Jag påminner mig själv. Det är nåt viktigt. Något som man både ska kunna ta som självklart men även vårda som den sköraste av blommor. Vad menar jag? Kärleken!!!

Man blir förälskad. Faller totalt. Sedan utvecklar sig det hela, djupnar till kärlek och att älska. När man väl nått dit är det dags att börja jobba, om du inte gjort det tidigare. Ingen relation i världen överlever om du inte jobbar för den.

Kanske är det lite som att cykla. Du har gjort det förr, du kan det men... Nu är det en ny väg. Med nya utmaningar. Långa, fina raksträckor där du bara kan trampa på och allt flyter, men så kommer de... Uppförsbackarna. Tunga, slitsamma och jobbiga. De suger musten ur kropp och själ. Det sköna är att ofta följs de av en härlig nedförsbacke. Mmmm, passa på och njut.

Kärleken, likt cykelturen, tar sig fram i både med och motvind. Det luriga är att du kanske cyklar en annan väg än din älskade och det innebär att era upp och nedförsbackar kanske inte alltid stämmer. Dåligt?! Inte alltid. För den som har nedförsbacke och medvind kan puscha den som just påbörjat sin uppförsbacke i motvind. Och det mina vänner, det är kärlek det.

Tillbaka till påminnelsen! I kväll ska jag påminna mig själv lite extra om att jag är lyckligt lottad som blivit puschad så länge i min uppförsbacke. Och kanske, kanske kan vi njuta av min lilla raksträcka som jag befinner mig i.

Alla dagar är ???-dagar!