Måndag i dag, så skönt. Jag får mig en ledig dag, på alla sätt nästan. Lugn och ro och tystnad i några timmar. Jag har så klart saker som behöver göras men jag får göra dem i mitt tempo och i sällskap av en bra bok. Just nu lyssnar jag på den här

Det är en sann historia om en gift kvinnan som en morgon öppnar dörren för en främmande kvinna som frågar "Bor han här?". Det visar sig att hennes man har en annan kvinna, ett annat liv. När allt uppdagas och han slängs ut börjar en tid av trakasserier och svårigheter. En bok att läsa som rör om i grytan. 

I dag är planen att jag ska efterstäda efter midsommar. Det har samlats pant, förpackningar, burkar och annat skräp jag vill bli av med. Jag behöver också dammsuga, tvätta och torka av lite här och där. Inga roliga sysslor men så skönt när det blir gjort. Handla står också på schemat. I morgon kommer ju mina ungdomar för en heldag med både lunch, fika och middag. Som jag längtat. 

Jag tog lite sovmorgon i dag, ändå till halv nio. Det var skönt men slog inte gårdagens sovmorgon, den varade till tio. Jösses vad skönt. Jag har verkligen haft minus på sömnkontot en tid men nu verkar det som att jag knappar in. 

Freja har varit lite mystisk sista tiden. Går undan, ser ynklig ut, äter dåligt och nästan söker sig bort från mig. Det gör mig orolig och lite kränkt. Nu på morgonen var dock lite mer kärvänlig. Dessvärre upptäckte jag att hon varit dålig i magen då jag hittade lite spår efter henne här hemma och i går hade hon kräkts utomhus. Svårt med djur som inte kan berätta hur de mår. 

Lite morronmys blev det ialla fall i dag. 

I går var jag inne i stan och köpte lite nya sommarskor. Det blev tre par, skönast är givetvis de här tofflorna. Förr, när jag var ung, var det Birkenstock som gällde. De satte liksom standarden. Alla andra var sämre kopior. I dag är det annorlunda, de här fick jag för ett par hundralappar och de satt som handen i handsken, eller som toffel på foten. Mjuka, sköna och med bra dämpning. 

En kantigare variant av ballerinaskor. Först tyckte jag att de var fula men ju mer jag har dem på foten tycker jag att de är perfekta. I vanliga fall går jag mest i skor med klackar. Kanske tycker ni att det skulle vara obekvämt och opraktiskt men jag gillar det. Har man klackar så minimerar man risken för hälsporre och ryggont.

En klassisk ballerinasko men i år fick det bli med färg. Jag älskar den här puderrosa färgen och modellen är ju en alldeles vanlig. Båda ballerinaskorna satt som gjutet, fastgjutet,Jag hoppas de kommer anpassa sig lite efter mina fötter. 

Jag kan ju inte ha ett blogginlägg utan lite växtfunderingar. Mina ampelliljor har fått spunk. De växer som galningar och skickar ut skott med sticklingar som om de vore hotade till livet. Jag har flera stora plantor och i går gick jag runt och nöp av sammanlagt 12 stänglar. Det tar på moderplantan att sätta stänglar och det finns ingen anledning att få så många skott. Jag kan ju inte förse hela byn med ampelliljor. 

Detta praktexempel fick behålla två stänglar. Jag tänkte att min vän V ska få den. Hon har haft lite otur med sina egna men om hon får en som är väl rotad ska det nog gå bra. Kanske kan hon sedan bli självförsörjande på just ampelliljor då jag lät två stänglar vara kvar. 

Vädret i dag verkar vara på min och mina brända axlars sida. Det är lite mulet och kanske något svalare. Perfekt att vara inomhus i. Blir edt dessutom lite regn som ytterliggare drar ner temperaturen kanske det kan fungera att gå en längre tur med hundarna. 

Nu önskar jag er en fin måndag oavsett om ni jobbar eller har semester. Så hörs vi lite senare. 

Aldrig är väl Sverige som vackrast som nu. Nej, det stämmer nog inte. Aldrig är Sverige så vackert som i nuet. Det spelar ingen roll när på året det är. Det är alltid vackert, glimrande och underbart. I det här nuet bjuder naturen oss på blommning. 

Vilda smultron, något av det godaste som finns. 

I minnesbanken dök den här bilden upp. Mina två måsungar som huserade på min balkong. Dunbollar som sedan blev två bajsmaskiner. 

Mina ben, en vanlig syn. Jag hör till dem som nästan bara behöver titta på ett bordshörn så ser jag sedan ut så här. 

Jordgubbarna var lite för dyra för min smak i år men så hittade jag körsbär. Så söta och goda och vet ni hur nyttigt det är att äta körsbär. Jag läste på lite, man har gjort en studie på körsbärets inverkan på människokroppen. Eller egentligen var det  körsbärsjuice. En grupp fick dricka 3 dl körsbärsjuice dagligen utspritt på två tillfällen den andra gruppen fick ingen juice och det man kunde se var bla att:

1) Man får mindre träningsvärk tack vare sitt höga innehåll av anticyaniner

2) Ledbesvären lindras med upp till 20%. Körsbären utklassar andra livsmedel med sina antiinflammatoriska egenskaper. 

3) Det hjälper till att hålla blottrycket på en bra nivå. 

4) De innehåller en hög melatoninnivå vilket hjälper oss att få en bättre sömn. 

5) De minskar risken för hjärtsjukdomar.

6) Man åldras långsammare då körsbär innehåller flavonider som är en antioxidant som bekämpar fria radikaler.

7) Migrän lindras. 

Så nu tänker jag ser till att käka massor av körsbär i sommar. 

I dag blir det lugna gatan hemma hos mig. Kanske blir det en liten påfyllning av hårfärg i hårbotten, det är väldigt grått nu för tiden. Min plan är väl egentligen att sakta men säkert slinga mig min väg mot helgrått hår. Tänk så coolt, att vara grå och bara kunna lägga i en toning av lila, rosa eller varför inte, mormorsblått. 

En tur till gravarna får det också bli. Mamma ska ha sommarblommor och morfar en bukett, det är i dagarna 37 år sedan han dog. 

Nu önskar jag er en fin Annandag Midsommar!

Knaprigt kan det kännas i huden efter en dag på sjön. Faktiskt min första riktiga utedag det här året. Med utedag menar jag att jag vistats i solen med minimalt med kläder. Shorts och linne eller bara bikinin. Midsommarafton är lite som övriga aftnar, har jag inte mina barn hos mig så spelar de inte så stor roll. Mina kids kommer till mig på tisdag som för övrigt är min äldstas 21-årsdag. Då blir det firande, mys, god mat, kanske bad och massor av prat. Jag trycker in halva årets högtidsdagar på en enda heldag. 

I brist på midsommarkänsla följde jag med en sväng ut på Bråviken. Jätteskön. Vädret var fantastiskt, riktigt drömskt. Någonstans förbi Kvarsebo hittade vi en ö att lägga till vid. Bråviken är ganska tråkigt egentligen, smal som en ravin, dåligt med öar och kanske mest är en enda lång transportled till skärgården. En dag som denna var det ändå perfekt. Ön vi hittade var boplats för två svanpar med duniga små ungar samt tillhåll för ett gäng tärnor. Även tärnorna hade ungar som de var varsamma om vilket resulterade i ett antal attackdykningar mot våra huvuden. Innan vi la till så hade vi kollat upp så att ön inte var belagd med fågelskydd, så ingen behöver oroa sig för det. 

Magiskt vackra fåglar. I Sverige har vi tre sorters svanar, Knölsvan, sångsvan och mindre sångsvan. I världen finns det sju sorters svanar. Den mest spännande tycker jag nog att svart svan verkar. Jag har fått lära mig att ett svanpar håller samman på livstid men det stämmer inte. Separationer mellan svanar är vanligare än vad man tror. 

Det blev ingen sill till lunch utan vi åt istället räkor doppade i aioli. Så himla gott. 

Nu för tiden köper jag sällan dagstidningar, allt finns ju på nätet. Ibland är det ändå lite gött att bläddra och läsa och läsa om. Jag upplever att det jag läser i riktiga tidningar fastnar bättre än det jag kommer över via tex dator eller telefon. Analogt passar min hjärna bättre. 

Klassiska benbilden, i dag en semestervariant utan strumpor och skor. Dessvärre hade jag missbedömt min huds soltålighet och givetvis kommer jag hem något svedd. Inte bränd men lite lätt knaprig. 

Tomten har också semester och firade givetvis det med oss och ett smarrigt körsbär. 

  Sverige när det är som vackrast!

  På hemvägen var det ganska gubbigt, lite svårt att uppfatta det via video men jag kan känna i kroppen att det var mer än jag är van vid. Det var så pass att jag ändå kände att jag behövde ta en extra värktablett efter alla studs. När kroppen inte är så frisk som man önskar är det fantastiskt att det finns medikamenter som gör att jag och många med mig ändå kan leva ett skapligt aktivt och rörligt liv. 

Nu önskar jag er alla en finfin midsommarafton, glöm inte att i morgon är det också en dag...

... innan semestern. Kortvecka och som följs av långledigt. Det är med blandade känslor jag går mina sista tre dagar på högstadiet till mötes. Jag har trivts så bra med mina kollegor och med den kultur som finns på högstadiet. På många plan slipper man vara "mamma" utan kan lägga mer fokus på en bra undervisning. Å andra sidan är de sociala problemen väldigt stora. 

I dag ska jag ta mina kartonger med mig ner till mellanstadiet. Det som känns bra med det är att jag får total koll på min flock, jag har en sal som bara är vår och jag kan därmed fixa till den så att den blir mysig och värd att vara rädd om. Jag känner också att mina ämneskunskaper räcker längre här. 

Under helgen som gått har vädret varit fantastiskt. Mjukglassätandet har inletts med en första glass från Wallmans på norra promenaden. Under lördagen blev det glass i Västervik. Vilken mysig liten stad! När jag promenerade runt där så väcks lusten att lära mig mer om platsen. Jag gillar sånt, att nyfikenheten väcks och jag måste börja googla för att lära mig en massa nytt. 

I dag står överlämningar på schemat. Jag ska få veta lite mer om de små pajsarna jag ska ta emot. Jag gillar att få ett överlämnande innan sommaarlovet. Då har jag tid och möjlighet att läsa på om det tex är en elev med en diagnos som jag inte känner till sedan tidigare. Några av mina kollegor på jobbet tycker tvärtom. Att det kan bli jobbigt att gå hemma ett helt sommarlov och oroa sig inför de svårigheter som komma skall. 

Önskar er alla en fin måndag! 

I dag är det fredag, igen. Hur fort går inte veckorna? Jag tycker att det nyss var påsk eller jul och nu är vi vibrerande nära midsommar. En högtid som så många längtar till. Själv känner jag nästan vemod, jag vet att jag är lite konstig på så sätt. Vemodet grundar sig i den brutala vetskapen om att det snart vänder. Det är nu det är som ljusast, grönast, soligast och varmast. O sen så kommer hösten. Deprimerande att tänka så. Det är många fina dagar och ljusa nätter kvar. Jag jobbar verkligen med mig själv, att inte gå mörkret i förväg. 

I går var det elevavslutning. Jag hade så gärna velat ge de fina eleverna i min klass en rolig och minnesvärd stund. Minnesvärd kanske den blir ändå men på ett mindre positivt sätt. Till att börja med så var vi, pga Corona, hänvisade till att vara bara vi i klassen, i klassrummet. Jag och min kollega hade förberett ett roligt quiz och lite fika.  Men så dök ett störande moment upp som avslutade med att spotta en rejäl spottlorska över mitt bord, min telefon, min dator och till viss del på mig. Suck! Jag tycker synd om övriga elever, de är värda så mycket bättre. Jag hade givetvis önskat mig själv ett bättre avslut då jag inte kommer vara mentor för det här gänget i höst. Förhoppningsvis läggs det mer resurser på klassen som ger möjlighet att anpassa för samtliga elever till höstterminen. En fin bukett rosor fick jag med mig från en av mina elever vilket ändå kändes fint, och så lite choklad mm. 

När jag kom hem var jag frustrerad. Jag behövde få ur mig irritationen. Två timmar i rabbatterna bland kirskål och brännässlor gjorde susen. Den känns i kroppen i dag. Trädgårdsarbete är en fantastisk träningsform men den blir lite sned. Högerarmen är mör i dag medan den andra känns som den alldeles vanliga degklumpen. 

Den här ampeln med jordgubbsplanta fick jag av min bror med fästmö förra sommaren. Jag glömde ta in den i höstas så den har hängt ute hela vintern. Döm om min förvåning när jag såg att den klarat sig. Även de två stora lerkrukorna med jordgubbsplantor har klarat sig trots sin utevistelse. Något annat konstigt är att utanför odlingspallkragen har två jordgubbsplantor tagit sig. Var kommer de ens ifrån? I pallkragen hade jag bara sallad förra sommaren. 

Doftpionen fyller ett år i år. Förra året blev det inte en enda blomma. I år har jag fullt med knoppar. Jättekul om jag åtminstone en gång kan få plocka i hop en fin bukett till min dotter på hennes födelsedag den 23 juni. När hon var liten och jag bodde i radhuset med hennes pappa hade jag pioner som jag plockade på morgonen på hennes fördelsedag och satte i vas på frukostbrickan. 

Även körsbärsträdet fyller ett år. Den blommade väldigt sparsamt men så är det ju ofta med fruktträd som är nya. Tyvärr blir det inga körsbär i år. Jag har fått nåt angrepp som är massivt. Vidriga små svarta kryp har tagit över totalt. 

Inte bara ätbart utan jättefint. Gräslök! Underbar krydda. Som sommarkrydda utklassas den bara av dill. Dessvärre är det för många blommor. Stjälkarna blir lite hårda och träiga vilket gör att jag inte gärna har dem till sillen. Jag vill ha de mjuka stråna som är utan blommor. 

Kamouflagekatten Ozzy har ett par favoritplatser. Det här är en av dem. Här kan han njuta av morgonsol, ligger väl skyddad från tre håll men har koll på ytterdörren och altanen. Ofta när han kommer in efter sina utevistelser tycker jag han doftar tall eller iallafall ved. Jag funderar på om han ligger och vilar sig i någons vedstapel eller vedförråd. 

Katter är egensinniga djur. De kommer sällan när man kallar på dem. Gosas görs det bara när de känner för det och oftast får man tränga sig på för att få klappa dem och mysa. Ozzy är inget undantag. Men om han ligger och loppar sig på nån av sina favoritplatser så tar han tacksamt emot lite gos. Vänder han dessutom upp magen och åmar sig lite så vet jag att han är tacksam och tycker det är toppen.

Fredagskänslan finns i min kropp, lite bubblande skön. Jag hoppas på en bra arbetsdag där vi kan vara produktiva och vi sedan kan gå hem med en känsla av att ha betat av många punkter på våra listor. I eftermiddag ska jag ta det lugnt. Jag ska varken träna eller städa. Bara vara. Kanske tar jag en tur till Ica och köper lite god plockmat eller så. Hur som helst ska det blir skönt att ta helg även om jag har världens bästa jobb. 

Önskar er en finfin dag så hörs vi lite senare. 

I dag är dagen då jag jobbar min sista elevmåndag på skolans högstadie. Det känns tudelat. På ett sätt hade det varit kul att följa eleverna under deras tre år på hög men det har varit ganska tufft på många sätt. Det som kanske vägde tyngst när jag gjorde mitt val är att eleverna verkligen förtjänar den bästa lärare och det är inte jag. De behöver någon som är matteproffs för att kunna nå så långt som möjlig och vara väl förberedda inför gymnasiet. Jag har inga problem att hjälpa dem nå C-nivå men de som vill högre än så behöver någon med adekvat utbildning. 

Helgen som gått har varit en seg historia, eller det är ju jag som varit seg. Så uppe i varv och i fredags kväll och natt så jag somnade inte förrän vid tre. Inför mitt inre gick jag igenom sonens student om och om igen. Glädje blandad med lite besvikelse över att det blev så avskalat. Konstigt nog har jag inte en gång hört sonen klaga på sin situation alls. Jag tror att han och hans klasskamrater gjorde vad de kunde för att skapa minnen och ha riktigt roligt. 

Lite hopp och studs blev det ju ändå....

Lördagen bjöd oss på regn, regn och åter regn. Ganska välbehövligt då det varit hög brandrisk i naturen en längre tid. Jag tror att det här regnet var av bästa sort. Ganska så lugnt strilande, som startade redan på natten, förberedde marken för en rejäl påfyllning av grundvattnet. Om det kom så långt förstås. Jag inbillar mig att hela naturen tog djupa klunkar och sedan rätade upp sig lite igen. 

Helgens hundpromenader blev av de lite kortare slagen. Det passar den stora, gula vovven perfekt. Han vill inte gå så långt utan gillar att gå långsamt och läsa av alla dofter och andra hundars markeringar. 

Här, en ek. Jag slutar aldrig facieneras över dessa gigantiska växter som vi kallar träd. Många gånger väldigt mycket äldre än oss människor och med en magisk styrka och kraftfullhet. Ek är en trädsort som ligger högt på min favoritlista. Andra träd att älska är asp, ask, tall och givetvis björkarna med deras vackra vita stammar. Lind gillar jag däremot inte och det är till största del kletet de släpper ifrån sig som drar ner omdömet. 

Nu är det hög tid för mig att packa i hop mina grejor, rasta hundarna och sedan dra iväg till jobbet. Hoppas ni alla får en fin måndag. 

Dagen i dag känns väldigt mycket som dagen efter. Jag har som en mental baksmälla. Det har varit en intensiv tid. För en dryg vecka sedan låstes betygen, för två dagar sedan var omdömena klara och samtidigt var jag fullt upp i att förbereda Elis student. Nu har min luft gått ur. Jag känner mig otroligt  gråtmild, tung i kroppen och likadant i knoppen. 

Skönt att det är lördag och jag kan ta hela dagen till att bara vara. Jag kan lurva omkring här hemma och bara surfa runt, kolla serier och dricka litervis med té. Det känns som att vädret instämmer, det är mulet och regnet hänger hotfullt i trädtopparna. 

Dagen i går var som jag tidigare skrivit väldigt lyckad, jag kom i säng galet sent och fick mig en sovmorgon till åtta i allafall. Kanske kan jag till och med ta mig en liten eftermiddagslur. Inte helt fel. Jag ska skrapa i hop energi så att att jag blir mer produktiv i morgon. 

Nu hoppas jag att ni alla får en fin lördag, vad ni än tänker företa er. 

Den stora dagen gick fint. På alla plan förutom vädret. Vi slapp ösregn men ett stilla strilande bäddade in oss i +10 grader vilket var direkt obra, strumpbyxlös som jag var. Vilken märklig upplevelse själva utspringet blev. Jag är givetvis otroligt tacksam att det ändå anordnades något men det var surrealistiskt som i nån "storebror ser dig film". O så lite hypokritiskt. 

Jag och studentfadern anlände till Grossvads Arena runt tre. Man blev avprickad och fick söka upp en tom ruta på gräsplanen. Rutorna var stora. Säkert 2,5x2,5 meter. Mellan varje ruta var en tom ruta som man inte fick stå på. På hela gräsplanen, av fotbollsplansstorlek , stod vi två och två. Sammanlagt var vi drygt 70 personer, alla par med en skylt i handen. 

Ganska fiffigt anordnat men ni ser ju på bilden att det var helt omöjligt att urskilja sin student därframme på läktaren. Senare visade det sig att Elis inte heller kunnat se sin skylt eller oss. En eloge till personal från CNG som stod bakom planen och jublade, klappade och tjoade när vi frusna föräldrar inte gick all in. 

Han var så fin, så stilig i sin kostym, vita skjorta, slips och studentmössa. Mammahjärtat tog flera extraskutt. Men åååå vad jag önskar att han fått samma massiva mottagande som hans syster fick två år tidigare. Han är ju så värd det och att åka på flak och tuta och jubla och hoppa. 

Sen kommer vi till det löjliga... När studenterna kommit ut till respektive ruta och blivit omkramade och hyllade begav sig alla mot sina parkerade bilar. Och då försvann totalt regeln om social distansering. 

Jag åkte hem till mig, kissade vovvar och körde till Lingon och Dill. Vi hade beställt buffémat därifrån. Jag kan bara säga wow!!! Vilken service, vilken mat, vilka smaker. Ska ni ha catering nån gång så välj att åka de extra kilometrarna till Blacka för de här människorna kan sin sak. 

Vi hade beställt grillad kyckling, kulpotatis, grillade grönsaker, olivbröd och lite annat. Gott så att hälften vore nog. Massor av mat, vi hade iofs beställt för 15 personer men blev bara 10, smakrik, doftande, kryddig och god. Jag är helnöjd och det bästa är att Elis också gillade maten och det var ju det viktigaste. 

Vi hade firandet hemma hos pappan, precis som när Tyra tog studenten. Det funkade lika bra nu. Vi har en bra förmåga att samarbeta väl i sådana här situationer, eller i alla situationer och händelser som rör barnen. I år blev vi även uppbackad av, en för mig, ny bekanskap. Jag är väldigt tacksam. 

Allt var gott, från första tuggan av kycklingen till sista skeden av den fluffiga tårtan. När sista tuggan var tagen så sadlade jag om från studentmamma till TaxiMia. Son skjutsas till Fyrby, sen hem igen, Tyra och Peter plockas upp, son skjutsas till Åby, sedan åkte vi övriga vidare för mellanlandning i Blacka, sen åkte TaxiMia vidare till Ryd i Linköping. Därefter styrde jag kosan mot hemmet. 

Bilfärden till och från Linköping var allt annat än trevlig. Bilen var plötsligt enögd, regnet vräkte ner och mina ögon var trötta. På vägen till Linköping hade jag Tyratösen med fästman att prata med. De höll mig på allerten. Jag blir så varm i hjärtat när min dotter strösslar kärlek över sin lillebror och när hennes fästman ger så glasklara analyser över saker och ting. De är så underbara, båda två. Vilken tur att jag hade en riktigt bra bok i mina öron under tiden jag sedan åkte tillbaka mot Blacka. Ingen risk att somna. Jag ver mest rädd att det skulle dyka upp nåt rådjur, vildsvin eller älg. Men allt gick superbra. 

Om jag summerar dagen så blir det nog så här: Elis förtjänade ett dunderfirande av sin student med allt vad det kan innebära, hans betyg... jag säger bara WOW! Studentpappan, med hjälp av sin kärlek,  hade gjort ett så fint jobb med att fixa studentskiva, maten vi beställt var underbar, de som kom var härliga och varma och jag känner att mitt hjärta växer av omtanke. 

Extra fint var att studentents farmor, som är i riskgrupp, dök upp utanför staketet. Både studenten och hans syster blev så glada. Fina människa, åka 14 mil för att lämna present och favoritgodis. Jag hoppas verkligen att mina barn lär sig något av det. Att de man älskar håller man högt och kan gå över ån efter vatten för att visa sin kärlek och stolthet. Att hon dessutom bakat kladdkakemuffins var ju en extra bonus. Tänk, Lilleman har älskat detta bakverk hur länge som helst. Men, det måste vara just farmors. 

Nu är timmen sen. Jag försöker komma ner i varv. Huvudet är fullt av intryck och en massa fina saker som jag packar ner i min minnesryggsäck. De är lätta att bära, väger faktiskt ingenting, men de glimrar som inget annat. 

Nu har jag tagit mig en timma vid tangentbordet sedan jag kom hem. Lite tv, lite mysljus och framförallt tid att reflektera. Nu ska jag snart hoppa i säng. Självklart lite orolig för sonen som är ute och svirar men också med en känsla av trygghet. TaxiPelle tar vid när det är dags för hämtning. 

Stort tack till alla som förgyllde Elis stora dag!