För drygt fem år sedan satte jag in en sk hormonspiral. Då tänkte jag att det var evigheter tills den skulle tas ut. Men swisch så har de passerat och det med råge. I morse var jag alltså inne på sjukhuset och tog ut den lille rackaren. På något sätt har jag en sån makalös tur att jag nästan jämt får träffa världens bästa barnmorska. Konstigt med tanke på att jag nästan varje gång jag är där får träffa olika. Snabbt summerat drar jag slutsatsen att Vrinnevisjukhusets Kvinnohälsa har personal i toppklass. Jag känner fullt förtroende från minut ett och ställer alla frågor som jag har utan att känna mig generad.

Undrar om det beror på dem eller på att jag nu är mer än vuxen och är så trygg i mig själv. Jag vet verkligen att ingen av mina frågor är nya för dem, de möter dem varje dag och att det inte bara är något de säger. Att ha nåt den aktningsvärda ålden 45 är underbart. Jag har nån form av grundtrygghet som gör det lätt för mig att tala om när det finns saker jag inte kan eller inte förstår. Superskönt känsla.

Saker jag med varm hand överlämnar åt andra (oftast min sambo) är saker som att besikta bilen, kolla upp div mobilabonnemang, hålla kontakten med försäkringsbolag samt att fixa med meckiga grejor som har med bil, el, avlopp och liknande saker att göra.

Att starta morgonen med en liten biltur, ensam i bilen med pod i lurarna är en toppenstart på dagen. I dag blev det Skäringer och Mannheimer. Igenkänningen är hög och många gånger kommer jag på mig själv med att skratta högt i bilen. Underbart och befriande, om skratt förlänger livet så kommer jag bli gammal.

Att bli äldre har både sina för- och nackdelar. Det som är mindre bra är väl att kroppen börjar bli sliten, inte så mycket. Men tillräckligt för att en förkylning eller en stukning tar dubbelt så lång tid att läka ut. Man kommer inte heller ifrån att jordens dragningskraft börjar synas. Jag får en kropp som visar att den har levt och varit med om massa saker i livet. Tråkigt är också vetskapen om att jag förmodligen har kortare tid framför mig än bakom mig. Att bli äldre är nog ändå mest positivt. Alla svåra val är förhoppningsvis redan gjorda, jag behöver inte anstränga mig för att bli gillad. Ta mig som jag är eller låt bli, är känslan jag bär. Jag oroar mig inte så mycket för hur jag ser ut på utsidan, jag gör mitt bästa för att må bra på insidan och vet att det i sin tur visar sig på utsidan. Jag är sällan orolig inför nya situationer, en sån skön känsla. Bara det här med att jag bytt jobb. Nya arbetskamrater, elever och nya uppgifter, allt det där har jag tagit mig an utan ångest, oro eller inre stress.

Att jag blir äldre innebär också att mina barn blir det. Även det är ett faktum som lugnar mig. Jag kan se vilka fina människor de blivit och jag vet att även om jag skulle försvinna i morgon så skulle de klara sig finfint i livet. Det gör mig lugn och trygg. Är så stolt över mina ungdomar och deras livsval. Men för allt i livet vill jag ju inte att det ska hända. Jag bär ju själv på sorgen att min mamma dog alldeles för tidigt. Jag var ändå 30 år när det händemen jag känner att det var många år för många att leva utan sin mamma. 

I dag är det exakt 14 år sedan det hände. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på min mamma. Nu kan jag tänka på henne utan smärtsam sorg. Det tog sin tid. I dag minns jag mest det som var fint, härligt och underbart. Det som var svårt, jobbigt och komplicerat har jag för länge sedan förlikat mig med. Jag har valt en lycklig barndom och en helt ok ungdom. Det är ju det som har gjort mig till den jag är i dag.

Fem år svischar förbi, så också 14 år. I alla fall om man tittar i backspegeln. Det viktiga är att man inte fastnar med blicken i backspegeln för då är risken stor att man krockar med det som ligger framför en.

Ha nu en toppentisdag för det tänker jag ha.