Vägen har på inget sätt varit spikrak utan den har svängt både hit och dit, gått upp och ner och hit och dit. Men på fredag är det klart. Min yngsta tar studenten. Ännu en milstolpe som har nåtts. Jag känner att jag andas ut lite grann. Målet som förälder är ju att förvalta sina barn väl och sedan skicka ut dem i samhället som väl fungerande och självständiga människor. Givetvis önskar jag av hela mitt hjärtat att få finnas där för dem ännu en tid men det känns ändå lite lugnt att de nått så här långt och framförallt att mina barn har varandra. 

Jag har inte riktigt pejl på hur syskonens relation är. Det jag vet är att storasyster håller lillebror väldigt kär och uppskattar de stunder då de faktiskt fastnar i samtal och hänger med varandra. Under åren då de tvingades flänga fram och tillbaka mellan sin pappa och mig så hade de iallafall varandra som en trygghet. Ja, fy fasiken. Den erfarenheten önskar jag verkligen att de sluppit, att röra sig fram och tillbaka mellan två hem. Elis har uttryckt det som att "det är ju ingen idé att packa upp väskan, jag ska ju snart härifrån, som om det vore ett jäkla hotell". Där jag bor kommer aldrig att bli ett hem för mina barn. Den vinstlotten gav jag till deras far. Men å andra sidan "where ever I lay my hat....". 

I morgon är jag tjänstledig. Jag la in om två dagar. Den enda ledighet jag kan minnas att jag ansökt om såvida det inte varit begravning. Kanske tog jag en dag då en farbror dog för många år sedan... Hur som helst, jag har tagit ledigt två dagar. Jag la in om den här ledigheten långt innan Corona, långt innan förbud mot folksamligar och rekommendationer från Folkhålsomyndigheten. Långt innan utspringet blir "gåendes under kontrollerade former". 

Jag tycker verkligen synd om årets studenter. Elis blev av med både utlandsresan, sommarjobb, studentfestligheter, utspring, flakhoppande och studentfest med många gäster. Jag måste nog ändå säga att han tagit det med jämnmod. Han har gjort det mesta och bästa av det hela. Beundransvärd och med en helt annan mentalitet än mig. Jag hade nog blivit heldeppig. 

Nej, den här våren har inte alls gått som på räls, eller är det det den har gjort? 

I dag låste jag mina omdömen. Det är också lite av en milstolpe. Jag lämnar år 7-9 och går vidare till det jag är bäst på. Eller var bäst på. Till hösten står jag omigen, efter en 8 år sisådär, som klassföreståndare för en år 4. Jag träffade mina blivande pärlor för ett par veckor sedan och det kändes kanon. Jag har lärt mig så mycket av min tid på hög, haft jättekul och framförallt träffat massor av fantastiska elever och helt magiska kollegor. 

Maskros! Så motarbetad, så livsstark, så magnifikt vacker och helt galet spridningsbenägen. Lite som kunskap i största allmänhet. Okunskap skapar rädsla. Vissa människor är rädda för att lära sig nytt. Rädda för att förstå nya saker. Eller att förstå riktigt gamla saker. Som en sån enkel grej som att alla människor har ett värde, samma värde faktiskt. 

Så har ännu en helg passerat.En helg med lite för kallt och omväxlande väder för att det skulle vara njutbart att vara ute några längre stunder. Det har inte blivit några långpromenader med hundarna utan flera korta. 

Trots kylan i luften så levererar naturen på bästa sätt. Om man bara stannar upp och ger sig själv en stund att fokusera på detaljerna så blir på något sätt även helheten tydligare. 

Jag älskar alla dessa vackra vårblommor, både de som växer på buskar och i träd. Vita blommor är en stor favorit. Kanske tycker jag så mycket om ljusa blommor  för det balanserar upp mitt mörka inre. Det är samma med hur jag vill ha det på hemmaplan. Jag behöver ljusa väggar och möbler för att känna ro. 

Vilken bra start på lördagsmorgonen. Jenny Strömstedt, en av mina journalistfavoriter tillsammans med Läckberg som är en favoritförfattare. Jag gillar verkligen Camillas tankar om hämd.  Att det handlar om att återta makten och att det är terapeutiskt att fantisera ihop hämd när man känner sig orättvist behandlad, när någon har stulit ens makt/kontroll över en situation eller händelse. 

I dessa Coronatider blir maten nån form av tröst eller kompensation för den annars så torftiga sociala tillvaron. Elis kom hem under lördagen och jag känner med en gång att jag blir lite gladare och matlagningen får en helt annan mening. 

När det inte blir så långa promenader får man aktivera sina hundar på annat sätt, tex godisletning och kast-med-litet-gosedjur. Det är också tröttande. Så tröttande att Freja måste hälla ut sig i sin bädd. 

Just nu är pizzan La Bello den jag uppskattar mest. Oxfilé, bea-sås, färska räkor, färsk vitlök, sparris och ruccola ger den mest ljuvliga av smakupplevelser. Måste säga att kanten och botten är proecis lika god som den ser ut att vara. 

Nu är det måndag igen och jag gläder mig åt en kortvecka. Det blir givetvis intensivt men fyra dagars återhämtning där efter ser jag verkligen fram emot. 

Ha nu en toppendag!

Så har vi nu kommit fram till fredagskvällen. Alla som jobbar vet känslan. Iallafall alla som jobbar heltid och raka veckor. Den här veckan har varit lite utöver edt vanliga. Utan att avslöja för mycket så har det regnat kränkningsanmälningar, andra anmälningar, mail, möten, samtal, utvärderingar av åtgärdsprogram, oro för sjuka kollegor, krav på att ordna distansundervisning trots att vi ortfarande bedriver undervisning på själva skolan, föräldrar som inte kan förstå varför deras hemmavarande barn kan få göra prov just hemma och så lite undervisning på det. Jag blir trött. Mitt huvud tar slut.

Jag får verkligen anstänga mig för att veta vad bulljävlarna kostar om man får 10 kronor över om man köper 5 men det saknas 20 kronor om man köper 7. I vanliga fall inga problem men med svängdörr i klassrummet, elever som rullar runt på sina stolar, de som tror att lektionen har flextid och andra som sitter och skriker att "antag" inte är svenska utan nån jävla italienska då blir det lätt rörigt även i fröken Johnssons huvud. Jag ska balansera runt 60 minuter med drygt 25 elever och föräldrar blir tokiga över att göra läxor med två barn. Sorry men lärarutbildningen skickade inte med nån extra portion med multitaskingförmåga eller extra tålamod. "Jag får betalt för detta " är ett bra mantra, bara man inte följer upp det med "men inte tillräckligt".

Veckan som gått har givetvis innehållit både träning, hundpromenader och sköna naturupplevelser men också tid med både min dotter och son. Tyra har ju bott på egen hand snart ett år nu och sonen väljer, helt förståeligt med tanke på läget just nu att bo till största del hos sin far. 

Under onsdagen agerade jag skjuts och stöd åt Tyratösen när hon skulle till sjukhuset för ultraljud av hjärtat samt arbetsprov. Hon har ju ärvt mina skitkassa gener men kanske i något uppgraderad form. Jag är så tacksam att man tar tag i hennes mående och tar det på allvar. Efter sjukhusgrejen köpte vi fika och sen "slaktade" jag mina modersplantor av palettblad så hon fick 10-talet krukor med skott hem. När jag skjutsade hem henne passade vi på att handla lite. Hon har ju inte tillgång till egen bil eller att få skjuts så ofta så när vi väl ses ser vi till att få många ärenden gjorda. Kul att hänga med henne, skönt att kunna hjälpa till coh härligt med hennes glädje och tacksamhet. Mina barn är inte serverade något på silverfat, inte söndercurlade utan faktiskt bra, vuxna människor som både tar ansvar och hjälper till utan att man måste be dem. 

Det har inte varit enkelt och det har varit tufft att veta att om tex deras mobil går sönder kan jag inte bara köpa en ny åt dem. Kontrasten blir sjukt galen mot de som har insällningen att "men då lånar jag av pappa"... Och sen försvinner det där lånet i nån form av spill eller så. De vet att jag inte har några stora reserver att ösa ur så de måste faktiskt klara sig själva. Å det gör de, med den äran. Jag är så stolt och får så mycket beröm för mina ungdomar.

Jag tänker tex på Tyra som jobbade mer än 100% på ett boende i Norrköpingunder ett år. Hela den tiden bodde hon i Linköping och behövde pendela. Buss, tåg och sen buss á 1,5 timma - enkel resa. Jag hade nog inte orkat det själv. Att sluta halv tio, komma hem vid halv tolv och sedan gå upp igen vid 5 på morgonen. Det ger perspektiv. Jag börjar åtta som tidigast med det i perspektiv så blir det löjligt och oförskämt att tro att man "börjar tidigt" om man inte är bagare elelr typ tidningsbud. Hänger ni med i mina tankebanor?  Så jäkla glad att hon inte hann gå rätt in i väggen. Jag som gillar fortbildning är ju dessutom extra stolt över att hon senaste året valt att studera för att utveckla sig själv och kanske kunna studera vid högskola eller universitet. Jag älskar tanken på att mina barn är allt annat än nöjda eller svårighetssökare, problem är till för att övervinnas. På egen hand, precis som vuxna människor gör. 

Det är bara sorgligt att Coronaskiten slår undan sonens hela studentfirande. Resa utomlands, firande på barer och klubbar, bal, utspring och efterfest allt sådant bara sveptes bort i och med det här jävla viruset. 

Utanför Vrinnevisjukhuset finns detta underbara konstverk. Huvudet har ett syskon strax brevid. Jag tycker de är magiska. 

Tyra och jag har en grej i hop och det är att äta räkmackor. Jag hade samma sak med min mamma. Dessa köpte vi på Ica Kvantum i Klockaretorpet och de är oerhört geerösa med räkorna. Stora, saftiga och handskalade. Jag rekommenderar de varmt. Då jag älskar dill så kanske det är mitt ända önskemål, att det skulel vara lite mer dill på dem. Men jag snodde Tyras så jag blev nöjd. 

Jag tröttnar aldrig på att vandra runt med hundarna i såna här vitsippsbackar. Om man erbjuder sig själv att vara lite extra naturen så kan man plocka ur sina hörlurar och lyssna på alla fåglar. Det är liksom galet. Som en myriad av fågelsång. Det gör mig lycklig, mitt i allt som är jobbigt och svårt blir hjärtat varmt och lätt som en heliumballong. Jag pratade en gång med en mamma som kom från Afganistan och jag frågade henne vad som var det ovanligaste eller konstigaste med att komma och bo i Sverige. Vet ni vad hon svarade? Alla fåglar! "Ni har så många fåglar, de är små, små eller lite större. Några är grå andra har så mycket färg och de låter så mycket på ett bra sätt". Hennes ord fick mig verklgien att börja uppskatta det vi har i vårt land. 

När jag gick genom "skogsdungarna" i närområdet i dag blev jag glad. På minst tre olika platser såg jag sådana här konstellationer av fallna träd och ditsläpade grenar. Det betyder att det finns barn som leker på samma sätt som jag gjorde när jag var liten och när min mamma var liten och... Ja, ni fattar. Det finns barn som släpper mobilerna, datorerna och plattorna för att använda fantasin och vara ute och leka. Underbart!

Vi kom till en rejäl slänt och hundarna blev som tokiga. Svaret på varför kommer i nästa bild, är du äckelmagad kan du sluta läsa nu....

Resterna av ett rådjur. Bara 50 meter från Folketshus och typ två meter från den asfalterade gångvägen. Hur fasiken kom det dit? Känns orimligt på något sätt. 

    Min älsklingtjej saknar sin "mamma" när jag jobbar. På kvällarna tar hon igen förlorad tid genom att vara nära, nära.... Jag älskar det och jag älskar henne. På något vis uppväger hon min allmänna brist på närhet och omsorg. Utan mina pälsklingar vore jag bara hälften av den jag ändå lyckas hålla i hop och vara. 

Nu önskar jag er alla en fin fredagskväll. I morgon är det lördag och då hoppas jag på sovmorgon för oss alla. Iallafall för oss som jobbar heltid och raka veckor.

Bild: låndad från Yle

Onsdagen före påskhelgen kallas för Dymmelonsdag. Det här är dagen då man ersatte kyrkklockornas kläppar med en trästav istället för metall för att på så vis dämpa ljudet. På vissa platser bytta man inte staven utan klädde in dem med isolerande textil eller gjorde som på bilden ovan, band fast kläppen. Rent bibliskt var det här dagen då Jesus besökte den spetälskdrabbade Simon samt fick sina fötter generöst insmorda i olja, Enligt gammal tradition är det här den dag som man i Sverige satte upp "Dymmelpost" på varandras ryggar. Det lär kanske inte hända i år då vi ska vara noga med avstånd och så...

I går åkte sonen och bytte till sommardäck på sin bil, jag passade på att ta en snabbfika med en kollega. Alltid kul när man hinner ses utanför jobbet men märkligt nog är det till 85% jobb man pratar om. 

När jag har lov brukar jag passa på att laga mat som jag inte lagar så ofta eller som tar lite längre tid. I går gjorde jag en härligt grön broccoli- och morotssoppa. Jag gjorde ett superlass trots att vi bara är två som äter den. Jag tänkte testa att göra som köket på jobbet gör; använda resterna som en grund till en vegetarisk lasagne.

När grönsakerna kokats mjuka häller jag av hälften av vätskan sen mixar jag dem med en stavmixer. Därefter lägger jag i en skål med samma grönsaker men i små och tunna bitar som får sjuda med i ca 15 minuter. Detta gör jag för att jag vill ha en slät soppa men med lite bitar här och där. För en rundare smak späder jag med 2-3 dl grädde. Den här satsen soppa blev ungefär 3-4 liter och supergod. Soppa är liksom livet.Jag skulle utan problem kunna leva på soppa bara man får lite tuggmöjligheter vid sidan om. 

Till sonen stekte jag pannkakor. Jag tror fortfarande att jag har en familj på fyra. Elis kan äta mycket men 20-25 pannkakor går aldrig åt. Å andra sidan gillar han att äta de som blev över till frukost dagen därpå. Elis är snart 19 och äter mer än en vuxen karl, han är allt annat än överviktig (men superviktig)  snarare tunn. Han är så aktiv att han gör av med galet mycket energi. Dessutom äter han aldrig sötsaker som andra kanske gör och de får då i sig energi på det sättet. 

Vilken sorglig bild... Så smutsigt industriell på något sätt. Fabriksrök, avverkad skogsdunge och ett blurrigt tåg. På väg någonstans. Trots dess solkighet tilltalar den mig på något sätt. Livet liksom. Alla dagar är inte lika klara, skarpa i konturerna och starka i sina färger som bilden vid minneslunden, som jag la ut i går. 

Och vet ni vad, det är ok det med. Somliga dagar lyser starkare än andra, man är gladare, piggare och på det stora hela en bättre version av sig själv. Andra dagar lämnar mer att önska men då får man vila sig i tanken att även de blurriga, oskarpa dagarna har ett slut. 

Nu önskar jag er alla en finfin onsdag!

  Så har jag då vaknat upp till Vita tisdagen i det som kallas Dymmelveckan. Ibland kallas den här veckan också för Stilla veckan men helt korrekt tror jag att det är veckan efter påskhelgen som ska kallas det. Det är lite olika bud på det beroende på källa så jag måste nog kolla upp det lite mer.Stilla veckan har i år fått utökning och det blir förmodligen Stilla Året. 

I går hade jag en mysig dag med Elis. Han har varit ganska så mycket hos sin far den senaste tiden. Det har till stor del berott på att hans gymnasie är stängt och att han jobbat hemifrån. Då har det varit smidigt för honom att vara hos sin pappa som bor nära flera av hans klasskamrater. 

Vi var uppe och iväg förvånande tidigt med tanke på att sonen är tonåring. Å andra sidan är han på sitt sista tonår och räknas till största del som vuxen och att sova till 12 har aldrig varit Elis grej. Han skulle klippa sig på Lyko vid 11 och då tänkte jag ta en sväng i affärerna. 

Det var på inget sätt nån trängsel.

Vissa av butikerna öppnade inte förän vid 12 men de större kedjorna kunde jag strosa runt i. Jag älskar böcker men köper sällan, däremot tycker jag det är mysigt att gå i bokhandlar, på bibliotek och antikvariat. Jag minns serien Ellen som handlade om just en bokhandel som också fungerade som fik. Det vore nåt, man kan fika och läsa tidning eller böcker. Ingen lönsam affärsidé i dag kanske då alla når både böcker och tidiningar via telefon. 

I går fastnade jag på pennavdelningen. Jag är ju en penn-nörd utan dess like. Reklampennor, storpackspennor, finpennor och lyxpennor de kan alla göra min dag om de uppfyller kraven. De bästa pennorna är de som har bra flyt, jämn fördelning av bläcket och en tunn, tunn linje.De ska också ligga fint i handen, penngreppet ska var bekvämt. Tidigare har mina favoritpennor kommit i 12-pack från Biltema,  59 kr för 12 st svarta. Så himla prisvärt.  Dessvärre verkar de antingen ha utgått eller så är det slut på huvudlagret. Hur som helst, på Akademibokhandeln hittade jag en perfekt sort som kommer i massor av färger och har tjocklek 0,4 mm.Stor lycka även om priset var 10 ggr styckpriset på Biltemapennorna. Jag ska vara rädd om dessa och försöka att inte slarva bort dem. 

Dessa godingar fick följa med hem. Begäret efter att ha fler och i andra färger blev ganska så stort. 

Vi fortsatte vår dag genom att storhandla mat för veckan, åka förbi XXL för att köpa nya/flera shakers och göra andra småärenden. 

Gårdagen bjöd på strålande sol från en klarblå himmel. Lunchen åts utomhus och eftermiddagskaffet på trappen i värmen. Givetvis en helt perfekt dag för hundpromenad. I långsamt tempo strosade vi runt och tillryggalade över 6 km. 

Bad i Motala Ström

Kimmo är en stor och välisolerad kille (lätt överviktig). Han älskar att bada, inte simma men att gå och plaska. Det räcker med att det blir +10 i luften så tycker han att det är för varmt. Pälsen är tjock och han kunde inte bry sig mindre om att det bara är 5 grader i vattnet. 

Vackra sippor i tallskogen

Vitsippor! De här är inte de första jag ser för året men väldigt fina. Sippor är vackra där de står men odugliga att ha i vas, de liksom slokar med en gång. Gullvivor är tacksamma att plocka men min absoluta favorit är liljekonvalj. Jag är inte ensam om att uppskatta de vita, vackra och väldoftande konvaljerna. Dessa får vi nog vänta på ännu en tid även om våren rent generellt är väldigt tidig i år. 

Freja på hög höjd

Den här damen håller jag på och jobbar med, varje dag men det är kämpigt. Hon blir triggad av koppel och drar så hon emellanåt kräks. Inte ens sele har hjälpt. Hon får panik över sådant som ska dras över huvudet men också kloklippning. Ni tror att bara för hon är liten så är det bara att "ta ett bestämt grepp". Glöm det, en liten hund i panik är ingen lätt match. 

Hur som helst, en del av träningen är att få henne att göra saker på uppmaning. Vi över på att balansera på stockar och hoppa upp på stenar. När vi är ute tillsammans har hon börjat att ta egna initiativ att hoppa upp för att få bekräftelse och beröm av mig. På det sättet är hon en enkel hund, hennes hundspråk är lätt att förstå. På bilden ovan har hon tagit sats och hoppat upp på en sten som är över meterna hög. Ganska duktigt hopp för en liten parvel som själv bara mäter 25 cm i mankhöjd. 

Mera bad

Vi var ensamma vid minneslunden på Kullersta skogskyrkogård i går. Hade vi inte varit det hade jag inte låtit hundarna svalka sig i dammen. Jag tycker det är fint att vi får ha med våra hundar men jag tycker att man då måste ha koll så de är välrastade och absolut inte får för sig att lyfta på benet vid någon gravsten. 

Minneslunden där lilla pappa ligger

Här satte jag mig er en stund, bra passivitetsträning för hundarna men också en fin plats att sätta sig vid och låta tanken flyga som den vill. När så tanken stillar sig och det känns som om ett lugn sprider sig inom mig, då vet jag att det är tid att fortsätta promenaden.   

Kyrkogården är stor och känns bitvis som en fin skogspark. Bra underhållna skogsstigar där man utan problem både kan ta sig fram med rullstol eller barnvagn. 

På kvällen drog jag och Elis i väg och tränade på gymmet. Jag har inte helt kommit in i gängorna efter min vecka med feber och hosta vilket ger mig en brutal träningsvärk trots att jag minskat ner 5-10 kg per övning och maskin. Det är motigt att försöka komma tillbaka igen men det är ingen omöjlighet. Man får ta det långsamt och tänka att tiden är vår bästa vän även här, såsom i så många olika lägen. 

Nu ska jag ta tag i dagen som verkar klarna upp från molntäcket och bjuda på värme och solsken. Trevlig tisdag på er alla.

I dag är det Blå Måndag, då ska skorstenarna och eldstaden rengöras så att de blir fina och vita inför i morgon. Morgondagen har så passande namnet Vita Tisdagen eftersom skorsten och spis då ska vara rena och vita. Kan man annat än gilla vår historia oavsett om den har kristna förtecken eller ej. Det är inte för inte som jag valde att bli So-lärare. 

I dag är det första dagen på mitt påsklov. Jag startar den på bästa sätt, med kaffe, dator och nyhetsmorgon. Hur klarade vi oss innan nyhetsmorgon? Jag är ju så gammal att jag minns när vi bara hade två tv-kanaler och glädjen när Tv4 kom. När de hade sina första morgonsändningar var jag bara 19 år (september 1992) och det var Bengt och Malou som ledde oss genom mornarna. 

Ozzy bryr sig inte om Nyhetsmorgon men älskar att ligga på tv-bänken och sola sig. 

I går dök sonen upp här hemma och plötsligt får min roll som mamma ta större plats. Det ska handlas mat för veckan och små ärenden göras. I dag ska han klippas så det får bli en tur in till Ingelsta området. Jag ser fram emot det då jag kan bli som lappsjuk i bristen på att se människor. Jag gillar verkligen att umgås med mina barn. Vi kan ha så sköna diskussioner. Med Tyra handlar de mer om sociala samspelsgrejor, smink, kändisar, hår, träning och skola. Elis är som ett fakta- och nyhetslexikon så där utmanas jag på ett annat sätt men träning är också en stor del av våra diskussioner och samtal. 

Nu ska jag ta tag i den här dagen och fixa i ordning mig. Vädret är glimrande och jag hoppas på att kunna ta en fin långpromenad med mina finingar. Pajsarkatten Ozzy får dock rasta sig själv.

Med denna lilla snutt önskar jag er en härlig Blå Måndag.
 

Coronasäkrad. Det kan ingen av oss vara men jag tänker som så här; vissa av oss lever sådana liv att den här isoleringen inte är så stor skillnad mot innan. Jag tro jag hör till dem som inte lider så  mycket och att mitt liv inte påverkats så mycket så här långt. 

Det kan tyckas som trist och tråkigt men det är inte så jag menar eller det är. Jag har inga äldre anhöriga som mamma/pappa, mor/farföräldrar som behöver omvårdnad och tillsyn eller som jag behöver oroa mig för. Mina barn är inte i riskgrupp utan starka och klarar sig väl. De få som jag har, som måste vara försiktiga, har antingen man/hustru eller andra som de delar hus med. När vi kommer till vänner så har jag bara en som är i riskgrupp men där håller vi daglig kontakt via sociala medier, telefonsamtal och liknande. Jag har också erbjudit mig att sköta handling med leverans till dörren. 

Jag hör inte till dem som har planerat stora påskbjudningar eller blivit bortbjuden på släktmiddagar (jag har ju nästan ingen släkt) som måste ställas in. Mina barn kommer jag ändå träffa om ingen av oss är krassliga. Det kan omöjligt vara skillnad på att träffa mina barn och att träffa de 80-tal som jag träffar i skolan varje dag. 

På jobbet är det omöjligt att hålla avstånd. Skolan och förskolan är ju två platser som är luriga. Vi är lika nära som de inom vården skillnaden är att vi varken har munskydd eller visir. Jag kan inte stå på säkerhetsavstånd när jag ska hjälpa elever med deras matteuppgifter. Jag är nära, på viskavstånd, för att inte störa arbetsron eller att eleverna som behöver hjälp ska känna sig utsatta och utpekade. It´s a fine line to walk. 

Jag hör till de som som sällan reser. Det jag kanske gör som är mindre klimatsmart är att smååka. Jag har inte flugit på 12 år, inte åkt på kryssningar på 3-4 år (och det känns som jag är väldigt klar med det), jag reser sällan längre sträckor inom Sverige heller. Oj, vilket tråkigt liv kanske du tänker men jag har valt något annat. Jag har valt att ha djur. Har man det väljer man också att vara hemma till största del eller att semestra på ett sådant sätt att de kan följa med. Ibland har jag haft hundvakt men det är klurigare att hitta vovvevakt åt två hundar än åt en. De flesta som vill vara vakt vill ha min stora hund medan den lilla är svårare att få hjälp med. Det är klurigt att ha båda. Det är svårt att gå med båda samtidigt om man inte är van. Den lilla påverkar min stora negativt, och han är superstark. När jag är själv med Kimmo bryr han sig inte om andra hundar men är Freja med blir han också en riktig draghund, ett attackmonster. Att ha hund ger glädje varje dag, någon att älska hela tiden och att bli vilkorslöst älskad av jämt. Att ha hund innebär att man möts av lyckorus varje gång man kommer hem. Oavsett om man varit borta en kvart eller en hel dag. 

Mina dagar i dessa tider är som ni redan läst er till, förutom jobb, lite träning, utevistelse, fika med nån frisk kompis, mycket film och en del serier. Jag håller också på och ser över mina växter och sticklingar så jag ska köpa med mig en säck jord hem i dag. Nu, under lovet, ska jag också ta mig en titt på de kartonger och saker som jag har i källaren. Jag behöver gå igenom grejor, kolla vad som ska sparas och vad som ska kastas. Jag har flera kartonger som bara är halvfulla och det är ju onödigt. Då är det bättre att slå i hop och minska antalet skrymmande lådor. 

I går såg jag filmen "Jag kommer hem igen till jul". Den var jättebra. Fylld av fantastiska skådespelare, härlig julstämning (ja, jag vet att det är fel säsong nu men ändå...). Handlingen helt ok men framförallt fylld av vacker musik och sång av underbara Peter Jöback. Jag gillar honom, hans röst, rörelsemönster och lyskraft. Första gången jag såg honom var jag 13 år och han spelade i Bo Wastessons musikal Här och nu. Då spelade han mot Lizette Pålsson. Jag tror de var tillsammans då, det här var långt innan han kom ut. Suzanne Reuter var som vanligt helt magisk. Jag har verkligen börjat uppskatta hennes skådespelarinsatser på "äldre dar". Själva storyn om den begåvade artisten som flytt barndomsbyn för ett liv i Los Angeles upplevde jag som aningens tam. Att huvudrollskäraktären bar en hemlighet av sexuellt utnyttjande var viktig men det blev ändå bara ett litet skrap på ytan. Jag har en förkärlek för stora jular med stora familjer, många släktingar och vänner. Det bottnar förmodligen i min egen avsaknad av just det. På det stora hela en fin film som gav en feelgood-stämning. 

I fredags kväll såg jag en annan svenska film "Ring mamma". Även här fanns den komplicerade relationen med en sjuk mamma men ännu mera speedad, twistad. Sanna Sundqvist var galet rolig och Nina Gunke som mamman var helt underbar. Den här filmen var mer fylld av skratt, pinsamma situationer och tokigheter. Evin Ahmad är en ung skådespelerska och jag har inte sett något med henne som jag ogillar. Hon har även skrivit en bok " En dag ska jag bygga ett slott av pengar", vilken jag ännu inte läst. Begåvad tjej som har många talanger. Hon har varit med i både Beck, Kommisarie Winter, Vår tid är nu och Störst av allt. 

I går var jag vid gravarna för att plantera. Min moster hade redan varit och gjort i ordning hos mormor och morfar så det var bara hos lilla mamma som jag behövde fixa. Det kommer bli fint när penséerna tar sig och breder ut sig. Den lilla röda krukrosen som står kvar från i somras verkar ha klarat sig. Jag måste komma i håg att ta med sekatören nästa gång och klippa bort döda grenar och liknande. Buxbomen måste vi ta en funderar kring. Förra året tog jag ner den massor men det märks knappt nu. Kanske provar jag att göra en jätteinsats och halvera dem eller så får jag helt enkelt gräva upp dem och sätta något annat. Det får jag prata i hop mig med mina bröder om. 

Den här lilla killen tog en utenatt i natt. Jag var uppe vid fyatiden och då hörde jag att han satt utanför och jamade. Han var hungrig som en varg så jag gissar att musjakten inte varit så lyckad. Han fick sig en portion blötmat och sen intog han sovläge. Han kommer förmodligen sova sig genom dagen för att sedan ge sig ut på nya äventyr framåt kvällskvisten. 

Det här med att ta fram påskpynt är inte min grej längre. Jag har en liten kartong efter mamma med tuppar, kycklingar, färgglada ägg och några påskkärringar men det känns bara som lite onödigt jobb när jag inte längre har småbarn som är hemma och uppskattar det. Påskris älskar jag men det är svårt att få tag i bra fjädrar att ästta i, de är väldigt dyra också. Jag tänker på fjäderdebatten som startade för några år sedan. 

Jag satsar istället på glada, gula krukväxter här hemma. I år har jag varit väldigt noga och sparar alla mina överblommade lökväxter. Jag sparar dem inte för att driva upp dem igen utan för att plantera om dem utomhus. Det ska bli spännande och se om de har möjlighet att klara sig och blomma om. Jag måste bara fundera ut platsen jag ska gräva ner dem på. Jag vill ju att det är en plats jag kan ha koll på. 

Inne i Norrköping finns en slänt i en bostadsrättsförening där de som bor där hela tiden fyller på med sina gamla lökar från tex hyacinter, krokus, påskliljor, tuplaner, narcisser mm. Det är superfint och så där galet vilt, osymmetriskt och härligt. Så vill man kanske inte ha det om man har en egen rabatt men att låta en slänt bara vräka ur sig blommoer lite random är underbart. 

Nu ska jag strax ta tag i min dag och passa på att önska er alla en riktigt skön söndag.  

15 mars. Mitt i årets första vårmånad. Vårtecken har vi haft i landet sedan januari. Framförallt i den södra delen av Sverige. Snödroppar, krokusar, fågelkvitter och en sol som värmer om man sitter i lä skapar en skön känsla inombords. 

Det gör ont när knoppar brister, som Karin Boje uttryckte det i en av mina favoritdikter. Våren är en svår tid för mig. Jag tror ju själv att jag drabbas av lättare vårdepression när våren kommer. Små problem blir stora, jag mattas lite lättare och orken tryter verkligen. Det blir lite som att andas med en elefant på bröstkorgen, hjärtat klappar hårdare och fortare, minnet sviker och jag känner verkligen att jag inte är min bästa version. Kan vara våren eller så är det ett resultat att jag jobbat i 6-7 månader och att det är det som sliter. Skolans värld är fantastisk och underbar men det är väldigt speciellt och ställer emellanåt omänskliga krav på de pedagoger som jobbar där. 

På något sätt blir det ohållbart när man ska tillgodose varje enskilt barn. Att det är en grupp som ska undervisas har liksom skjutits åt sidan till förmån för individen. Alla vårdnadshavare förväntar sig  att vi ger deras barn full uppmärksamhet och fokus. Det räcker med att man har en elev som behöver 25% av vuxenstödet så är obalansen ett faktum. Ett annat faktum är att den förälder som skriker högst och rumsterar om mest kommer få ut mest av skolan. Det knasiga blir när klassen består av elever där fler än 50% har diagnoser. Jag har hört mig för bland nuvarande kollegor, gamla kollegor och sådana pedagoger jag umgås med via sociala medier och det ser ungefär lika ut över hela landet. Var kommer alla diagnoser ifrån? Nu kommer jag låta som jag är100 år gammal men när jag var liten fanns inte alla dessa diagnosbarn, inte i den omfattningen ialla fall. Jag tror vi hade en klasskamrat som hade DAMP, det kallades så då och någon hade dyslexi men det var under min högstadietid. Nästan 35 år sedan!!!

I dag blir det bio för mig. Jag skulle ha gått i går men min mage protesterade och sa ifrån. Den har lugnat sig nu och jag ser fram emot att se filmen Min pappa Marianne. Den går på Cinema och där har jag aldrig varit förr. Det ska bli spännande men framförallt trevligt att göra något en gråkall söndag. 

Den senaste tiden har jag fått frågan många gånger om varför min blogg heter som den gör. Det är inte så att jag älskar och har en massa spindlar, jag identifierar mig inte heller med någon form av superhjältefigur men... För en sisådär 13 år sedan, när jag började blogga, vilket jag började med för att jag är en skrivande människa som älskar ord och som behöver få lite struktur på tankarna som virvlar runt funderade på vad min blogg skulle heta. Jag hade ett samtal med min dåvarande svärmor om kvinnans roll i en familj. Hon sa att har man gått in som kvinna i en familj så får man förlika sig med att man håller i alla trådar, man är spindeln i nätet. Ganska så ofeministiskt ställningstagande men det var andra tider då. Jag höll verkligen i det mesta av ruljangsen i familjen; dagisscheman, hämta och lämna, tvätt, städ, tandläkarbesök, bvc-besök, regnkläder, matlagning osv. Som spindeln mitt i nätet. Min roll är ganska annorlunda nu med vuxna barn men namnet får fortsätta hänga med, som ett minne från en svunnen tid. Jag tänker varer sig ändra det eller sluta blogga då jag fortfarande är en skrivande person och det här gör gott för mitt inre. Att det sen finns ganska många som följer mig och visar intresse för både min vardag, mitt jobb och mina funderingar är en bonus. 

Hoppas ni alla får en fin dag.