Även jag får sommarlov. Även jag får känna att jag "går på semester". En underbar känsla för alla. För mig är det lite extra härligt. Det beror inte alls på att jag jobbat skiten ur mig utan snarare för att jag lyckades pressa mig lite extra och komma åter till arbetet ungefär en 4-5 veckor innan det var dags för just ledigheten. En mycket lång sjukskrivning tar en paus. Den är inte till ända. Det är bara ett uppehåll. Jag är ju inget bättre i min rygg men nu måste jag jobba för att kunna försörja mig och de mina. Lustig värld vi lever i. Läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut anser att jag ska vara sjukskriven och lägga fokus på sjukgymnastik, avslappning och liknande. Nu är det ju inte som så att de bestämmer över människors liv, det gör försäkringskassans regelverk. Handläggarna är hur proffsiga och goa som helst men de måste ju följa de riktlinjer som finns och i mitt fall säger dessa att jag kan återgå "till på arbetsmarknaden vanligt förekommande arbete" . Lärare är ju ett skapligt vanlligt jobb så jag valde att återgå till just mitt eget arbete.

Givetvis hoppas jag på att lika plötsligt som jag insjuknade ska vakna upp en morron utan värk. Helst utan cortison, kodeinpreparat eller morfin. Jag vill så hjärtans gärna ha möjligheten att bli mig själv igen. Kanske skulle jag då välja att göra saker lite annorlunda men jag saknar kraften och energin. Trots min tråkiga situation kan jag ändå känna en viss tacksamhet över saker och människor omkring mig.

Jag har två underbara barn, många fina vänner, en skapligt nyinskaffad syster, kollegor, kusiner, en fin faster och många fler. Det som ändå känns allra mest är mannen i mitt liv, han slutar aldrig att tro på mig. Han ger inte upp, han stöttar, lyssnar, pratar, väntar, längtar och framförallt; han tar mig för den jag är, här och nu. Underbara människa! Att följa med i mina svängningar kan inte vara lätt. Studsa mellan hopp och förtvivlan, kraft och svaghet, närhetstörst och behov av tystnad och space, värme och kyla, glädje och sorg. Ibland tar jag hela känsloregistret på en dag. Och aldrig, aldrig att man kan räkna ut eller vara vis av erfarenhet av vad jag ska vilja, önska eller hur jag mår. Herregud! Jag skulle aldrig inleda en relation med mig själv.

Just i dag, eller kanske mer korrekt just nu, är jag bara så glad, nöjd och lycklig. Jag har klarat att jobba även om det kostat på i form av smärta och trötthet. Jag kan också åka från jobbet vid fyra i eftermiddag och dra en suck av lättnad och känna att "Nu är  semesterna här, så himla gött". Jag ska få ta dagen som den kommer, planera utifrån vädret och bara vara. Jag försöker iallafall tänka så just nu. Sen så vet ju jag att min kropp är lika trasig nu som då och jag kommer få tillbringa många stunder på sofflocket eller i sängen. Men just den lilla detaljen vill jag inte tänka på just nu. Nu är det tid för njutning och inget annat.

I dag får jag också glädjen av att åka och hämta mina barn för ett bonusdygn. Jag längtade ju så mycket efter dem. Två veckor är lång tid utan dem. Vi ska bara vara tillsammans. i morron hoppas jag på finväder så att vi kanske kan sticka i väg och bada ett par timmar. Hur underbart låter inte det?