... agerande...

Efter förra fredagens totala besvikelse kom kraften att agera över mig. Jag har räknat ut att det tar mig 7 år med 2% löneökning att nå en genomsnittlig lön ( o då kan vi alla räkna ut att den omigen inte är genomsnittlig - glappet bara ökar) Jag höll på att dö när studenten som vikarierar i andra klassen sa till mig att hon räknar med en ingångslön som är samma som min nuvarande. Jag har jobbat som lärare i 22 år!!!!! 

Men Norrköpings kommun, facken, samhället.... Vad i helvete händer? Det här har passerat rimlighetens gräns med hästlängder. Många väljer att inte prata löner i dag. Det är synd. Det är som att man skäms. Jag hör till dem som borde skämmas, för med min lön borde jag vara en urusel lärare. Det är jag inte. Jag är bara ännu en av alla de "duktiga flickor" som fortsätter som en duracellkanin. 

Efter regn kommer solsken. Ett solsken som den här kommunen inte står för. Tyvärr.... 

Jag har ändå haft en fantastiskt bra arbetsvecka. Bra lektioner, grym arbetsro i klassrummet, härliga möten med mina elevers föräldrar när vi mötts i utvecklingssamtal. Föräldrar som uttrycker tacksamhet över det stabila läge som nu råder. Jag lever just nu i just "nuet". Går hem med en mental ryggdunk och känner att här och nu rullar det på. 

Jag vill inte gå några händelser i förväg men som lärare möter jag ofta elever som jag träffar under fler timmar per vecka än vad deras föräldrar gör. För just de eleverna är det extra jobbigt om stabiliteten i skolan ruckas på. Det kan leda till en ganska stor "röra", en röra som kommunen inte är beredd att betala för att slippa. I allafall inte i form av lön till pedagogen utan de blir senare tvugna att betala, förmodligen det dubbla för att sätta in extra insatser när eleven kommer upp på högstadiet. Alla vet det här. Ändå låter man det ske. Det är ju olika påsar som pengarna tas ur.

Nu är det fredagskväll. Jag tänker att jag ska försöka koppla av och bara vara. Kroppen har fått sig en genomkörare, hundarna är rastade och jag ska strax in i duschen. Jag är trött på många plan och tänker att nästa vecka kommer bli en bra vecka omigen. Jag har några utvecklingssamtal kvar men jag har också några spännande möten i grannkommunen. Jag inser att åtminstone på pappret så är jag ganska så åtråvärd efter 22 år i yrket. 

Jag förstår att jag har ganska många dörrar som är öppna, vissa på vid gavel och andra på glänt.