Trotsade all rim o ranson genom att tvinga upp min tunga, sömndruckna och smärtande kropp i morse.

Ett möte redan 8:20 tvingade mig till jobbet. Tanken var att gå hem sen. Ville inte. Inte hem till en annan sorts stress och den där jävla saknaden. Den skriker i hela mig så fort jag är ensam.

Trotsade det mesta och stannade kvar på jobbet. Den där platsen där jag trivs. Där jag tror och känner att jag är behövd och uppskattad. Bättre att trycka i lite morfin och sen få tramsskratta med de bästa kollegorna som finns.

Hem till pälsklingarna. Hundpromenix och sen soffläge. Trött, luddig och lite matt bestämmer jag mig för att hoppa kvällsmötet. Tänkte istället glida in i lite välbehövlig sömn. Då plingar ett SMS till. Gulliga F önskar att jag kommer på mötet.

Så jäkla skönt och så lätt det blev att omigen trotsa och köra på lite till. Att vi fick skratta, lära och fika var inte heller fel.

Sen hem igen. Ut med fyrfotingarna i regnet. Med hundar måste jag trotsa alla väder. Efter en korttur blev jag sjukt godissugen. Å vilken tur för mig att jag tog hem fina faster Stinas alla överblivna kexchoklad, tofegodisar och annat.

Efter en halv kitkat sitter jag nu och fulgråter. Gråter för allt och för ingenting. Trötthet, smärta, saknad men kanske allra mest av tomhet.

Det går över. Jag vet. Men just nu gör det ont och för första gången på många, många år tillåter jag mig själv att vara ledsen.

Ledsen så där så jag snorar och blir helt svullen i ansiktet. Så att lillfisan blir orolig och vill in innanför morgonrocken.

Visst, det gör ont men det lättar efter att jag fått bryta i hop lite. Det kommer komma och gå i vågor en lång tid framöver. Och varför skulle det inte få göra det? En fantastisk människa har lämnat ett tomrum hos mig efter sig, och det måste både få kännas och synas.

Att få pauser i sorgen på jobbet är viktigt. Jag får inga skuldkänslor när jag stundvis är som vanligt och skojar och tjoar. Jag vet ju att det är när jag var sån som min faster uppskattade mig som mest.

Pöss till er alla som hört av er till mig, i stort och smått. Det värmer så otroligt mycket. Och flera av mina nya kollegor som generöst erbjuder sig att hjälpa till med set praktiska. Ni är fantastiska, er tänker jag behålla som vänner för all framtid. Och till dig som jag tappar masken inför och snäser och tjurar, det är bara för att du står mig närmast.

En påse med utlösande effekt!