Så har han gått över regnbågsbron.

Man kan väl summera mitt senaste halvår som en total hälsokatastrof. Det började efter midsommar. Diskbråck i ländryggen. Jag hann precis komma på benen och kunde jobba i augusti. Det höll bara ett par veckor sen hände något i nacken. Den smärtan var inte att leka med. Inget bet på den och jag tog ett par vändor till akuten. Jag sov verkligen inte mer än 45 minuter i taget sen fick jag upp och vandra i nån timma. Det som efter 2-3 veckor hände i ett sådant tillstånd är helt galet. Jag snetände på min vanliga medicin, tappade balans och styrka mm. Efet en 6-8 veckor med medicin, sjukgymnastik och massor av anpassningar på jobbet kände jag ände att jag var på väg. Ändå rätt bra med tanke på att jag i ångest lämnade en förberedd operation då jag gjort misstaget att googla... Mitt råd till er nu är... Sluta googla. 

Över jul och nyåråkte jag på covidskiten och det satte sig först på luftrören med hosta, Fick ödem i halva nsiktet., sen hög feber, noll smak och lukt,  o så fick jag dimsyn och sjuk huvudvärk. Ännu en vända till akuten. Bricanyl, syrgas , vätskeersättning, adrenalin o gud vet vad.

Det hä är inte en bild jag skulle välja för tinder...

Ännu en minnesvärd nyårsafton. Egentligen inte ett dugg sämre än de senaste 12-13 åren men oron var hög för mina hundar. Efter en hel del bedjande om hjälp så klev två rektorer fram, en var min chef. Den andra var ett x´s chef. Nej, skämt åsido. Så tacksam över att Freja fick ett par dagar med D och hennes familj. Kimmo fick hänga med J och hennes vovve mfl. Det är när det krisar man vet vilka som har samma moraliska klocka som en själv, som har empati och förståelse. Tack alla ni somhjälpte och ställde upp, både under Covid och även under sommaren. Ni är guld värda. 

Jag kommer aldrig glömma hur bästa vännen satte sig i en taxi kl 7 på morgonen och åkte 5 mil för att hjälpa mig. Jag kommer göra detsamma för dessa personer även om jag önskar att det aldrig blir nödvändigt. 

I måndags, den 23/1 var första dagen som jag inte fick huvudvärk och feber vid lunch tid. Och det har hållit i sig, friskhetskänslan alltså. Jag har så smått kunnat öka ut hundpromenaderna och exta ljuvligt är att ett par eftermiddagar i veckan så har det inte hunnit bli mörkt när vi går ut. 

I tisdags började jag ca en timma senare än vanligt pga konferens i Konsert och Kongress. Fågelkvitter och morgonrodnad. Underbart. 

Annars har vi till stor del tagit farväl av stadens vinterbelysning som  bit för bit plockas ner. 

Enhörningen i Trädgårdsföreningen. 

Paviljongen. 

"Kärleksbron"

Hospitalstorget, här har man kunnat sätta sig inne i Julkulan och bara ta in allt man ser och hör, omgiven av ett glimrande vinterljus. 

Efter nästan tre veckors försening fick jag äntligen träffa mina barn, äta gott och ha julklappsspelet. Först fick ju Elis covid och nån vecka senare jag. När vi summerar så råkade jag mest illa ut. Jag hade tre sprutor i kroppen, den 4:e var planerade till andre januari. Nu får den dröja lite. Elis verkar skapligt återhämtade men jag själv tampas med lite skit som hänger i. 

Nu blev det inget julbord men kanske ett "smörgåsbord". Gott bröd, massor av pålägg, grönsaker och sen sötsaker. En trevlig kväll som jag lägger ner sokm en glimrande sten i minnenas ryggsäck. 

På Sankt Larsgatan är det aldrig lugnt. Nu ska här byggas ett höghus... Avspärrningar, byggtrafik, en massa praktiska strul. Jag borde verkligen flytta.... Men har inte ork och kraft just nu.

Önskar er en fin kväll och hoppas ni får en härlig helg. Själv förbereder jag mig för inte ett farväl utan snarare "vi ses igen". Så overkligt att behöva säga just det till en av de mest levande människorna jag träffat, som lärt mig så mycket. Framförällt om vikten av att vara ärlig både mot sig själv och andra och att det krävs att man möter konsekvenserna av sitt handlande och agerar utifrån det. Jösses så många fina samtal vi haft tillsammans, som de morgonmänniskor vi båda var. Eller jag vet  egentligen inte men S var ofta lika tidig på jobbet som jag. 

Det blir en tuff timma men så viktig och värdefull. När min mamma dog, för massor av år sedan då fick jag en dikt skickad till mig. En dikt som min moster tyckte jag skulle läsa i kyrkan. Fin tanke men egentligen superdumt. Prestationsmia med lunginflammation tappade i princip hela cermonin då allt fokus låg på prestationen. Men... jag läste dikten som ett proffs och bär den med mig dagligen i mina inre samtal med mamma. 

Jag kallar den Stinas dikt... av skäl som jag inte orkar skriva nu, det har inget med faster Stina att göra utan mer om en översättning och Sina Wolters förlust av sin syster, en biskop av Canterbury osv...   Jag åtetrger den nu i översättningsvarianten.

Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.

Jag är Jag, Du är Du.

Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. 

Kalla mig vid mitt vanliga namn. 

Tala till mig sådär som Du alltid gjort. 

Ändra inte Ditt tonfall. 

Håll sorgen borta från Din röst. 

Sluta inte skratta åt våra gemensamma småskänt. 

Skratta som vil alltid gjort. 

Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. 

Låt mitt namn alltid finnas med Er där hemma. 

Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst. 

Utan spår av skuggor. 

Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. 

Det går vidare för att det måste gå vidare. 

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. 

Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig. 

Jag väntar på Dig, nån stan väldigt nära. 

Allt är väl. 

En av årets största högtid kom och gick. Jag hade det relativt bra. Lät hela känsloregistret komma. Tacksamhet, sorg, reflektion, oro och så allt i repris. Jag rördes till tårar av boken jag läser, skrattade högt åt serien jag ser, myste med hundarna, åt god mat och tände massor av ljus. Det dök dock upp två orosmoln, Elis har covid och själv vaknade jag upp på annandagen, efter en natt med frossa, matt i kroppen och med halsont. Jag sov något bättre i natt men är fortarande matt, har en sjuk huvudvärk och blir yr när jag står upp. Det behöver inte vara Covid utan kan vara ett vanligt förkylningvirus. För säkerhets skull har jag ändå beställt hem ett par covidtester. Självklart har vi även i år fått skjuta fram firandet lite grann. Så paketen som "tomten" lämnat i öppna spisen får vänta tills vi alla är friska. Förhoppningsvis blir det på torsdag eller fredag. 

Vädret har inte alls kunnat bestämma sig här i stan. Snö, avsmältning med gegga som resultat (gissa om jag har hundar som drar in otroligt mycket smuts mina golv är vidrigt smutsiga) och i dag har vi blåsten från helvetet. Tur att Freja är en kompakt hund med sina blyga 7 kilo. Annars hade hon väl flugit i väg. 

På avslutningsdagen poppade jag in till Gabriella som tog sig tid att ta av en rejäl bit på mitt hår. Snart är jag i mål och är av med allt mitt behandlade hår, nu är det kanske bara 3-4 cm som fortfarande är tråkigt gult. Men när jag fyller 50 kommer jag vara en helgrå tant. 

Även om jag känner mig krasslig måste jag upp i ottan. Jag gör dock det bästa av det. Ut en sväng med hundarna medans kaffet brygger sig självt. Älskar att komma in och känna doften av nybryggd java. En timma i sängen med tända ljus, hundgos och scrollande på telefonen ger en bra start på dagen. 

Jag har bokat tvättstugan i dag. Korgen är verkligen full så jag hoppas verkligen att jag kan uppbåda orken och undgå att svimma. Det gäller att ta det försiktigt. 

Nu vill jag passa på att önska er fina mellandagar oavsett om ni jobbar eller är lediga. Ska ni ut i trafiken så var försiktiga, det är otroligt halt på sina ställen.

God fortsättning till er alla och Gott Nytt År.

Säkerligen så "hörs" vi innan dess. 

Dagen idag är en dag med så många blandade känslor. Jag är så otroligt stolt över att få vara en del i en så ny skola och organisation.  En skola som verkar i ett "extra utsatt område". Själv tänker jag mera "ett extra utmanande område". Ett område där jag hela tiden måste vara mitt bästa jag, på tå, observant, undersökande, öppen, utmana mina egna fördomar, ställa mig själv till svars, vara ödmjuk, be om hjälp, stötta, bli stöttad men framförallt belysa de framsteg vi gör. För att fixa allt det här måste man vara beredd att sänka sin guard, våga be om hjälp, belysa att man faktiskt inte har lösningar på allt som uppstår men också att man är beredd att söka rätt på lösningarna. 

Den här höstterminen har varit tuff för mig. Efter en smärtsam sommar med noll i återhämtning på grund av diskbråck i ländryggen small det sen till i nacken. Fast, det var inte i nacken det gjorde ont i  utan mer i skulderbladet och jag tappade muskelstyrka och styrsel i min vänstra arm. 6 veckors sjukskrivning, lite helt och lite delvis har jag sedan kämpat vidare. Så glad att jag vägrade operationen för nu är jag relativt okej. Under hela den här resan har jag blivit stöttad av min chef, påhejad av kollegor och känt en längtan. Jag har längtat till jobbet varje dag jag inte kunnat gå dit. Om jag inte hade trivts så väl hade jag nog fortfarande varit hemma på heltid. 

Tillsammans med mina fina kollegor och underbara elever får jag en smärtpaus. Vi samtalar, skrattar, irriterar oss, letar lösningar, stöter på problem hittar ännu fler lösningar och så skrattar vi lite till. En natt med dålig sömn och en dag efter då jag kanske bara fixar 75% av mitt max fylls jag ändå med energi och blir sugen på ännu en dag oavsett hur sömnen varit. Jag tror jag arbetar med eliten av pedagoger. För att kasta sig in i vår verksamhet krävs mod, kunskap, uthållighet och en otroligt bred kompetens. En eleoge till mina chefer som lyckats rekrytera de bästa av bästa.  Att dela lokaler och att samarbeta med särskolan är också helt fantastiskt. 

I dag hade vi höstterminsavslutning. Alla tillsammans i aulan. Så härligt att äntligen få ge fingret till Covid och tränga i hop oss. Eleverna är ännu ovana vid att ses i sådana här sammanhang. Förra året skedde avslutningen digitalt. De senaste två terminerna har vi fått ses i större sammankomster, precis som vi kunde göra innan pandemin. Det är viktigt för "Vi-känslan". Eleverna skötte sig så väl och programmet var strålande. Jag blev både rörd och varm i hjärtat. Alltifrån rolig film från vår julkalender, musiklärarens vackra sång till elevernas engagerade insatser fick mina tårarar att bränna av rörelse  bakom ögonlocken. 

Därefter hade vi knytisfika i vårt nymöblerade personalrum. Ännu en fördel när en skola uppstår. Det blir nytt möbelemang i princip överallt. Tre bord fylldes med alltifrån lussekatter, köttbullar, små laxnittar till friterade sockerbomber från... ja, jag vet inte var?!?

Så många bidrog med så mycket gott och stämningen var på topp. Lite sorgligt att avtacka tre fina kollegor som går vidare i livet i form av pension, nytt jobb och andra spannande utmaningar. Jag är väldigt glad och tacksamt att för en kort tid snuddat vid deras stig i livet. 

Själv bidrog jag med det enda jag kan baka i julväg. Saffranskorpor. Torra och så men... ändå hemgjorda. 

Nu har jag landat in här hemma. Jag hade tänkt gå en långprmaenad med hundarna men på grund av halkan fick jag tänka om. Jag äventyrar inte min hälsa, ett fall skullejust nu kunna ödelägga min framtid. När hundarna gjort sitt så blev det istället söklekar hemmavid. De älskar det så det känns ändå ok. Hjärngympa kan vara så mycket bättre än en mils promenad. Nu ligger de och småsnarkar båda två. 

I morgon ringer inget larm och jag kommer vara vaken och sova lite hursomhelst. Det är ok det med. En eller två vakennätter är ju ingenting om jag tänker på diskbråcksnätterna. Då sov jag på sin höjd 45 min i sträck och var sen vaken ett par timmar för att sen somna igen. och efter nån vecka var jag en vända på akuten för "rejäl smärtlindring"  för att liksom ens överleva. Så just nu känns livet ändå ganska bra. 

Här kommer en bild på Stortorgsgranen som jag utlovade sist. Visst är den magnefik?

Nu önskar jag, alla er, mina nuvarande men också mina föredetta kollegor och vänner ett skönt lov och så drar vi i gång igen i januari med att vägleda och forma Sveriges framtid. 

Den senaste veckan har vi gått från geggiga plusgrader och regnrusk till minusgrader och en lätt snöpudrad värld. Trots att solen lyser med sin frånvaro har hela omgivningen blivit så mycket trevligare. Allt är ljusare och ljuden isolerade. 

Den här bilden är tagen i dagsljus innan snön kom. Ni kan ju föreställa er hur vackert det är när snönkommit och det är mörkt ute. Jag får ta svängen förbi och uppdatera er med stadens vackraste torggran. 

Konsert- och Kongress är en plats som man som kommunanställd ofta besöker. Här har man verkligen julsmyckat vackert. 

Storhunden bara älskar det väder vi nu har. Han har, som jag tidigare skrivit, blivit som 3-4 år yngre. 

Freja är en riktig liten fryslort. Håller det sig ovanför -5 grader går det bra. Men i morse, när det var -10 då trippade hon på tre ben efter en liten stund. Det blir fasligt kallt om tassarna. 

Belvederen i skymningsljus. Ett  väldigt vackert landmärke i staden. 

Tidig morgon i Trädgårdsföreningen. 

Vattenfallet vid ån. 

Så härligt och tacksamt att rasta hundarna i området kring vattentornet. 

Min julläsning levererades i veckan. Jag har redan tjuvstartat med Tatueraren i Auschwitz.

Min fina kollega bjöd på persisk "rispudding" med smak av saffran och rosvatten. Jag älskade det. Och hur gulligt var det inte att hon hade med sig i burk till mig i dag. Den ska jag äta med glädje under julen. 

I går var det julbord tillsammans med jobbet. I år var vi på Konsert och kongress. Maten var väldigt bra och det fanns mycket att välja på. Ni som känner mig vet ju att fovoriten är allt det kallskurna. Jag saknade dock min "vanliga" sylta. Här fanns bara en relativt hård variant som var gjord på oxkind. 

Som den morgonmänniska jag är går jag upp innan fem, tänder ljus och ser dagens avsnitt av julkalendern. Årets kalender, den försvunna kronprinsen" är den bästa på många år enligt mig. Tyvärr vaknade jag med både halsont och hosta i dag. Hoppas det stannar på den här nivån, jag har varit tillräckligt med sjuk under hösten. Ångrar lite att jag ännu inte tagit covidspruta nummer 4. Hade tänkt göra det under lovet. Men jag hoppas och tror att det här bara är en alldeles vanlig förkylning. 

I kväll är det återigen tvättdags men jag ska också slå till och baka saffransskorpor som jag ska bjuda på när vi har avslutning. 

Ha nu en riktigt fin torsdag, nu är strax min lunchrast slut och jag ska gå och var matsalsvärd. Det kan bli en stökig historia då det i dag serveras julbord. 

Så har vi nu kommit in i adventstiden, faktiskt redan passerad 2:a advent. Äntligen har det blivit tid att njuta av vinter- och julbelysning, pepparkakor, julmusik, julbord men även av minusgrader. Jag har verkligen ogillat de senaste veckornas blask som gjort hundarna svartsolkiga på tassar och mage under varje promenad. 

Det var länge sedan jag skrev här så nu kommer en liten bildkavalkad på tiden som gått. 

Till och med bowlinghallen är vacker i mörkret. 

Julkrans i Trädgårdsföreningen.

Som en installation.

Hur mysigt ser inte  det här ut? Bara snön som saknas. 

Gyllentorget. Notera trollsländan. 

Härom helgerna fick jag besök av fina vännen och vi passade på att äta kräftor. De var fantastiska. 

Utsikt vid Belvederen under en skön kvällspromenad. 

Förra året stod enhörningen vid Gyllentorget men jag tycker den gör sig bättre här i Trädgårdsföreningen. 

Svanar...

Den här killen är så mycket piggare nu när det är kallt ute. Så kul att se. 

Jag älskar den här smyckningen. 

Adventsmys hemma hos mig. Bocken är på plats och korgen med värmeljus är fylld till bristningsgränsen. 

Tomtetösen som jag fick 1978, som femåring är givetvis på plats. Resten av tomtarna och änglarna får vänta lite med att komma på plats. Kanske blir det av i helgen. Vi får se, det beror lite på vad jag orkar. 

Glädjande nog så kommer motoriken i vänsterhand tillbaka lite mer och mer för varje vecka. Det går helt ok att skriva på datorn nu. Jag känner dock att jag fortfarande är svag i både handen och armen men det ska säkert gå att öva upp det också. 

Ha nu en fin kväll och en härlig adventstid. 

(från 31 oktober)

Jag sitter på expressbussen på väg hem efter en härlig tur till Norrköping. En riktigt bra start på lovet. Helt smidigt tog jag tåget över till grannstaden. Från min dörr och till Resecentrum tar det bara 40 min. Vid stationen mötte M upp, min gamla elev från Ektorpsringen. Vi har hållit kontakten i lite drygt 5 år och setts ett par gånger.

Tillsammans tog vi en promenad genom ett höstligt Norrköping. I Järnvägsparken mötte vi den här filuren

Vi slingrade oss sedan utmed strömmen och upp till Mocca Deli. Där åt vi en sen lunch. Jag tog en svamppasta och mitt sällskap valde en pizza, av den glutenfria sorten. 

Jättegott men min mage är ovan vid pasta och svamp busar gärna till det i magen också.

Därefter tog vi en timmas promenad genom staden. Jag uppskattar verkligen att vandra genom vackra Norrköping.

Heter inte kvarteret typ Katla? Visst är det vackert?!?

Mina bilder på detta vattenfall brukar oftast vara upplyst med färger. Nu var vi nog för tidigt ute på dagen men det är glimrande ändå. 

Hospitalsgatan, fylld av dessa vackra och färgglada blomsterbollar. Underbart!

Ja vad kan man säga annat än att hösten verkligen är här. Somliga dagar visar den sig från sin allra bästa och tjusigaste sida. Det är alldeles lagom kyligt ute för en tjocktröja, täckväst och bästa höstkängorna och man nockas nästan av de sprackande färgerna som naturen bjuder på. 

Andra dagar är det klippvarmt, fuktigt av den mist som faller över en och det blir i princip aldrig ljust. Dagar då håret blir frizzigt och hundarna helt svarta på magen och benen. Dessa dagar står inte högt i kurs hos mig. Dock är de bättre än de dagar som bjuder på halv storm och regn på tvären. 

Trädgårdsföreningen, jag verkar liksom aldrig tröttna på att vandra här med hundarna. Jo, det gör jag men då bryter vi av med promenader runt ån eller upp mot vattentornet. Det går inte så fort nu för tiden. Kimmo vill nosa en massa medan Freja drar som den starkaste av slädhundar. Det måste se kul ut när jag kommer med en hund framför och en i släptåg. 

Man är duktig på att ljussätta här. 

Jag är aldrig rädd när jag går här i mörkret. Kanske dumt med tanke på det antal våldtäkter och våldtäktsförsök som varit under året och framförallt sista månaden. Jag känner mig trygg med hundarna. Å andra sidan verkar våltäkterna vid flertalet tillfällen ha skett i grupp och då är knappast mina hundar nån säkerhetsåtgärd. Men på nåt vis vägrar jag att begränsas och sen tänker jag "jag är så gammal nu att jag är säker bara därför". 

Visst är det fint? Lyktorna som lyser så varmt och ombonat. Den här delen av parken vetter mot US: 

Små saker som gör mig löjligt glad. Min novemberkaktus blommar, om än nån vecka i förväg. Jag köpte den förra året och då var den full av knoppar. Så klart klarade den inte flytten från blomaffären. När den sätter knoppar är det superviktigt att man inte flyttar eller vrider på krukan. Nu är det översållad med knoppar och ett par har redan slagit ut. 

Det där med hälsan... Jag är bättre, har inte lika ont utan jag kan hålla det i schack med panodil och paraflex. Jag sover bättre men muskelsvagheten och känselbortfallet är ännu ett faktum. Min finmotorik lämnar en hel del i övrigt att önska. Bara att skriva på datorn är en frustration och utmaning. Den här veckan kommer jag därför att jobba massor med ljust de bitarna. I torsdags var jag på Vc för koll, provtagning, en ny MRI-remiss och prat om hur mycket jag klarar att jobba. Sista två veckorna har jag jobbat 75% vilket rent fysiskt varit lagom. Men... jag blir superstressad av att inte vara på plats heltid så from i dag är jag uppe på 100% igen. Det är ju bara att pröva sig fram. Glädjande nog var mitt blodtryck lägre än när jag var inlagd så teorin om att det skjutit i höjden pga långvarig smärta och sömnbrist kanske stämmer. Nya prover togs för att kolla av kalciumnivån och lite annat. 

Jag har ju kaxigt alltid sagt att jag tål ALLT förutom de bruna sjukhusplåstren. Just därför har jag fått sån där tejp istället. Tydligen tål jag inte den heller. 

Jag har aldrig jobbat på en enhet som tar tillfället i akt att fira allt som firas kan. Vi får semlor, kanelbullar, chokladbollar (alltid på min födelsedag) och som nu; godis. Ibland, när det varit en tuff vecka, kanske pga stor personalfrånvaro eller om något hänt, får vi uppskattning i form av något gott men också ett tacksamt och peppande mail från vår ledning. Det här är utan tvekan min bästa arbetsplats någonsin. Å då har jag ändå haft bra arbetsplatser innan. 

Lite blurrig bild men det gör ju inget. Det är lite blurrigt när man på kvällen kan tända ljus, krypa upp under en filt med Freja tätt intill, en kopp té och kanske en bra serie. Jag har sagt det förr, hösten är magisk på så många sätt. 

Efter det fatala missödet med gyrosrullen har jag nu hittat vägen till nästa snabbmatsställe. Det tog nästan två år innan jag gick dit utan sällskap för att handla med ett par burgare hem. Det skulle nog kunna bli en vana så det kanske är bra att de snart ska slå igen. Jag undrar vem som ska ta över lokalerna? Trist om det blir som med gamla Skandiamäklarnas lokaler. Sen 1,5 år står de tomma med brunt skyddspapper på skyltfönstrena. Ingen snygg utsikt för mig. 

I dag är jag som sagt ledig och ska ta en sväng till Norrköping för lunch i trevligt sällskap. Jag gillar att ta tåget men föredrar nog expressbussen. Tyvärr har den uppehåll mellan 10-14. Dessbättre kan jag nog ta den hem. Jag hoppas ni alla får en härlig dag.