Dagen idag är en dag med så många blandade känslor. Jag är så otroligt stolt över att få vara en del i en så ny skola och organisation.  En skola som verkar i ett "extra utsatt område". Själv tänker jag mera "ett extra utmanande område". Ett område där jag hela tiden måste vara mitt bästa jag, på tå, observant, undersökande, öppen, utmana mina egna fördomar, ställa mig själv till svars, vara ödmjuk, be om hjälp, stötta, bli stöttad men framförallt belysa de framsteg vi gör. För att fixa allt det här måste man vara beredd att sänka sin guard, våga be om hjälp, belysa att man faktiskt inte har lösningar på allt som uppstår men också att man är beredd att söka rätt på lösningarna. 

Den här höstterminen har varit tuff för mig. Efter en smärtsam sommar med noll i återhämtning på grund av diskbråck i ländryggen small det sen till i nacken. Fast, det var inte i nacken det gjorde ont i  utan mer i skulderbladet och jag tappade muskelstyrka och styrsel i min vänstra arm. 6 veckors sjukskrivning, lite helt och lite delvis har jag sedan kämpat vidare. Så glad att jag vägrade operationen för nu är jag relativt okej. Under hela den här resan har jag blivit stöttad av min chef, påhejad av kollegor och känt en längtan. Jag har längtat till jobbet varje dag jag inte kunnat gå dit. Om jag inte hade trivts så väl hade jag nog fortfarande varit hemma på heltid. 

Tillsammans med mina fina kollegor och underbara elever får jag en smärtpaus. Vi samtalar, skrattar, irriterar oss, letar lösningar, stöter på problem hittar ännu fler lösningar och så skrattar vi lite till. En natt med dålig sömn och en dag efter då jag kanske bara fixar 75% av mitt max fylls jag ändå med energi och blir sugen på ännu en dag oavsett hur sömnen varit. Jag tror jag arbetar med eliten av pedagoger. För att kasta sig in i vår verksamhet krävs mod, kunskap, uthållighet och en otroligt bred kompetens. En eleoge till mina chefer som lyckats rekrytera de bästa av bästa.  Att dela lokaler och att samarbeta med särskolan är också helt fantastiskt. 

I dag hade vi höstterminsavslutning. Alla tillsammans i aulan. Så härligt att äntligen få ge fingret till Covid och tränga i hop oss. Eleverna är ännu ovana vid att ses i sådana här sammanhang. Förra året skedde avslutningen digitalt. De senaste två terminerna har vi fått ses i större sammankomster, precis som vi kunde göra innan pandemin. Det är viktigt för "Vi-känslan". Eleverna skötte sig så väl och programmet var strålande. Jag blev både rörd och varm i hjärtat. Alltifrån rolig film från vår julkalender, musiklärarens vackra sång till elevernas engagerade insatser fick mina tårarar att bränna av rörelse  bakom ögonlocken. 

Därefter hade vi knytisfika i vårt nymöblerade personalrum. Ännu en fördel när en skola uppstår. Det blir nytt möbelemang i princip överallt. Tre bord fylldes med alltifrån lussekatter, köttbullar, små laxnittar till friterade sockerbomber från... ja, jag vet inte var?!?

Så många bidrog med så mycket gott och stämningen var på topp. Lite sorgligt att avtacka tre fina kollegor som går vidare i livet i form av pension, nytt jobb och andra spannande utmaningar. Jag är väldigt glad och tacksamt att för en kort tid snuddat vid deras stig i livet. 

Själv bidrog jag med det enda jag kan baka i julväg. Saffranskorpor. Torra och så men... ändå hemgjorda. 

Nu har jag landat in här hemma. Jag hade tänkt gå en långprmaenad med hundarna men på grund av halkan fick jag tänka om. Jag äventyrar inte min hälsa, ett fall skullejust nu kunna ödelägga min framtid. När hundarna gjort sitt så blev det istället söklekar hemmavid. De älskar det så det känns ändå ok. Hjärngympa kan vara så mycket bättre än en mils promenad. Nu ligger de och småsnarkar båda två. 

I morgon ringer inget larm och jag kommer vara vaken och sova lite hursomhelst. Det är ok det med. En eller två vakennätter är ju ingenting om jag tänker på diskbråcksnätterna. Då sov jag på sin höjd 45 min i sträck och var sen vaken ett par timmar för att sen somna igen. och efter nån vecka var jag en vända på akuten för "rejäl smärtlindring"  för att liksom ens överleva. Så just nu känns livet ändå ganska bra. 

Här kommer en bild på Stortorgsgranen som jag utlovade sist. Visst är den magnefik?

Nu önskar jag, alla er, mina nuvarande men också mina föredetta kollegor och vänner ett skönt lov och så drar vi i gång igen i januari med att vägleda och forma Sveriges framtid.