Vägen har på inget sätt varit spikrak utan den har svängt både hit och dit, gått upp och ner och hit och dit. Men på fredag är det klart. Min yngsta tar studenten. Ännu en milstolpe som har nåtts. Jag känner att jag andas ut lite grann. Målet som förälder är ju att förvalta sina barn väl och sedan skicka ut dem i samhället som väl fungerande och självständiga människor. Givetvis önskar jag av hela mitt hjärtat att få finnas där för dem ännu en tid men det känns ändå lite lugnt att de nått så här långt och framförallt att mina barn har varandra. 

Jag har inte riktigt pejl på hur syskonens relation är. Det jag vet är att storasyster håller lillebror väldigt kär och uppskattar de stunder då de faktiskt fastnar i samtal och hänger med varandra. Under åren då de tvingades flänga fram och tillbaka mellan sin pappa och mig så hade de iallafall varandra som en trygghet. Ja, fy fasiken. Den erfarenheten önskar jag verkligen att de sluppit, att röra sig fram och tillbaka mellan två hem. Elis har uttryckt det som att "det är ju ingen idé att packa upp väskan, jag ska ju snart härifrån, som om det vore ett jäkla hotell". Där jag bor kommer aldrig att bli ett hem för mina barn. Den vinstlotten gav jag till deras far. Men å andra sidan "where ever I lay my hat....". 

I morgon är jag tjänstledig. Jag la in om två dagar. Den enda ledighet jag kan minnas att jag ansökt om såvida det inte varit begravning. Kanske tog jag en dag då en farbror dog för många år sedan... Hur som helst, jag har tagit ledigt två dagar. Jag la in om den här ledigheten långt innan Corona, långt innan förbud mot folksamligar och rekommendationer från Folkhålsomyndigheten. Långt innan utspringet blir "gåendes under kontrollerade former". 

Jag tycker verkligen synd om årets studenter. Elis blev av med både utlandsresan, sommarjobb, studentfestligheter, utspring, flakhoppande och studentfest med många gäster. Jag måste nog ändå säga att han tagit det med jämnmod. Han har gjort det mesta och bästa av det hela. Beundransvärd och med en helt annan mentalitet än mig. Jag hade nog blivit heldeppig. 

Nej, den här våren har inte alls gått som på räls, eller är det det den har gjort? 

I dag låste jag mina omdömen. Det är också lite av en milstolpe. Jag lämnar år 7-9 och går vidare till det jag är bäst på. Eller var bäst på. Till hösten står jag omigen, efter en 8 år sisådär, som klassföreståndare för en år 4. Jag träffade mina blivande pärlor för ett par veckor sedan och det kändes kanon. Jag har lärt mig så mycket av min tid på hög, haft jättekul och framförallt träffat massor av fantastiska elever och helt magiska kollegor. 

Maskros! Så motarbetad, så livsstark, så magnifikt vacker och helt galet spridningsbenägen. Lite som kunskap i största allmänhet. Okunskap skapar rädsla. Vissa människor är rädda för att lära sig nytt. Rädda för att förstå nya saker. Eller att förstå riktigt gamla saker. Som en sån enkel grej som att alla människor har ett värde, samma värde faktiskt. 

Manic Monday, kanske kanske inte. Förmodligen. Min känsla är att alla dagar på jobbet är insvept i ett maniskt skimmer. Eller kanske inte maniskt utan bara med en sinnessjukt  hög energinivå. Det händer ibland att jag försöker förklara för andra hur våra arbetsdagar är men det är supersvårt att få andra att verkligen förstå. De tror att de förstår då alla har gått i skolan en gång men det är inte samma sak. Alla har varit sjuka men det gör oss inte till läkare. 

Min helg har varit fin. Under lördagen gjorde jag en del ärenden inne i stan och jag passade på att köpa med mig mat från Spicey Hot. Resultatet blev ungefär på samma sätt som när jag köper pizza och väljer att ta något annat än "min vanliga" rätt. Jag blir alltid lite besviken. När ska jag lära mig att om jag blir sugen på pizza, thai eller liknande då är det ju det gamla vanliga som suget grundar sig på. Kanske är det tanken på att jag måste vara lite modig och äventyrslysten och ta nya rätter som gör att jag beställer annat. 

I går däremot blev det ett säkert kort, dillkokt nypotatis, matjessill, gräddfil och gräslök. Gudomligt gott och perfekt efter en varm sommardag. 

Det var ju Mors dag i går. Jag hämtade upp Tyra först och sedan Elis. Fikan blev kort då sonen inte alls var i form och jag fick skjutsa hem honom efter mindre än en timma. SÅ kan det vara i studenttider. Baksmälla är inte att leka med. Jag fixade vätskeersättning att skicka med honom hem så han skulle ha en sportslig chans att återhämta sig till i dag. 

Tyra och jag drällde sedan runt en stund på Ingelsta, handlade åt Veronica och åkte och lämnade. Vi gjorde som vi brukar göra, en hissleverans. Jag ställer in i hissen och hon trycker upp den. Karantänlivet måste vara fruktansvärd och hemsk. 

När jag träffar Tyra brukar vi göra så att jag hämtar henne på stationen i Kimstad för att sedan skjuts hem henne. I går mellanlandade vi i Blacka. Hon saknar djuren. Vi är lite olika där. Hennes favoritpälskling är katten och hon längtar allra mest efter Ozzy. Själv klarar jag mig fint utan katten men hundarna blir jag nästan sjuk av längtan efter bara det går ett dygn. Vi passade också på att rensa lite i min garderob och hon fick en påse kläder med sig hem. Vissa plagg hade tom prislapparna kvar... Jag måste skärpa till mig lite. 

Vattenmelon är otroligt gott och svalkande under varma sommardagar. Vi delade på en ute på altanen istället för att ta en varm kopp kaffe. 

Kanske lite pensionärsvarning men just den här drycken är den som jag tycker släcker törsten allra bäst. Mitt sug efter den går som i vågor. I dag är den vågen ganska så stor, jag tror det är sältan som skapar suget. 

Nu är det hög tid att byta om, ta ut hundarna och sedan åka till jobbet. Jag brukar vara på plats vid halv åtta men just på måndagarna har jag ingen egen lektion förrän 9.30 så jag försöker öva mig i att inte komma till jobbet så där alldeles för tidigt. 

Nu önskar jag er alla en finfin måndag, med eller utan insalg av mani. 

Så har ännu en helg passerat.En helg med lite för kallt och omväxlande väder för att det skulle vara njutbart att vara ute några längre stunder. Det har inte blivit några långpromenader med hundarna utan flera korta. 

Trots kylan i luften så levererar naturen på bästa sätt. Om man bara stannar upp och ger sig själv en stund att fokusera på detaljerna så blir på något sätt även helheten tydligare. 

Jag älskar alla dessa vackra vårblommor, både de som växer på buskar och i träd. Vita blommor är en stor favorit. Kanske tycker jag så mycket om ljusa blommor  för det balanserar upp mitt mörka inre. Det är samma med hur jag vill ha det på hemmaplan. Jag behöver ljusa väggar och möbler för att känna ro. 

Vilken bra start på lördagsmorgonen. Jenny Strömstedt, en av mina journalistfavoriter tillsammans med Läckberg som är en favoritförfattare. Jag gillar verkligen Camillas tankar om hämd.  Att det handlar om att återta makten och att det är terapeutiskt att fantisera ihop hämd när man känner sig orättvist behandlad, när någon har stulit ens makt/kontroll över en situation eller händelse. 

I dessa Coronatider blir maten nån form av tröst eller kompensation för den annars så torftiga sociala tillvaron. Elis kom hem under lördagen och jag känner med en gång att jag blir lite gladare och matlagningen får en helt annan mening. 

När det inte blir så långa promenader får man aktivera sina hundar på annat sätt, tex godisletning och kast-med-litet-gosedjur. Det är också tröttande. Så tröttande att Freja måste hälla ut sig i sin bädd. 

Just nu är pizzan La Bello den jag uppskattar mest. Oxfilé, bea-sås, färska räkor, färsk vitlök, sparris och ruccola ger den mest ljuvliga av smakupplevelser. Måste säga att kanten och botten är proecis lika god som den ser ut att vara. 

Nu är det måndag igen och jag gläder mig åt en kortvecka. Det blir givetvis intensivt men fyra dagars återhämtning där efter ser jag verkligen fram emot. 

Ha nu en toppendag!

Så där ja, nu är vi framme vid måndag igen. Rent mentalt känns det bra att det är en kortvecka vi har framför oss. Rent fysiskt känns det som om jag borde sjukskriva mig. Jag har en väldigt dålig kroppsdag. Bäcken och ländrygg är inte alls med på tåget. Vanliga dagar har jag ont på morgonen men efter värktabletter och lite aktivitet så släpper det efter entill två timmar. I dag kände jag direkt att det hela tagit sig till en annan nivå. Jag kommer dock ta mig till jobbet, göra mitt bästa och det är gott nog. 

Jag har hört från kollegor, tidigar och då gällde det inte mig, att om man är anställd på 100% så ska man prestera 100%. På det stora hela kan jag väl hålla med men alla har rätt till en dålig dag. Alla har också rätt att så långt det är möjligt få anpassa sina arbetsuppgifter. I eftermiddag har jag och bästa mentorskollegan viktiga möten som skjutits på länge nog så det är av största vikt att jag är där. 

Möjligheternas måndag, vad kan det då innebära? Jo, vi har alla möjligheter att lyckas göra något bra, att utvecklas och bli bättre människor. Så är det varje dag men eftersom veckan startar med just måndag så tänker jag att det är bra med nystart, omstart eller så på just en måndag. 

Som vanligt på mina mornar har jag Nyhetsmorgon på. Jag hålelr på att sätta kaffet i halsen när det rapporteras om allt idiotiskt som Trump låter komma ut ur sin mun. Det senaste är att man ska injicera desinfektionsmedel i lungorna. Herregud! Idioten har inte mer kunskap än en fjärdeklassare. Har han ens varit med på en biologilektion, har han ens den minsta av livserfarenhet? Och sist men inte minst, hur i helvete kunde amerikanska folket rösta fram hoonom som president? De har på något konstigt sätt gjort det lätt för övriga världen att dumförklara en hel nationsbefolkning, eller iallafall drygt hälften av dem. Jag har sagt det förr och säger det igen... Det är himla konstigt att ingen har sett till att få bort honom, jag trodde han skulle bli skjuten inom loppet av ett halvår. 

Nehej, nu är det dags för morgonppromenad med hundarna och därefter tar arbetsdagen vid. 

Jag önskar er alla en finfin måndag och kom i håg att ta vara på de möjligheter som ges.

Så har vi nu kommit fram till fredagskvällen. Alla som jobbar vet känslan. Iallafall alla som jobbar heltid och raka veckor. Den här veckan har varit lite utöver edt vanliga. Utan att avslöja för mycket så har det regnat kränkningsanmälningar, andra anmälningar, mail, möten, samtal, utvärderingar av åtgärdsprogram, oro för sjuka kollegor, krav på att ordna distansundervisning trots att vi ortfarande bedriver undervisning på själva skolan, föräldrar som inte kan förstå varför deras hemmavarande barn kan få göra prov just hemma och så lite undervisning på det. Jag blir trött. Mitt huvud tar slut.

Jag får verkligen anstänga mig för att veta vad bulljävlarna kostar om man får 10 kronor över om man köper 5 men det saknas 20 kronor om man köper 7. I vanliga fall inga problem men med svängdörr i klassrummet, elever som rullar runt på sina stolar, de som tror att lektionen har flextid och andra som sitter och skriker att "antag" inte är svenska utan nån jävla italienska då blir det lätt rörigt även i fröken Johnssons huvud. Jag ska balansera runt 60 minuter med drygt 25 elever och föräldrar blir tokiga över att göra läxor med två barn. Sorry men lärarutbildningen skickade inte med nån extra portion med multitaskingförmåga eller extra tålamod. "Jag får betalt för detta " är ett bra mantra, bara man inte följer upp det med "men inte tillräckligt".

Veckan som gått har givetvis innehållit både träning, hundpromenader och sköna naturupplevelser men också tid med både min dotter och son. Tyra har ju bott på egen hand snart ett år nu och sonen väljer, helt förståeligt med tanke på läget just nu att bo till största del hos sin far. 

Under onsdagen agerade jag skjuts och stöd åt Tyratösen när hon skulle till sjukhuset för ultraljud av hjärtat samt arbetsprov. Hon har ju ärvt mina skitkassa gener men kanske i något uppgraderad form. Jag är så tacksam att man tar tag i hennes mående och tar det på allvar. Efter sjukhusgrejen köpte vi fika och sen "slaktade" jag mina modersplantor av palettblad så hon fick 10-talet krukor med skott hem. När jag skjutsade hem henne passade vi på att handla lite. Hon har ju inte tillgång till egen bil eller att få skjuts så ofta så när vi väl ses ser vi till att få många ärenden gjorda. Kul att hänga med henne, skönt att kunna hjälpa till coh härligt med hennes glädje och tacksamhet. Mina barn är inte serverade något på silverfat, inte söndercurlade utan faktiskt bra, vuxna människor som både tar ansvar och hjälper till utan att man måste be dem. 

Det har inte varit enkelt och det har varit tufft att veta att om tex deras mobil går sönder kan jag inte bara köpa en ny åt dem. Kontrasten blir sjukt galen mot de som har insällningen att "men då lånar jag av pappa"... Och sen försvinner det där lånet i nån form av spill eller så. De vet att jag inte har några stora reserver att ösa ur så de måste faktiskt klara sig själva. Å det gör de, med den äran. Jag är så stolt och får så mycket beröm för mina ungdomar.

Jag tänker tex på Tyra som jobbade mer än 100% på ett boende i Norrköpingunder ett år. Hela den tiden bodde hon i Linköping och behövde pendela. Buss, tåg och sen buss á 1,5 timma - enkel resa. Jag hade nog inte orkat det själv. Att sluta halv tio, komma hem vid halv tolv och sedan gå upp igen vid 5 på morgonen. Det ger perspektiv. Jag börjar åtta som tidigast med det i perspektiv så blir det löjligt och oförskämt att tro att man "börjar tidigt" om man inte är bagare elelr typ tidningsbud. Hänger ni med i mina tankebanor?  Så jäkla glad att hon inte hann gå rätt in i väggen. Jag som gillar fortbildning är ju dessutom extra stolt över att hon senaste året valt att studera för att utveckla sig själv och kanske kunna studera vid högskola eller universitet. Jag älskar tanken på att mina barn är allt annat än nöjda eller svårighetssökare, problem är till för att övervinnas. På egen hand, precis som vuxna människor gör. 

Det är bara sorgligt att Coronaskiten slår undan sonens hela studentfirande. Resa utomlands, firande på barer och klubbar, bal, utspring och efterfest allt sådant bara sveptes bort i och med det här jävla viruset. 

Utanför Vrinnevisjukhuset finns detta underbara konstverk. Huvudet har ett syskon strax brevid. Jag tycker de är magiska. 

Tyra och jag har en grej i hop och det är att äta räkmackor. Jag hade samma sak med min mamma. Dessa köpte vi på Ica Kvantum i Klockaretorpet och de är oerhört geerösa med räkorna. Stora, saftiga och handskalade. Jag rekommenderar de varmt. Då jag älskar dill så kanske det är mitt ända önskemål, att det skulel vara lite mer dill på dem. Men jag snodde Tyras så jag blev nöjd. 

Jag tröttnar aldrig på att vandra runt med hundarna i såna här vitsippsbackar. Om man erbjuder sig själv att vara lite extra naturen så kan man plocka ur sina hörlurar och lyssna på alla fåglar. Det är liksom galet. Som en myriad av fågelsång. Det gör mig lycklig, mitt i allt som är jobbigt och svårt blir hjärtat varmt och lätt som en heliumballong. Jag pratade en gång med en mamma som kom från Afganistan och jag frågade henne vad som var det ovanligaste eller konstigaste med att komma och bo i Sverige. Vet ni vad hon svarade? Alla fåglar! "Ni har så många fåglar, de är små, små eller lite större. Några är grå andra har så mycket färg och de låter så mycket på ett bra sätt". Hennes ord fick mig verklgien att börja uppskatta det vi har i vårt land. 

När jag gick genom "skogsdungarna" i närområdet i dag blev jag glad. På minst tre olika platser såg jag sådana här konstellationer av fallna träd och ditsläpade grenar. Det betyder att det finns barn som leker på samma sätt som jag gjorde när jag var liten och när min mamma var liten och... Ja, ni fattar. Det finns barn som släpper mobilerna, datorerna och plattorna för att använda fantasin och vara ute och leka. Underbart!

Vi kom till en rejäl slänt och hundarna blev som tokiga. Svaret på varför kommer i nästa bild, är du äckelmagad kan du sluta läsa nu....

Resterna av ett rådjur. Bara 50 meter från Folketshus och typ två meter från den asfalterade gångvägen. Hur fasiken kom det dit? Känns orimligt på något sätt. 

    Min älsklingtjej saknar sin "mamma" när jag jobbar. På kvällarna tar hon igen förlorad tid genom att vara nära, nära.... Jag älskar det och jag älskar henne. På något vis uppväger hon min allmänna brist på närhet och omsorg. Utan mina pälsklingar vore jag bara hälften av den jag ändå lyckas hålla i hop och vara. 

Nu önskar jag er alla en fin fredagskväll. I morgon är det lördag och då hoppas jag på sovmorgon för oss alla. Iallafall för oss som jobbar heltid och raka veckor.

I dag är vi framme vid påskafton. Enligt kristen tradition är det en tom dag beroende på att Jesus är död och ligger i graven. Lärljungarna satt och tryckte av rädsla för att bli infångade och avrättade. Vi i Sverige passar dock på att fira det stora påskfirandet i dag. Lite som med julafton, Jesus var inte ens född den 24:e men vi har vårt stora firande då. Ganska smart egentligen då vi får fler dagar att fira på. 

Jag la mig skapligt i går och vaknade så klart innan tuppen. Nu kan ni mina rutiner; sätta på kaffe, kissa hundarna, slå på tv:n och sedan blogga lite. I dag hamnade jag framför Sofias Änglar eftersom Nyhetsmorgon inte dragit i gång än. Givetvis blev det tjutkalas. Jag är så galet lättrörd. Det går lite i vågor, det där med att vara känslig, men på det stora hela kan man väl säga att sedan jag fick barn är jag så mycket känsligare och väldigt mycket räddare. Mina barn är unga vuxna nu men rädslorna består. Är det verkligen bara barnen som gjort mig sådan eller hade jag bivit sådan även om jag inte fått barn? Kan det bero på åldern? Jag vill inte se mig som en fegis utan snarare som prestigelös och klok. Det låter iallafall bättre. 

I dag känns min kropp som en arg boll. Den smärtar inte men det kryper och surrar i den. Inte bara i benen som det kan göra på kvällarna. Händerna, hela armarna, ryggmuskler, bröstmuskeler, benen och tom i nacken är det en stor obehagskänsla. Det hjälper inte att sitta stilla eller ligga ner. Det som hjälper bäst är att vara i rörelse men det kräver också en jäkla stor vilja att sätta mig själv i rörelse. Ja, ja jag vilar mig i tanken att det är övergående. Jag tror att det beror på träningen i går. Pga corona så hade jag nästan 3 veckors träningsuppehåll och då blir det så här när jag drar i gång igen. Jag förlitar mig på det gamla ordspråket "Ont ska med ont förgås" så det får bli en långprommis med hundarna i dag innan det dåliga vädret kommer. 

Det är tydligen ett fronsystem på väg in väster ifrån så fram på eftermiddagen/kvällen kommer vi få ett motäcke över oss som även kan innebära regn. Det är behövligt med regn nu för det är torrt i fjolårsgräset och skogsbränder är det sista som vårt land behöver i nuläget. 

Nu vill jag önska er en fin Påskafton med

god mat och annat som ni mår bra av.

Så hörs vi lite senare. 

Bild: låndad från Yle

Onsdagen före påskhelgen kallas för Dymmelonsdag. Det här är dagen då man ersatte kyrkklockornas kläppar med en trästav istället för metall för att på så vis dämpa ljudet. På vissa platser bytta man inte staven utan klädde in dem med isolerande textil eller gjorde som på bilden ovan, band fast kläppen. Rent bibliskt var det här dagen då Jesus besökte den spetälskdrabbade Simon samt fick sina fötter generöst insmorda i olja, Enligt gammal tradition är det här den dag som man i Sverige satte upp "Dymmelpost" på varandras ryggar. Det lär kanske inte hända i år då vi ska vara noga med avstånd och så...

I går åkte sonen och bytte till sommardäck på sin bil, jag passade på att ta en snabbfika med en kollega. Alltid kul när man hinner ses utanför jobbet men märkligt nog är det till 85% jobb man pratar om. 

När jag har lov brukar jag passa på att laga mat som jag inte lagar så ofta eller som tar lite längre tid. I går gjorde jag en härligt grön broccoli- och morotssoppa. Jag gjorde ett superlass trots att vi bara är två som äter den. Jag tänkte testa att göra som köket på jobbet gör; använda resterna som en grund till en vegetarisk lasagne.

När grönsakerna kokats mjuka häller jag av hälften av vätskan sen mixar jag dem med en stavmixer. Därefter lägger jag i en skål med samma grönsaker men i små och tunna bitar som får sjuda med i ca 15 minuter. Detta gör jag för att jag vill ha en slät soppa men med lite bitar här och där. För en rundare smak späder jag med 2-3 dl grädde. Den här satsen soppa blev ungefär 3-4 liter och supergod. Soppa är liksom livet.Jag skulle utan problem kunna leva på soppa bara man får lite tuggmöjligheter vid sidan om. 

Till sonen stekte jag pannkakor. Jag tror fortfarande att jag har en familj på fyra. Elis kan äta mycket men 20-25 pannkakor går aldrig åt. Å andra sidan gillar han att äta de som blev över till frukost dagen därpå. Elis är snart 19 och äter mer än en vuxen karl, han är allt annat än överviktig (men superviktig)  snarare tunn. Han är så aktiv att han gör av med galet mycket energi. Dessutom äter han aldrig sötsaker som andra kanske gör och de får då i sig energi på det sättet. 

Vilken sorglig bild... Så smutsigt industriell på något sätt. Fabriksrök, avverkad skogsdunge och ett blurrigt tåg. På väg någonstans. Trots dess solkighet tilltalar den mig på något sätt. Livet liksom. Alla dagar är inte lika klara, skarpa i konturerna och starka i sina färger som bilden vid minneslunden, som jag la ut i går. 

Och vet ni vad, det är ok det med. Somliga dagar lyser starkare än andra, man är gladare, piggare och på det stora hela en bättre version av sig själv. Andra dagar lämnar mer att önska men då får man vila sig i tanken att även de blurriga, oskarpa dagarna har ett slut. 

Nu önskar jag er alla en finfin onsdag!

  Så har jag då vaknat upp till Vita tisdagen i det som kallas Dymmelveckan. Ibland kallas den här veckan också för Stilla veckan men helt korrekt tror jag att det är veckan efter påskhelgen som ska kallas det. Det är lite olika bud på det beroende på källa så jag måste nog kolla upp det lite mer.Stilla veckan har i år fått utökning och det blir förmodligen Stilla Året. 

I går hade jag en mysig dag med Elis. Han har varit ganska så mycket hos sin far den senaste tiden. Det har till stor del berott på att hans gymnasie är stängt och att han jobbat hemifrån. Då har det varit smidigt för honom att vara hos sin pappa som bor nära flera av hans klasskamrater. 

Vi var uppe och iväg förvånande tidigt med tanke på att sonen är tonåring. Å andra sidan är han på sitt sista tonår och räknas till största del som vuxen och att sova till 12 har aldrig varit Elis grej. Han skulle klippa sig på Lyko vid 11 och då tänkte jag ta en sväng i affärerna. 

Det var på inget sätt nån trängsel.

Vissa av butikerna öppnade inte förän vid 12 men de större kedjorna kunde jag strosa runt i. Jag älskar böcker men köper sällan, däremot tycker jag det är mysigt att gå i bokhandlar, på bibliotek och antikvariat. Jag minns serien Ellen som handlade om just en bokhandel som också fungerade som fik. Det vore nåt, man kan fika och läsa tidning eller böcker. Ingen lönsam affärsidé i dag kanske då alla når både böcker och tidiningar via telefon. 

I går fastnade jag på pennavdelningen. Jag är ju en penn-nörd utan dess like. Reklampennor, storpackspennor, finpennor och lyxpennor de kan alla göra min dag om de uppfyller kraven. De bästa pennorna är de som har bra flyt, jämn fördelning av bläcket och en tunn, tunn linje.De ska också ligga fint i handen, penngreppet ska var bekvämt. Tidigare har mina favoritpennor kommit i 12-pack från Biltema,  59 kr för 12 st svarta. Så himla prisvärt.  Dessvärre verkar de antingen ha utgått eller så är det slut på huvudlagret. Hur som helst, på Akademibokhandeln hittade jag en perfekt sort som kommer i massor av färger och har tjocklek 0,4 mm.Stor lycka även om priset var 10 ggr styckpriset på Biltemapennorna. Jag ska vara rädd om dessa och försöka att inte slarva bort dem. 

Dessa godingar fick följa med hem. Begäret efter att ha fler och i andra färger blev ganska så stort. 

Vi fortsatte vår dag genom att storhandla mat för veckan, åka förbi XXL för att köpa nya/flera shakers och göra andra småärenden. 

Gårdagen bjöd på strålande sol från en klarblå himmel. Lunchen åts utomhus och eftermiddagskaffet på trappen i värmen. Givetvis en helt perfekt dag för hundpromenad. I långsamt tempo strosade vi runt och tillryggalade över 6 km. 

Bad i Motala Ström

Kimmo är en stor och välisolerad kille (lätt överviktig). Han älskar att bada, inte simma men att gå och plaska. Det räcker med att det blir +10 i luften så tycker han att det är för varmt. Pälsen är tjock och han kunde inte bry sig mindre om att det bara är 5 grader i vattnet. 

Vackra sippor i tallskogen

Vitsippor! De här är inte de första jag ser för året men väldigt fina. Sippor är vackra där de står men odugliga att ha i vas, de liksom slokar med en gång. Gullvivor är tacksamma att plocka men min absoluta favorit är liljekonvalj. Jag är inte ensam om att uppskatta de vita, vackra och väldoftande konvaljerna. Dessa får vi nog vänta på ännu en tid även om våren rent generellt är väldigt tidig i år. 

Freja på hög höjd

Den här damen håller jag på och jobbar med, varje dag men det är kämpigt. Hon blir triggad av koppel och drar så hon emellanåt kräks. Inte ens sele har hjälpt. Hon får panik över sådant som ska dras över huvudet men också kloklippning. Ni tror att bara för hon är liten så är det bara att "ta ett bestämt grepp". Glöm det, en liten hund i panik är ingen lätt match. 

Hur som helst, en del av träningen är att få henne att göra saker på uppmaning. Vi över på att balansera på stockar och hoppa upp på stenar. När vi är ute tillsammans har hon börjat att ta egna initiativ att hoppa upp för att få bekräftelse och beröm av mig. På det sättet är hon en enkel hund, hennes hundspråk är lätt att förstå. På bilden ovan har hon tagit sats och hoppat upp på en sten som är över meterna hög. Ganska duktigt hopp för en liten parvel som själv bara mäter 25 cm i mankhöjd. 

Mera bad

Vi var ensamma vid minneslunden på Kullersta skogskyrkogård i går. Hade vi inte varit det hade jag inte låtit hundarna svalka sig i dammen. Jag tycker det är fint att vi får ha med våra hundar men jag tycker att man då måste ha koll så de är välrastade och absolut inte får för sig att lyfta på benet vid någon gravsten. 

Minneslunden där lilla pappa ligger

Här satte jag mig er en stund, bra passivitetsträning för hundarna men också en fin plats att sätta sig vid och låta tanken flyga som den vill. När så tanken stillar sig och det känns som om ett lugn sprider sig inom mig, då vet jag att det är tid att fortsätta promenaden.   

Kyrkogården är stor och känns bitvis som en fin skogspark. Bra underhållna skogsstigar där man utan problem både kan ta sig fram med rullstol eller barnvagn. 

På kvällen drog jag och Elis i väg och tränade på gymmet. Jag har inte helt kommit in i gängorna efter min vecka med feber och hosta vilket ger mig en brutal träningsvärk trots att jag minskat ner 5-10 kg per övning och maskin. Det är motigt att försöka komma tillbaka igen men det är ingen omöjlighet. Man får ta det långsamt och tänka att tiden är vår bästa vän även här, såsom i så många olika lägen. 

Nu ska jag ta tag i dagen som verkar klarna upp från molntäcket och bjuda på värme och solsken. Trevlig tisdag på er alla.