Jamen då går vi in i adventstiden. Tiden då vi väntar på ankomsten av vår frälsare... eller något annat. Som snön, tomten, ledighet, fantastisk mat, umgänge med nära och kära , tiden då det vänder och vi går mot ljusare tider. You name it, eller pick and choose. 

Nu har jag snart bott här i Linköping i ett år. Snart har jag snurrat ett varv på mitt "nya jobb". Det har varit omvälvande. Jag har peakat, droppat, klamrat mig upp igen och faktiskt hittat rätt spår. Tror jag. Inget är ju ristat i sten, saker och ting händer och sker. 

När jag berättade att jag skulle flytta till Linköping så suckade de flesta av mina "Norrköpingsvänner". De sa saker som "men ååå, det är ju en så tråkig stad" eller "det är ju enkelriktat överallt". Så här i efterhand kan jag tycka att det var ganska så inskränkt av dem. Det sa mer om dem än om mig. Jag vågade ändå byta arena och försöka utvecklas. Väldigt många spelar med säkra kort och blir kvar i samma stad, område och kanske tom hus som de växte upp i. Tryggt, säkert och bra och det är också ok. Själv tycker jag det känns ganska så... ja illa att tapetsera om ett rum med en samma tapet. Eller att använda samma raggningsknep... varm  räkmacka, bubbelbad, kaffe på sängen, eller bjuda med på samma restaurang eller exakt samma promenadstråk osv... så intelligensbefriande och fantasilöst. ... O ledsamt...  Men som sagt jag har ju tagit ett kliv ifrån och inte bara det utan också till. 

Jag älskar verkligen mitt boende. Lägenheten är allt jag önskat med några få undantag. Jag har ju hållit mig för skratt när det var byggställningar utanför i 3 månader, och sen när restaurangen på hörnet tog vid och började renovera,  nu så har tydligen Dunderklumpen flyttat in över mig. Men, jag älskar mitt läge, närheten till så mycket vackert, fint och bra. Gymmet är 200 meter bort, Coop 75 meter, Trädgårdsföreningen 300 meter, promenaderna runt ån ungefär 500 meter, Tyra 2 km bort, busshållpatsen 200 meter bort. Allt är SÅÅÅ nära och smidigt. Bara 22 minuter till jobbet med buss, det tog mig 18 minuter med bil. 

Jag sålde ju bilen för att jag inte vann någon tid. Rent ekonomiskt tjänar jag typ 2000 i månaden när jag slipper alla kostnader relaterade till bilen.   När jag sålde den sa jag "För 2000 i månaden kan jag fasiken åka taxi hem när jag vill storhandla. I dag gjorde jag faktiskt det, med Tyratösens hjälp. 

Jag har haft en härlig upptäckarglädje och njutit av att se staden med turistens ögon. Nästan dagligen får jag tips om bra promenadstråk, restauranger, och liknande. När Covid tog ett steg tillbaka öppnade sig min nya värld lite. Nu är jag aningens orolig över att den ska stängas igen. På  jobbet har jag också hittat ett par själar som jag tagit till mig som fina vänner. 

Eftersom jag har en kronisk sjukdom som ger smärta i varje led men lite random så är jag oerhört tacksam för mitt badkar. Jag badar på morgonen för att komma i gång. Visst, jag måste upp vid 05 men jag blir ändå redo för en arbetsdag. Ibland vaknar jag på nätterna och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, då hjälper ett hett bad massor. Nåt nytt som börjat hända är att lillfinger och  ringfinger kan vara ur led på morgonen. Helt galet, måste komma i håg att fota nästa gång. Men jag rycker dem rätt igen. tejpar och två timmar senare är de ok. Till nästa morgon...

Absolut finns det minus med att bo och jobba som jag gör. Stadstressen är inte superbra för Freja som är en reaktiv hund. Men hon har utvecklats massor och hon bryr sig inte om bussar, sopbilar eller lastbilar. Oftast kan jag avleda henne vid hundmöten. Hon skäller ytterst sällan när någon går i trapphuset. vilket var en av mina stora orosmoment. Å andra sidan har jag någon eller några grannar som inte gillar mig. Jag har fått brev från värden om att grannar klagar på att jag har hundarna med nere i tvättsugan när jag tvättar. Total lögn. Herrejösses, varför skulle jag. Det är stökigt nog att släpa ner tvättkorgen, varför skulle jag ta med mig två galna hundar också? För ett halvår sedan fick jag också brev från länsstyrelsen då någon anonymt anmält att jag vanvårdar (går inte in på detaljer)  mina hundar. Faktiskt kom det brevet på min födelsedag. Tack för det. Jag ringde upp och hade ett superbra samtal med personen och vi hade en gemensam nämnare i Hundar Utan Hem. Så det blev snarare en positiv upplevelse än negativ. Och jag fick numret till en fantastisk hundrastare...

Under det här året har jag också gallrat bland sk vänner. Jag har förstått att vissa bara söker efter skvaller, men mörkar med att "de vill mitt bästa". Tack,  men nej tack. Att bakom min rygg ringa till mitt x, som har noll insyn i mitt liv, är bara ett sätt att få fyllesnacka lite, eller nära sin egen psykiska ohälsa. Sen så har vi alla vänner som absolut vill ses och hitta på saker, så säger de iallafall i sms och telefonsamtal. I verkligheten händer det ingenting. Så då får de kasseras och förpassas till övriga FB vänner. Men det är ändå helt sjukt att någon man stått så nära, närmare än ett syskon bara blajar ut och blir ingenting. Hur är det ens möjligt? Kanske överanvände jag dem när jag mådde skit i Söderköping? Kanske blev de typ utbrända av mig. Ber ödmjukt om ursäkt och förlåt i så fall. 

Jag saknar dock många av mina "gamla kollegor". Både från Ektorpsringen och Mosstorpsskolan. Två fantastiska arbetsplatser med oerhört proffsig och kompetent personal. Cheferna var också gudomligt bra. G, som jag hade som chef i så många år. Vi nötte och blötte men hon formade också mig till den jag i dag är. Hon är också den jag hör av mig till när jag har det jobbigt jobbmässigt men kanske mest när själen är lite trasig.  Å så A, med alla sina visioner. Fantastiskt hur han lyfte skolan. När han gick vidare fick vi en mindre lyckad person. Efter ett år var vi minst 8 personer som sa sa upp oss. 6 av oss hade varit på Ektorpsringen i mer än 10 år. Snacka om att vara dålig och suga på sitt chefsskap. På Mosstorp var jag inte så länge och cheferna där gjorde som så många andra. De fick sin betalda rektorsutbildning och sedan så bytte de jobb. Men jag minns ändå J som tappade hakan när hon hörde vad jag skulle få för lön i Linköping. En rektorslön. Jag har väl aldrig varit så bra som när jag slutade där. Men som jag saknar mina elever i 4:an. Det kan vara den bästa klass jag någonsin haft. Jag hade noll stöd. Inga resurser fast på pappret skulle jag ha både speciallärare och socialpedagog. Det blev kaos när jag slutade och det är jag ledsen för men jag tror de har styrt upp det nu. Men det går inte en dag utan att jag tänker på mina fina ungar som jag verkligen älskade. Varenda en... De har lärt mig så mycket som jag använder i mitt uppdrag i dag. Det värmer också att många av mina fina elever fortfarande håller kontakten med mig. Så härligt att få följa deras utveckling. 

I dag har jag hängt med Tyratösen med sambo. Tyra hjälpte mig storhandla. Hon hade absolut koll på mig. Det slog mig verkligen att som den undersköterska hon är och med all extra kunskap hon läst in så roddar hon oss igenom de knasigaste av situationer. "Nu lugnar du dig mamma, vi har inte bråttom, vi löser det här" Jag är så tacksam för henne. Tyra är en känslomässig avbild av mig men hon hanterar det tusen gånger bättre. Vi delar samma sjukdom, vilket jag är ledsen för. EDS med hypermobila leder är ett helvete. Men hon har vetat länge och kan rehabilitera sig 25 år tidigare än mig. Förmodligen delar vi också samma NPF-diagnos men där är det nog jag som hanterar det bäst. Livslång erfarenhet med hållbara strategier toppar helt klart ritalin eller annan medicin. Men, för Tyras skull ska vi se till att hon får en riktig utredning. Hon skulle nog tjäna på medicinering. Hon toppar ju i kriterierna Utmattningssyndrom, utbränd, koncentrationssvårigheter, kontrollbehov, perfektionist, sömnsvårigheter, känsla av utanförskap. Å så lite dyslexi på det...

Jag är tacksam för min son också. Tro inget annat men han vill vara lite mer anonym och stå utanför mitt bloggande. Men bara aå ni vet. Jag "älskar sönder" även honom. 

Tidig morgon med glitter.

Så mysigt pyntat i vårt personalrum.