Hur lågt kan en människa sjunka? Håll med om att du själv frågat dig det ett antal gånger. Förmodligen har det gällt nån märklig person i din omgivning eller någon du läst eller hört talas om.

Den här helgen har jag själv lyckats ramla ner jäkligt lågt. Så lågt att jag undrar om det möjligtvis är den dysvarta botten jag känner eller om det finns ännu en bit kvar innan jag når dit. Mörkt är det iallafall, riktigt jäkla nattsvart.

Min vecka på jobbet då jag skulle jobbat 25% vilket i mitt fall ger ca 9,25 arbetstimmar visade det sig sen att den verkliga tiden landade på 14,5 timmar. Då har jag inte räknat in den tid jag valde att stanna och fika eller liknande. Utmattade på fredags eftermiddagen dök plötsligt ett födelsedagskalas upp som egentligen skulle hållits på lördagen. Bara att bita i hop, skapligt matt och med endast fem timmars sömn de senaste 48 timmarna.

Kalaset gick skapligt trots att jag inte alls kunde sitta ner under fikat. Trist avslutning bara att de minsta barnens rum blivit drabbad av en orkan när de själva var ute på studsmattan. Inget kul för dem att städa efter andra.

Fredagsnatten bjöd mig dock på fem timmars välbehövlig sömn innan det var dags att gratulera vår åttaåring. Fina killen hade vaknat tidigt men låg och väntade på oss.

På eftermiddagen klappade jag i hop av smärta och var tvungen att vila ett par timmar. Den tiden gav mig orken att ta med man, de stora barnen och hunden på en tur till Tjenbadet. Det fanns både lust och ork att skratta och känns glädje under ett par timmar. Vi passade på att käka pizza på en av stadens pizzerior. Då började gränsen komma eller snarare att nås.

Förmågan att sitta ner nästintill upphör. En kniv sitter i min ländrygg, det strålar smärta över mitt vänstra lår. Att vidröra huden känns som att ta på ett papper. Knäet smärtar, förmodligen av infektionen.

Väl hemma igen på lördagskvällen är det som om all luft går ur mig. Jag orkar inte stå och inte sitta. För en gångs skull lägger jag mig före mina barn trots att jag inte alls gillar det. Helst vill jag se dem ordentligt i säng innan jag själv slår mig till ro. Bara en av många av mina inre regler jag brutit i helgen. För att kunna somna trots det onda tog jag fler "piller" än vad jag egentligen ska.

I morse när jag vaknade kände jag direkt att det onda hade en helt annan karaktär. Som om en bräcka satt mellan två kotor. Varken kaffe eller panocod kunde hjälpa mig. Stilla liggandes på rygg i sängen med tårar rinnande av smärta försökte jag bara andas mig igenom minuterna.

Jonas kom och satte sig på sängen, bekymrad. Bara den lilla lägesförändringen av hans tyngd i sängen fick det att snurra. Där och då insåg jag att jag måste få hjälp. Helst nyss. Att sätta sig i en bil och åka till akuten var inget alternativ. Jag kunde inte ens sitta.

Efter samtal med 1177 blev det bestämt att en ambulans skulle skickas. Herregud! Jag, åka ambulans. Jag varken blödde eller var döende. Jobbigt i själen. Speciellt för mig med mitt kontrollbehov.

När ambulansmännen kom och på sitt lugna sätt visade att jag varken var fånig eller larvig med låg smärtgräns kändes det lite bättre. Efter en dos Ketogan kunde jag tom gå, om än väldigt försiktigt, ut till ambulansen.

Väl på sjukhuset skedde varken under eller mirakel. Efter tre timmar fick jag morfin. Det lättade något men blev inte alls bra. Jag kände mig mest luddig i huvudet. Läkaren var ändå nöjd och vi skickades hem med recept på två varianter av morfin.

En timma efter morfinintaget var smärtan skapligt på igen. Det kändes som en nitlott. Dessutom bör man inte köra bil med de här preparaten i kroppen. Grattis, grattis! Tillbaka på ruta ett. Jag bor på landet. Mitt jobb och mina barns skola ligger 2,5 mil härifrån. Då vi bor i annan kommun får barnen heller inte skolskjuts eller busskort. Jag har alltså inget val än att skjutsa dem och därmed avstå från morfinet.

Läkaren tyckte väl att jag skulle avstå arbete men det går inte. Om jag vill få nån form av ersättning så måste jag jobba då Fk anser mig frisk.

På vägen hem från akuten ringer min dotter och undrar när vi kommer hem och även "om vi ska åka till Mirum och handla Bh" något jag lovade henne i går. Det är ungefär här som jag börjar sjunka ordentligt.

I mitt inre undrar jag om hon missat de där grönklädda killarna som hämtade mig vid elvatiden. När jag kommer hem har jag svårt att ta in att barnen fixat och gjort lite fint medan vi var borta. Att de inte tagit sig nåt att äta under tiden gör mig mer upprörd. Jag får alltså börja med att laga mat. Då pyser de i väg och dukning mm faller på mig.

Nu går det fort nedåt. Paketet på bordet känns allt annat än festligt och roligt. Värken ökar i min rygg för varje minut. Samtidigt berättar sonen om allt de torkat av och att de gått ner med soppåsen till tunnan. Jag förbannar mig själv för att jag curlat dem för mycket genom livet i takt med att jag virvlar allt längre ner i det mörka hålet. Jag påtalar att jag gör allt det där dagligen och att de aldrig tackar mig gör det. Att soppåsen aldrig utvecklar ben och själv tar sig ner till tunnan utan att jag fixar det. Nästan varje dag.

Inom mig kan jag nu notera att jag låter som min egen mamma. Plötsligt förstår jag än mer hennes frustration innan jag tog över hennes sysslor. Något som jag aldrig ville utsätta mina barn för.

Innan jag totalt omsluts av mörkret talar jag om för mina barn att Mors-dag är en jävla skitdag. En dag då man mutar sin mamma att fortsätta curla under resten av året. Sen kommer det en hel del till innan jag går upp till sovrummet.

På rygg i sängen kommer all jävla frustration och besvikelse ur mig i form av hulkande gråt. Jag gråter och snorar som jag inte kan minnas att jag gjort nånsin förr.

I dag var dagen då jag föll igenom. Kanske sårade jag mina barn för all framtid. Men jag har på samma gång svårt att se att jag har nån framtid. Känslan är så stark att barnen har det bättre hos sin far. Då är det nära till skola och kompisar. Kanske behöver de heller inte ta det ansvar som jag börjar bli tvungen att kräva av dem här.

I mitt mörka hål där kroppen gör ondare än vid en förlossning inser jag hur mitt liv kommer bli. Jag kommer bara ha ork till arbete om ens det. Det kan också vara så att jag inte kan bo kvar här längre. Det geografiska avståndet till jobb och skola tar för mycket energi. Måste jag flytta kanske även min relation är över.

Tusen tankar...massor av rädslor trängs i mig.

Du som ibland möter mig... du ser en ganska pigg tjej som gärna raljerar och skämtar om allt och inget. Du ser kvinnan som gått upp i vikt, som verkar lite lat, som ändå lägger tid på smink och sånt. Så klart det är henne du ser. Jag väljer när jag vill visa mig och jag gör det vara de dagar jag mår mindre dåligt.

De dåliga dagarna bara ligger jag. Andas och dåsar bort några minuter här och där. Äter fil och flingor till lunch för det går snabbast. Dricker gårdagens vatten ur glaset för att slippa hämta nytt. De dåliga dagarna står jag på knä lutad över sängen och söker lindring i gungningarna.

Då jag vet att det aldrig går att veta vilka dagar som är bra så kan vi aldrig planera bjudningar och aktiviteter. Vi kan aldrig tacka ja till fester och resor utan förbehållet "om Mia är ok den dagen".

Idag är dagen jag känner att jag inte vill mer. Det är en dålig dag, rent urusel faktiskt. Kanske är det en bättre dag i morron. Jag hoppas på det. Tyvärr är de dåliga dagarna nu så många och kommer så ofta att jag får hoppas på bra timmar.

De bra timmarna kommer nu så sällan att kämpande knappt är värt dem ens...

Hoppet är det sista man ger upp tom här nere på botten. Så, nu vet ni att idag är dagen då jag skönj riktigt jäkla lågt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...