I den mörka kvällen vandrar vi. Långsamt, hand i hand, mjukt viskandes. Ljusen glimrar som stjärnor på vinterhimlen. Vit rök strömmar ut ur våra munnar, ändå fryser jag inte. Det knastrar lätt under mina skor, grus, kottar och några enstaka kvistar som Simone strött omkring sig.... ljuden gör mig trygg och lugn.

Vi är inte ensamma på vår promenad. Det är många som gör oss sällskap. Precis som jag, har de väskan fylld av ljus, lyktor, tändare och en och annan bär en dekoration i sin hand. Vårt första stopp i mörkret blir hos mamma. Lyktan är på sin plats. Jag tänder ett ljus, ser den fina dekorationen som någon lämnat hos henne tidigare. Jag kan inte låta bli att le. Den vackert formade stenen, inskriptionen i guld, bilden av händerna som släpper en duva mot skyn glimmar så vackert mot den röda vångagraniten. Min mamma har fått en vacker plats att vila på.

Mitt emot mamma finns morfars plats. Han har funnits där i mer än 30 år. Nu delar han den med mormor. Efter all denna tid är stenen vackrare än någonsin. Korset och svalorna känns så rätt. Det är verkligen som själva sinnebilden över mina morföräldrar. Fåglar har alltid betytt så mycket för min mormor. Genom dem har hon fått både budskap och föraningar. För mig känns det fantastiskt att min mamma och hennes föräldrar har sin sista vila bara ett par meter från varandra.

När jag tänt ljusen på deras gravar vandrar vi vidare. Långsamt. Nästan viskande förtrollas vi av den vackra omgivningen. Vi ler och nickar lätt åt de personer vi möter. Vår vandring går vidare mot minneslunden. Det måste vara en av de vackraste platser som finns och just i kväll är det ingen tvekan om att det är en förtrollande stämning.

Den lilla dammen är mörk som pupillen på ett rådjur. De höga tallarna skänker skydd och lugn åt platsen. Ljusburarna är till brädden fyllda med värmeljus. De två stora berghällarna, med borrade hål för buketter, är fyllda av blombuketter. Runt omkring trängs mängder med gravljus och lyktor. Jag tappade nästan andan av dess skönhet. Vi fann två utbrända ljus vars plats mina egna värmeljuskoppar kunde ta. Mitt hjärta blev varmt, mjukt och ödmjukt. Alla dessa människor som levat, lever ju fortfarande vidare med tanke på hur många som kommit för att hylla dem.

På vår promenad tillbaka var jag tvungen att tända ett ljus på en, för mig, okänd grav. Där stod en lykta utan ljus. I min väska låg 43 värmeljus. Så klart jag måste tända ljus på de gravar där det inte lös något ljus.

Att vandra i mörkret på en kyrkogård är varken spöklikt eller skrämmande. Det är bara vackert, lugnande och rofyllt. Jag fick chansen att formulera mina känslor inför Jonas. "Visst är det här mysigt och fint. Men jag hade hellre tagit en fika med mamma och pappa i kväll. Men å andra sidan, eftersom de var så sjuka vet jag ju att det som skedde var det bästa". Det är ju ingen idé att älta "tänk om". Det här är min verklighet och jag försöker att stjärnbeströ den så gott jag kan.

Jag känner inte mina älskades närvaro på kyrkogården. Min pappa är inte nära mig där. Han finns med mig när jag bilar runt på Vikbolandet, eller när jag tänder en brasa, eller när jag funderar över arbetstagarnas rättigheter i förhållande till arbetsgivarna. Min mamma är mig som allra närmast när jag tar fram min symaskin, när jag ska baka eller när jag är orolig för mina barn när de är sjuka.

De mina som inte längre finns här på jorden är ändå otroligt levande och närvarande. Och för att de ska veta att de är mig nära, Att de ska kunna hitta vägen hem till mig om det så är mitt i natten, så lyser lyktan på berget vid vägen alltid, alltid....

De mina, de som vill mig väl, de som jag älskar så otroligt mycket, de ska alltid kunna hitta vägen hem om det så är mitt i mörkaste natten. Precis som jag vet att de är beredda att leda mig vägen hem,eller bort, när det är min tur...

[Bild]

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...