Efter en skön stund i bubbelkoppen sitter jag nu uppkrupen i soffhörnet. Mina älskade hundar ligger nära, nära. I köket håller mannen på och fixar nyårsmiddagen. Utanför fönstret vräker snön ner, smällare hörs på avstånd. Framför mig glimmar granen.

Jag kan inte tänka mig ett skönare eller bättre sätt att avsluta 2017. Året som varit fyllt av så mycket skratt och glädje men också en enorm sorg.

2018 kommer bli ett fantastiskt år, eller hur?!?

Jag fick ett så mysigt och härligt juledygn tillsammans med mina finingar. De bokstavligt talat ramlade in här hemma strax innan 16 dan före dopparedagen. Glögg, pepparkakor, julskina, uppesittarkväll, massor med godis och somna i soffan satte guldkant på min tillvaro. 

Själva julafton åt vi julebrunch och delade sedan ut paket. Jag blev väldigt nöjd, glad och överraskad. Kanske precis som det ska vara på en julafton. 

I dag blev dagen inte riktigt som jag tänkt och trott. Jo, dagen men inte kvällen. Jag har ägnat mig åt träning, tvättat lite, ätit rester och reflekterat och längtat efter de som inte längre finns kvar här hos oss. Jag har många att sakna och försöker låta bli att dras med i sådan tankar men i kväll var det svårt. Plötsligt står jag med ett fat i handen som en gång tillhört någon annan. Då tillät jag mig själv helt överraskande att verkligen känna efter. Tänka och minnas. Mycket skönt. Så välbehövligt. 

Jag er en person som har varit med om många, vad ska vi kalla det ... förluster. Men iochmed alla dessa förluster, så finns det också något annat där. En sjö av minne, nåde goda och mindre goda. De utgör alla en guldgruva att gräva i när saknaden blir för stor. Det är min rikedom, även en sån här kväll. 

Nu ska jag strax gå en ronda med mina älskade pälsklingar innan det är dags för min absoluta favoritjulfilm. den ska avnjuta tillsammans med en stor mugg julté i en underbar mugg som jag fick i julklapp av mina ungdomar. Vad det är för motiv på muggen? En elefant så klart!

Vilken fin dag den här dagen blev. Skönt väder på morgonpromenixen. Vovvarna så nöjda, glada och följsamma. Nja, inte Freja då som verkar hamnat i spökåldern. Rätt vad det är far hon ut och skäller på absolut ingenting. Sen så är cyklar skitläskigt, små barn i bävernylonsoverall får sig en utskällning, mörklädda människor, kvinnor som har stora klänningar eller kappor. Allt sånt behöver skällas på, förutom det vanliga...alla hundar... Jag har lite svårt att komma vidare i fostran av henne. Sedan i somras, när jag och Tyra var i Karlstad ett par dagar, så har hon ökad separationsångest. Just därför vill jag inte lämna bort henne över natt och inte heller över hela dagar. Gör jag rätt eller fel, vet inte men jag går på känsla nu. 

 Efter lite hemmapyssel på förmiddagen, det gamla vanliga, dammsuga och tvätta, plocka och torka väntade lunch med Veronika. Lingonfabriken är en populär plats att käka på. Gott och skapligt prisvärt. Egentligen spelar det inte så stor roll när det är sällskapet som räknas. Och räknas, det gör hon, Veronika. 

Eftermiddagen blev en slapp historia. Hundpromenad i suerskönt väder, det gör mig så lycklig. När jag ser Kimmo skutta, nosa, ströva runt och sen avbryta sig för att komma och buffa lite på min hand (han vill ha duktighets godis) då pirrar det i hela mig. Ja, jag är sjukt kär i mina hundar. När barnen inte är hos mig så blir det än mer kännbart. 

November kan ju vara ganska trist. SOm en tråkperiod av hösten. EN lång väntan på den glimrande december. DÅ gäller det att förgylla tillvaron. Så jag bjöd hem Mats på lite glögg och pepparkaka. Mysigt. Alkoholfritt är godast och det enda tänkbara om man tänker gå och träna efteråt. Och det gjorde jag. 

Att jag kom i väg i kväll borde ge mig medalj, eller nån form av guldstjärna. Eller inte. Jag har redan belönat mig den här veckan. Jag har beställt en termokjol. En sån man bara kan dra över andra kläder när jag tex ska vara rastvärd eller snabbgå med hundarna. När det känns som en för stor insats att kränga ner sig i termobrallorna. Jag blev helnöjd. Kanske var den en halv storlek för stor men det ska ju funka med jeans och tjocktröja under. Blir säkert helt perfekt i vinter. 

Nu efter en riktigt bra dag ska jag strax hoppa in i duschen. Passar på i Idolpausen. Sen gissar jag att jag kommer somna som en stock Får nog sätta klockan så jag inte sover över hundarnas kvällspromenad. Känns som om jag är lite slutkörd men också väldigt nöjd över mig själv. 

Den här veckan har mycket blivit klart och färdigt. Jag har även haft tid att göra sådana där småsaker som för bara en månad sedan hade varit på tok för mycket. Små, små saker för att glädja andra, för att göra mig själv nöjd. Den här veckan har jag också blivit stolt över min stora. Hon har gjort en resa som jag aldrig hade vågat göra i hennes ålder. En resa som jag aldrig kommer få möjlighet att göra. Just därför längtar jag efter att hon ska komma hem och berätta allt för mig. Hon har uppdaterat mig på tok för dåligt, men det är ju ett bra tecken. Då har hon det så göttigt att hon inte har tid. 

I morgon kommer sonen, kanske hinner jag städa ur bilen och smörja tändningslåset mm. Till kvällen har jag planerat hemmagjord "kinamat". Blir säkert bra, speciellt som jag blivit lovad att få hjälp med själva friteringsmomentet. Tror inte jag kommer träna i morgon, det räcker med tre gånger i veckan.  Och på söndag får jag äntlilgen åka och hämta hem min stortös. 

Nu väntar duschen....

Trevlig helg och gör som jag, gör november till en underbar månad. 

Så var då äntligen tiden här, när jag fick göra det sista för min faster. Jag har varit på banken och betalat begravningen så nu har jag en del att tycka kring banken efter det här. Tydligen ska man inte dö på en helg, dessutom och det viktigaste av allt; Inga inköp får göras på lördagen om personen i fråga dör på söndagen. Anledning?! Jo, inköp på tex apoteket under lördagen dras först på måndagen och då stämmer inte saldot från dödsdagen med det som antas vara kvar till begravningen. Nu rörde det sig bara om 500 kr men ett sånt här efftersläp borde inte få hända. Rent faktiskt så skulle det ju gå att se när köpet gjordes och det tas med i slutbalanseringen. Nu släpper jag det, då det inte finns något att göra åt det. Eller så kommer jag kontakta någon av cheferna för att be dem om en översyn. Inte för min del men det kommer ju ske fler gånger. 

I morse när jag vaknade var jag förvånansvärt pigg. Åkte hem och gick och tränade. Nu däremot känner jag mig lite matt och med världens huvudvärk. Tänker göra det här till en riktig vilokväll. Jag har tänt upp lägenheten med massor av ljus och lyktor, en kopp Göta Kanal och ett par knäckemackor känns helt rimligt när man kurar i soffan under en filt. 

Precis när solen gav upp och inte längre orkade sig över hustaken tog jag med mig pälsklingarna ut. Höstluftens klarhet och alla färger ger mig så mycket energi och harmoni. Huvudet fylls av tankar, hjärtat av kärlek och själen av lycka. Jag bara älskar att bo på söder. Jag gillar verkligen gyttret av olikhet, både gällande byggnader och människor. Kanske är mitt söder underrepresenterat av invandrare, jag tror det. Men det finns alltid något eller någon att titta på. Något som händer. Bara en sån sak som att de byggt om på lilla Coop Nära kan göra mig helnöjd. Plötsligt är det enklare att ta sig fram mellan hyllorna och allt är mycket lättare att hitta det. 

I morgon är ett oskrivet blad men på torsdag ska jag träffa min kära kusin igen. Tänk vilken lycka att en massa olyckliga omständligheter lett till att vi kommit varandra så nära. Här kan man verkligen tala om "Intet ont som inte för något gott med sig". Vi ska luncha tillsammans för att sedan åka och sätta blommor på Östra Stenbys minneslund. Det känns som det bästa och viktigaste att få göra nu, när allt är klart. Där och då kommer mitt totala avslut att ge plats för sorgen och saknaden. 

För saknar, det gör jag. Jag saknar alla samtal, all omvårdnad, alla skratt, alla berättelser och minnen. Efter att ha varit som i symbios så känner jag mig kapad. Det finns inget man kan göra åt det, jag vill inte ha någons medlidande, men det är ett faktum. Så många timmar, så mycket ansvar, så mycket oro, en hel del ångest och massor av kärlek, så blir det tomt. Sjukt tomt och väldigt ensamt. Inte ensamt på ett dåligt sätt utan mer på ett vemodigt vis. Jag behöver inte vara ensam men jag väljer ofta att vara själv. I detta "själv" ger jag mig utrymme att känna. Det är jag stolt över. När mamma dog fanns inte utrymme eller tid för barnen var små. När pappa dog var jag i en total kris redan innan. Jag har skjutit upp min sorg många gånger om. Inte för att någon tvingat mig, utan mer för att jag själv tvingat mig. 

När mamma dog hade jag en underbar chef som utan tvekan lät mig vara hemma så länge som behövdes. Hon visste hur det känns att förlora sin förälder. Men trots det så lät jag inte sorgen tränga in. Jag bara pyste lite. När pappa dog hade jag en ny chef, väldigt bra han också. Men då valde jag att börja jobba två dagar efter. Nu har jag omigen en ny chef (jag verkar byta chef så fort någon nära anhörig dör) som givit mig fritt spelrum trots att fastrar inte brukar räknas som närmast anhörig. Men jag tror hon har fingertoppskänsla och vet vad som behövs. 

Så skönt att ha lov. Att ha tiden till alla småärenden. Jag kan fixa allt utan stress och blanda upp det med saker som ger energi tillbaka. Långa sovmornar hade jag sett fram emot men iom att vi ställt om klockan så är jag ändå relativt pigg vid halv åtta. Tänk så mycket dag jag har att ta hand om och förfoga över sedan.  Jag hinner äntligen träna som jag vill, pyssla om i min lägenhet, rasta hundar, bara gosa med pälsklingarna och läsa i mina favoritböcker. 

Ja, det här lovet kom inte för tidigt. Jag behövde det, jag utnyttjar det och sen så laddar jag om. För vi har påbörjat en resa med flera stopp. Det här var det första, nästa kommer vid jul 

Kärlekens färg är ju röd. Då måste väl hösten vara en riktigt rejäl kärleksårstid?!?

Jag älskar färgprakten, dofterna, luften och mörkret. Äntligen får jag kura i hop mig med lägenheten fylld av ljus och lyktor. Extra vackert blir det med skålar fyllda av goda, röda äpplen.

Jag njuter. Det här passar min annars lite slitna själ. I mörkret med glimmrande ljuspunkter. Dammtussarna syns inte, de fungerar fint som ljuddämpare. Jag tar en kväll med Mia-tid. Långbad med allt vad det innebär. Mig gör det inget att hösten är här. Det betyder ju egentligen bara att vi är ett steg närmare den skira, underbara våren. Bara en liten vinter däremellan.

Påsklov, så efterlängtat och skönt. Tyvärr inleddes det med det fruktansvärda attentatet i Stockholm. Som alltid vid sådana här hemska händelser så blir jag väldigt känslosam och alla jag håller kära vill jag ha nära mig. Jag lovar mig själv att glädjas och välja glädje åt stort dom smått framöver. Tyvärr vet jag av erfarenhet att när vardagen kommer i gång igen glöms det bort. Om en tid kommer jag om igen bli irriterad över handdukar på golvet, disk i sovrummen, opassade tider, löften som inte hålls mm. Men just nu väljer jag glädje, lycka och omtanke.

Mitt Norrköping, en vacker bit av Sverige.

Söndag är Tyradag. Träning och extra god mat. Här är det planka på rödspättafilé.

Frejas DNA-test kom. 25%Russel terrier och 25% Parson Russel. Resterande 50% är en mix av chihuahua och dvärgpincher. Det syns ju lång väg... iaf på öron och svans.

Jag fick en fin present. En bok som jag väntat på och följt i processen från tanke till färdig.

Hunden som dog i attentatet var Iggy. En irländare som kom till Sverige via HuH 2012. Sånt griper tag. En insamling i hans namn startades och givetvis swischade även jag ett litet bidrag, från Freja.

Jag älskar att titta på stor och liten när de myssover bredvid varandra.

Här har jag tillbringat närmare 10 timmar under lovet. Skönt!

Även Ozzy accepterar Frejas försök till mys. Inte alltid, men ofta.

Snöchock! Tur att båten inte skulle i i helgen utan först nästa helg. Mycket snö blev det.

Södra kyrkogården, vacker i vintervitt!

Men nu börjar ordningen bli återställd. Snön smälter och jag får återigen njuta av den spröda, gröna våren.

Hoppas du gör detsamma.

Jag har haft en underbar helg. Årets bästa så här långt.

Helgen startade med ett rejält benpass på gymmet tillsammans med Elis. Satan i gatan vad det tog. Jag har fortfarande träningsvärk.

Sedan fortsatte kvällen på bästa sätt med räkmacka i trevligt sällskap. Efter en intensiv vecka på jobbet så småsnarkade jag i soffan redan vid tiotiden.


Lördagen spenderade jag tillsammans med min älskade kusin och hennes man. God soppa bjöd de på och massor av skratt. Tänk så mycket vi har att prata om. Vi skulle kunna hålla på hur länge som helst. Jag älskar att de innan jag kommer pysslar i ordning ett litet hörn i köket åt Freja. Lilla hundtösen trivs så bra hos dem. Inget hysteriskt flängande och farande.

Givetvis kollade jag på Mellon på lördagskvällen, som så många andra. Kan inte påstå att det gjorde något större intryck på mig.

Söndag förmiddag är oftast lika med skogstur och lösspringande hundar. Freja blir som galen. Hon bara springer och springer. Det är som att hon är knökfull med energi och nu är hennes lilla kropp sprängfylld och måste tömmas. Inkallning tränades och gick till största del suveränt bra. Kimmo är klockren varje gång.

Tugga pinne är fina grejor!


Söndag är Tyradag. Vi tränar i hop och äter något som vi tycker om. I kväll blev det spenatsoppa. Så god att jag åt tills jag fick halsbränna.

Nu är det kvällsmys för mig och mina pälsklingar och sen tar jag sats för fem dagars jobb innan en veckas lov.

Önskar nu er alla en god kväll!

Pöss

Oj så arg jag var i går kväll. Egentligen hade det nog startat innan men det var först när sysslor och liknande var gjorda som tiden till eftertanke och reflektion kom.

Det arga i mig blev inte mindre av att bilen var död i morse. Jag måste ha glömt lyset på... Så det blev till att skynda upp för att hämta min cykelnyckel som visade sig sitta på min dotters nyckelknippa. Och dotterna med nycklar är hemma hos sin pappa...Sådärja, ilska i kubik. Turligt nog stod hennes egen cykel olåst på gården. Så jag hann i god till jobbet. Det där med den olåsta cykeln får jag ta upp senare med dottern. 

När jag kom till jobbet, lite som ett argt bi, möttes jag en av de underbara kollegor jag faktiskt har. De allra flesta är fantastiska och det är där mitt fokus måste ligga annars kommer jag aldrig orka med den här terminen. 

Efter det eländiga lärarlyftet (där 30% av lärarna premeras med ett rejält lönepåslag) har många sagt upp sig och byter skola och/eller kommun. Tydligen var det ett inslag på Östnytt i går om hur oansvariga "vi lärare" är som överger eleverna under pågående termin. Ännu en argchock när min kollega berättade detta. Själv missade jag det nyhetsinslaget i går. 

Lärarna måste vara enda yrkesgruppen som ska be om ursäkt för att vi vill ha rättvis lön, som förväntas planera in graviditeter och föräldraledigheter till loven, vi ska ställa upp på kvällar med utvecklingssamtal så föräldrarna slipper gå från arbetet (men besikta bilen på dagtid funkar fint, säger en hel del om deras prioriteringar), vi idkar ständig välgörenhet genom att ta med saker hemifrån så att skoldagen ska bli mysigare och trevligare för eleverna. Sitter seriöst och funderar över om jag inte borde skriva en insändare med fokus på hur vi lärare ser och upplever vår situation. 

Hade politikerna varit klokare hade de redan tidigare sett till att vi fått en rättvis och rimlig lön och ett generellt lönepåslag. Det kan inte vara vettigt att en lärare som jobbat i nästan 20 år har mindre än 30 000 i månaden. Tacka vet jag förr i tiden då skolan var statlig och då lärarna skulle ha samma lön som riksdagsledamöterna. Då hade stolthet för yrket genomsyrat oss eftersom landet visar att vi är viktiga och behövs, och kanske hade vi fått mer respekt från föräldrarna. 

I nuläget är inställningen ofta "hur svårt kan det vara att vara lärare, alla har ju gått i skolan och lärt sig räkna och läsa". Jag har varit sjuk många gånger men tror inte att jag kan jobba som läkare för det.