Det var väl ändå dags, så här fem år senare, att byta profilbild även på bloggen. På facebook och IG byter jag vanligtvis flera gånger per år år men här har jag tydligen kommit av mig. Nu är det gjort och den här får väl hänga med tills jag blir 50, minst. 

Jag tittar på Nyhetsmorgon och blir så illa berörd. En mördad på en buss i Kiruna och en ung person mördad i Vällingby. Mitt hjärta går sönder. Varje dag är det någon som skjuts ihjäl, knivhuggs eller på annat sätt tas av daga. Värst är det när det är unga som är offren. Jag relaterar hårt till mina egna barn och måste anstränga mig för att inte låta händelserna går rätt in i mitt hjärta. I många fall är de som mördas på något sätt inblandade i nån form av kriminalitet men i somliga fall är det alldeles vanliga ungdomar, som dina och mina. 

Våldet och våldtäkterna mot kvinnor har blivit till vardagsmat på nyheterna och knivrånen mot våra unga pojkar sker på löpande band. Jag har sagt till de unga män som jag har omkring mig att vad de än gör så gör inte motstånd. Lämna ifrån dig jacka, klocka, plånbok och telefon. Allt sådant är ersättningsbart. Vi pratar en del om hur man ska agera för att inte hamna i utsatta lägen. Denna rädsla för övergrepp som ständigt ska följa en är bedrövlig. När barnen var små gällde rädslan pedofiler och bortförsel. Sen kom rädslan, som fortfarande finns kvar, rån av unga mot unga pojkar/män. Rädslan för våldtäkt finns alltid, våldtäktsmännen verkar inte ha några problem med att våldta kvinnor oavsett ålder. Bland det värsta jag läst om var för några år sedan då en mycket gammal och sängbunden kvinna blev våldtagen i sitt hem. Och vilka är dessa övergreppare? Jo, pojkar och män. 

Vad har vi i samhället gjort för fel? Hur har vi kunnat förlora en sådan stor mängd pojkar som växer upp till förövare. Ibland tänker jag att vi verkligen har tappat greppet och svikit dem djupt.  Då jag jobbar som lärare vet jag att skolan ofta signalerar och rapporterar till socialtjänsten om missförhållanden men det är så svårt att få något resultat. Det måste verkligen finnas saker att ta på såsom blåmärken, dålig hygien, att eleven själv berättar om missbruk hemma eller liknande. Vår känsla av att "det är något som inte stämmer" är absolut inte gångbart. Sorgligt nog har vi mer än en, två eller tre gånger fått rätt när vi möter och konstaterar att den här eleven kommer börja missbruka i ett försök att självmedicinera och senare hamna i kriminalitet. Pojkar missbrukar olika substanser och flickorna får ätstörningar eller börjar skära sig. Något måste göras och det snart. Man granskas hårdare när man vill ta körkort för att inte tala om att man när som helst kan stoppas och få böter eller bli av med körkortet om man inte sköter om sin bil som man ska. Här kanske ursäkten är att den måste vara säker för medtrafikanternas skull så det inte sker nån olycka. Vad kallar man ett rån då? Det måste väl ändå ha varit att misskött sitt barn och det drabbar andra och kan tom leda till döden. 

Nej, inför obligatoriska föräldrautbildningar som är täta fram tills barnet börjar skolan sedan kan det fortsätta med typ var tredje år som nån form av fortbildning. Att få körkort för att få ha barn skulle verkligen behövas. Då kan man fånga upp och hjälpa de föräldrar som tappat greppet av olika anledningar. Jag har full förståelse för att man som ensamstående med flera barn blir slav under jobb och ekonomi. Man blir trött och orkar kanske inte sätta rätt gränser och hänga i och hålla ut. När jag var liten sa min mamma "om man vägrar gå i skolan kan polisen komma och hämta en" eller "sköter du dig inte kan du hamna på uppfostringsanstalt". Tufft och hårt men vi kanske måste inse att det inte är farligt att ställa krav på sina barn. Jag har gjort det, ibland för hårda sådana vilket inte alltid är bra det heller. Men nu upplever jag det som att inställningen är att barnen alltid har rätt och det finns alltid en förmildrande omständlighet att barnen beter sig illa och får göra det. Jag är sjukt trött på diagnosursäkten. Man kan ha ADHD och sköta sig ändå. Man kan vara autistisk men ändå få ett väldigt bra liv där man uppför sig väl och visar respekt. Allt handlar om kunskap, kunskap om hur man ska bemöta och hantera de problem som kan uppstå. Jag har mött föräldrar som uttrycker sig i stil med "det var det här barnet vi fick och nu får vi bara härda ut". De försöker bara överleva och genomlida dagarna och hoppas att ingen katastrof inträffar. Det skrämmer mig, om eleven kan slå sina kamrater och lärare, spotta på de som finns i deras omgivning och uttala riktiga hot när de bara är 12-14 år vad kommer inte ett sådant barn kunna göra i affekt med en sax i handen. Eller med en kniv när den är äldre.... 

Ja, ja nu får det vara nog med deppiga samhällsfunderingar. I går träffade jag äntligen min kusin. Vi satt utomhus och fikade vid Oskarshäll. Det är ett bra ställe att ses på i dessa virustider med många platser utomhus och glest placerade bord och bänkar. Utsikten över Bråviken är hänförande, tyvärr var det lite mulet i går så bilderna gör inte platsen rättvisa.  Personalen där är supertrevlig och har Coronakoll det var bara några av motorcykelknuttarna som glömde sig lite i kön och stod för nära och trängde sig. Jag tror att det var ett halvår sedan vi sågs, Birgitta och jag. Vi håller ju kontakten via telefon och sociala medier så vi har lite koll på vad som händer i varandras liv men det blir inte samma sak som att ses. 

På Oskarshäll fikade vi men många passade på att äta lunch och flera kom med tallrikar fyllda med Fläsk, potatis och löksås. Jösses så sugen jag blev och inspirerad. Just därför blev min egen middag här hemma samma rätt. Jättegott och löken så här års är färsk, stor, stark och krispig. Det blev så himla bra och gott. En rätt som man lite för ofta glömmer bort. 

Ingen "snygg mat" men den landar fint i magen. Jag tror att det snart är dags att göra en rejäl laddning med Faster Stinas kålpudding. Är det inte säsong för vitkål nu? Eller är jag för sent ute för den färska vitkålen? Jag måste kolla upp det. 

Elis skulle ju ha  kommit hit i dag på lunch men han hade dubbelbokat sig så han kommer i morgon istället. Det funkade bra för mig med då jag bara vänder på torsdagens och fredagens sysslor och uppgifter. 

Nu önskar jag er alla en fin dag!

Kramiz

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Upptäcker att det är 10 månader sen sist. Vad beror det på? Jag har väl helt enkelt inte haft någon skrivlust, eller snarare energi över till det. Livet är lite som en berg-och dalbana. Mest pga av fysiska problem.    2,5 år med bursit i höften. ...

Det är högsommar nu, men även jag måste erkänna att vädret inte varit något vidare. Många dagar med skyfall och översvämningar. De sista dagarn har dock varit kanonbra, lite för bra i min smak. När temperaturen går över 22 tycker både jag och Tjejen ...

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...