hade jag förmodligen inte orkat de sista årens prövningar.

Tid läker det mesta. Ärr kan finnas kvar men smärtan försvinner med tiden. Rent fysiskt är det väl snarare så att själva ärret kan bli helt genomsyrat av känslobortfall. Jag stryker med fingret över det gamla operationsärret och känner absolut inget. Som att dra med fingertoppen över ett brevpapper. Ibland kan jag nästan känna så inne i mig. Det som en gång gjorde så ont är inte längre något problem. Och likt kroppens magiska läkningsförmåga som låter avklippta nerver söka nya vägar kan avslutade relationer hitta nya sätt som känns bra utan vare sig likgiltighet eller smärta.

Den mojnande söndagsstormen övergick till en ljummen bris under måndagen. Allvarsamt samtal med mina barn om de eventuella förändringar som framtiden kräver av oss alla gjorde oss mjuka och kärleksfulla. Förklaringar och förlåt leder krisen till en utvecklingsprocess. Vi växer som människor genom de svårigheter livet bjuder. Barn är barn och de glömmer snabbt ibland krävs tjat och gnat och påminnelser. Det är okej. Det är okej bara du aldrig glömmer att strössla barnen fulla av kärlek.

Mitt förra blogginlägg var drypande av mina rädslor, full av min ångest och otillräcklighet. Lika full blev min inkorg av hjälpande händer och stöd. Det kom från både kända och okända. Uppmuntran från människor jag möter ofta och från de som jag bara lärt känna via den märkliga värld internet skapat.

I dag är ännu en dag med smärta och svårigheter. Skillnaden är att jag tagit mig ut ur skuggan, till ljuset. Mitt hjärtas fokus ligger på tacksamhet och på vad jag har klarat mer än på vad jag inte kunnat göra.

Jag har jobbat trots nattens morfinhallucinationer och att jag behövde stödja mig på en krycka. I dag har jag fått höra mina två elever, som är helt nya i landet och språket, bubbelskratta när vi spelade memory. I dag orkade jag lyssna på min fina tonårstjej som babblade oavbrutet under hemresan på tonårstjejers vis med var och varannan mening fylld av "kolla här", "typ", "asså" och liknande.
Jag har delat min sons lycka över en toppenutflykt med sin klass.

I dag bultar mitt hjärta hårt av längtan efter min Finaste. Hela min kropp saknar varje liten del av hans. Jag vill krypa in i en stor varm kram. Vilken lycka att lyckan och kärleken finns i mig att den bara håller andan lite de där jobbiga dagarna. Och sen, sen är det som om jag tar ett extra djupt andetag och fylls i varje liten cell med det som är meningen med mitt liv. Det gäller bara att aldrig dras ner för länge eller för djupt i det mörka. Jag vet det, nu vet jag det. Jag kan hålla andan och dyka ner men aldrig aldrig för djupt eller för länge.

Skulle så vara fallet vet jag i dag att det finns så många som utan tvekan dyker i och drar upp mig. Att de varsamt lägger ner mig och ger mig konstgjord andning tills jag klarar mig på egen hand igen.

Till alla er som dyker i efter mig, TACK!