I dag är det nio år sedan min mamma dog. Jag saknar henne. Mina barn saknar sin mormor. Jag önskar att jag fått chans att skapa en mer vuxen relation med mamma. Tacka för allt fint hon givit mig och som jag faktiskt inte förstått förrän det var för sent.

Men någonstans däruppe på den mörka vinterhimlen lyser en stjärna extra starkt i kväll. Den lyser för mig och för alla andra som kände och älskade mamma. Och så länge vi pratar och minns kommer den aldrig slockna eller missta sin glans.