God morgon!

Jag gissar att ni, precis som jag, njutit av en strålande helg. Solen har inte sparat på krutet och värmen har nästan varit brutal. Jag har haft förmånen att tillbringa många timmar vid vattnet vilket gör värmen mindre påtaglig. Alla har inte tillgång till vare sig bil eller båt men till många platser runt om i Östergötland går det bra med busstrafik. Man kan utan problem ta sig ut både till Arkösund och Harstena utan att ha båt. Bara ett litet tips. 

Under lördagen fick lilltjej följa med, hon älskar att få springa lös och vara på upptäcktsfärd. Jag känner lätt oro över huggormar och havsörnar. 

Bilden ger inte riktig rättvisa åt naturen. Platsen jag står på här är ett ca 10 meter högt berg så utsikten var magisk.

Till skillnad från Glan och Bråviken är vattnet i ytterskärgården väldigt klart. 

Sol, vind och vatten...

Även tjejen kunde ta det lite chill och bara ligga och sola. Som hundägare får man ändå vara vaksam, även hundar kan bli solbrända och få solsveda. 

Naturen bjöd på en färexplosion med den klarblå himlen, mörkblåa havet, silverfärgade lavar och lila ljung. Det var även ovanligt många humlor som smaskade på ljungen. 

Lördagen bjöd på snabbmat. Jag var inte sugen på pizza eller liknande utan jag tog en Ost-och skinksallad från Blacka Pizzeria. Det var en gigantisk protion så det räckte till frukost också. 

Även gammelhunden vill ha närhet och gos emellanåt. Finaste Kimmo, älskar nästan sönder honom. 

Söndagsmorgon och jag gjorde ett felköp genom att ta soda istället för vischyvatten. det funkade men var mindre salt än vischyvattnet brukar vara. 

I Lindö småbåtshamn var vattnet allt annat än klart, det var nästan gult. Helt galet. 

En favoritvy, Vildmarkshotellet. Det ligger liksom uthällt på bergssluttningen. Jag har varit på hotellet flera gånger och vet att utsikten är magisk därifrån. 

Svinsta skär. En liten ö, eller ett skär som ligger i Bråviken mitt emot Vildmarkshotellet. En rolig historia är att det inte alls fanns någon dansbana här innan sången "Dansen den går uppå Svinsta skär" blev till. Sången skrevd´s för att ingå i en östgötsk revy och då behövde man namnet på ett skär i vår skärgård. Valet föll på just Svinsta. Därefter byggde man en dansbana men det blev aldrig någon stor grej, kan hänga i hop med att man måste ta sig dit med just båt och möjligheterna att lägga till är relativt begränsade. 

Renfanan lyser som små solar lite överallt så här års. Många kanske ser den som ett oggräs men förr användes avkok på växten till avmaskning, för att stilla kläda och mot generella matsmältningsbesvär. Funkar att ha i sallader också. 

Svinstaskär i sin helhet.

Intressant att se alla dessa badhytter från vattnet. När man åker på vägen ser man bara vissa av taken men här ifrån kan man se variationen. Somliga hytter var bara som ett förråd och en brygga, andra var som lyxiga små sommarstugor. Pyttesmå förstås men här är väl tanken att man till största del bara hänger när det är sommardagar.

Ja, min helg var bra och jag känner mig laddad på energi. Huden är lätt svedd trots solskyddsmedel med spf 30. När man är på skön så är det nästan omöjligt att undvika direkt solljus. Nu drar ju en arbetsvecka i gång och den kommer göra det med besked så jag gissar att tiden i solen blir begränsad vilket kanske är det bästa för mig just nu. 

Jag önskar er en fin måndag oavsett om ni fortarande har semester eller om ni liksom jag har eett jobb att gå till. 

Kram

Härlig fredagsmorgon på er!

Första veckans första fredag känns väldigt välkommen. Jag är lite trött och matt. Inte för att det egentligen varit så jobbigt på jobbet men det tär efter en lång semester. HJärnan ska kopplas på och mat-och sovklockan ställas om. Jag är dessutom i ett nytt hus, ett nytt arbetslag (där samtliga är nya på enheten). Jag förväntas till stor del veta vad som gäller hela tiden men jag kan ju högstadiet inte mellan. 

När man möter nya kollegor tassar man lite på tå, vi behöver lära känna varandra vilket kommer kräva sin tid det med. Vi har alla tillgångar och egenheter som vi måste lära oss att ta vara på och acceptera. Jag är inte helt redo att ta emot klassen så det känns bra att det dröjer två arbetsdagar innan det är dags. Mitt klassrum ser ok ut nu. Bänkar är på plats, namnlappar placerade både i kapprum och klassrum. 

Jag har massor av både pedagogiska och praktiska sysslor att göra. Alltifrån att se till att böcker, pennor, sudd, färgpennor, linjaler och skrivhäften finns till att planera upp ämnen och tänka kring hur vi ska göra med utvecklingssamtal och föräldramöte (vi måste tänka nytt nu med tanke på pademin). 

Även mina hundar försöker vänja sig vid att vi har nya rutiner och att matte inte är närvarande och hemma hela tiden. Så här glad och nöjd blir Kimmo när vi tar vår eftermiddagspromenad. Han bara älskar att få glädjerulla sig i nyklippt gräs. 

Det är något poetiskt med järnvägar som sträcker sig mot horisonten på samma sätt som jag älskar gamla skogsvägar. Grindrar, gamla och gistna tycker jag också är fantastiskt vackra. Tänk om dessa vägar och grindar kunde tala och berätta för oss om allt de varit med om. 

I dag plockade jag ett par deciliter björnbär. Det fanns inte tillräckligt mycket för att jag skulle vilja använda dem till paj eller någon annan efterrätt. Jag åt dem direkt, solvarma och söta. Underbart gott. 

Lilltjejen tycker absolut inte om att jag är borta om dagarna så både på morgonen och eftermiddagen vill hon klättra upp i min famn och ligga och sova en stund. Just i går blev det extra mysigt och även jag slumrade till en stund. Glimrande ögonblick att bära med sig. 

Mat är livsnödvändigt, gott och väldigt trevligt. Bästa sättet att umgås på är genom att äta tillsammans. Även om man inte har någon att äta med tror jag att det har ett signalvärde att laga till något som smakar bra. Jag gör det inte alltid utan kan väldigt gärna äta knäcke och dricka té till. I går blev  det tomat med aromat, äggröra, riven ost och Biggans Kebab- och vitlökssås. Det tog bara 4 minuter att laga till men smakade underbart. Kvisttomaterna är fantastiska så här års, stora, saftiga och sprängfyllda med smak. 

Nu är det dags för mig att ta tag i dagen. På jobbet ska vi gå igenom "nya" IST så det gäller att min hjärna är påkollad och med. I dag är också dagen då vi ska bära rosa som ett stöd för Esmeralda men kanske allra mest för att stötta Melinda som driver frågorna. Det jag undrar över är vart jag ska swischa mitt bidrag. När ALS hade sin bucketchallange skulle man även sända ett bidrag, det borde i rimlighetens namn vara samma sak nu. Hittar jag inget svar går mitt bidrag till BRIS istället. Är det någon som vet så hör gärna av er till mig. 

God fredag på er fina vänner!

God morron!

Natten till i går var en stökig historia. Jag sov stenhårt mellan 23 och 02 därefter låg jag bara och vred och vände på mig. Kanske var det den obligatoriska jobbstartsoron eller så handlade det om att jag skulle upp extra tidigt för att följa med Tyra till US i Linköping. Jag klarar en vakennatt lite då coh då, inga problem. Det som är trist är den där konstiga huvudvärken som kommer i samband med sömnbristen. Eftersom jag inte sovit något efter tvåtiden så var det inga problem alls att gå upp på morgonen. Den här sommaren har jag inte heller vänt på dygnet utan alltid kommit i säng före 24. 

Mina pälsklingar har vant sig vid att det är lugna sovmornar under sommaren. Freja kände på sig att det inte var som vanligt och blev lite extra klängig och vill gosa lite mer än vanligt och småsova i min famn innan det var dags för mig att åka. 

Att köra till Linköping innan sju på morgonen var inga problem alls, det var hur lugnt som helst på vägarna. Lika smidigt var det sedan att ta sig från Hovetorp till US, Tyra bor verkligen på rätt sida av staden om man ska ta sig dit. Bra skyltning inne på sjukhuset ledde till att vi var på plats i god tid, vi hade en hel halvtimma till godo. Jag fick sitta i korridoren och vänta under den timma som Tilt-testet tog. Det var kallt inne på sjukhuset och jag blev, som om jag var en gammal pensionär, kall om vristerna av att sitta stilla. Den där frusna känslan satt sedan i under flera timmar. 

Runt 11 var jag på jobbet. Kul att träffa mina "gamla kollegor" men också att träffa mitt nya arbetslag. Även om min chef är positiv så kan jag se att personalbemanningen inte är optimal inför hösten. Hon har inte hittat någon permanent lösning till min parallellklass utan där bemannas det med två lärarstudenter i väntan på en fast anställd. Ingen skugga över studenterna, de är mycket kompetenta men de kommer få det tufft. De ska både studera och arbeta, dela på veckorna och det utan ett fast schema. De kommer alltså inte kunna ta hälften av ämnena eller vissa dagar. Jag är rädd för att det kommer göra det rörigt både för dem själva och eleverna. Även om de planerar väl så kommer det bli som en "springvikariekänsla" över det hela. 

Jag hamnade omedelbart i läget att göra en grovplanering med viss detaljering för att hjälpa dem. Tjejen jag planerade med i går kommer inte förään på måndag nästa vecka. Jag såg hur stressad hon var och det kändes inte bra. Själv känns det som jag har relativt god koll och hoppas att det får fortsätta att vara så. 

För övrigt känns det som om det var många nya ansikten på skolan. Det är jag van vid sedan jag jobbade i Ektorp, där var det alltid stor omsättning på personal. Jag hoppas att det är övergående, att det håller på att byggas upp något som är hållbart. Förr i tiden var det på ett annat sätt. Då kunde man kallt räkna ut vilken lärare som skulle ha vilken klass beroende på om man såg två eller tre eller fler år framåt. Det var på något sätt så att man stannade längre på sin position då. 

Nu är det dags att ta en sväng med hundarna innan jag ska bege mig till jobbet. Det är en strålande vacker dag och jag tror det kommer bli varmt. 

Ha det bäst!

Kram

God morgon på er!

Nu är det söndagsmorgon och kommande dag börjar allvaret. Jobbstart. Jag har ju tagit ledigt halva måndagen för att följa med Tyra på TILT-test på US i Linköping. Redan kvart över 5 kommer klockan att ringa för att jag ska hinna både göra mig i ordning, packa jobbväskan, gå med hundarna och sedan hämta Tyra 7:20 i Linköping. 

Vilken lycka för mig att den här helgen har inneburit lite extra av energigivande och kraft. Jag har fått mig ännu en dag på sjön. I går var vi ute på Glan. Mysigt och otroligt varmt. Vattnet inbjuder absolut inte till bad. Det är fullt av algblommning som gör vattnet grönaktigt. Bitvis såg det ut som om någon hällt ut gröna ärtor i vattnet. 

Det var lite svårt att fånga sörjan med mobiltelefonens kamera men slemmigt var det. 

Att vända kameran och få med ett annat ljus gav nästan en medelhavskänsla.

Det är stor skillnad på att åka båt i en insjö och att göra det i ytterskärgården. I den senare är vattnet väldigt klart och svalkande men naturen runt om så mycket kargare. Runt insjön ligger både skog, ängar, åkrar och berg nära vattnet. Om ni tittar på bilden så kan ni ana ett gult "streck" nära stranden. Det är de gula näckrosorna som blommar. 

Doversund, platsen som skiljer Glan och Dovern åt. Det här är fantastiska barndomsminnen för mig. Min mormors bror med fru hade en liten, liten stuga på sluttningen ner mot Dovern. En oerhört vacker plats där jag många gånger smaskat på moster Gullans nybakade bullar. 

Man pratar mycket om hur många bondgårdsdjur far illa, lever i misär och har det allmänt illa. Tyvärr glömmer man de som har de bra. De djur som får leva utomhus, ströva omkring över stora ytor, har tillsyn och blir väl omskötta. Jag blir glad när jag ser kor i sån här underbar miljö. Jag kan aldrig ta bilder på kor utan att tänka på en arbetskamrat från förr. Hon älskade kor, jag tror mig minnas att hon tom hade en kotatuering. 

I det här huset föddes min mormor. Jag tillbringade mina barndomssomrar här tillsammans med mina föräldrar och syskon. Vilken lyx att växa upp här och ha sådan närhet mina morföräldrar. Vi hade det spartanskt, utan el och vatten. Av naturliga skäl tvingades man leka på ett annat sätt än vad barn gör i dag. Här utvecklades verkligen min läsförmåga då vi inte hade tv eller andra saker som stjäldagens barns intresse. Ville jag ha miljöombyte fick jag resa ut i världen med hjälp av böcker. På landet fanns det inga andra barn utan vi syskon fick leka med varandra eller själva. Som yngst och med två bröder stod jag inte direkt högt i kurs att leka med. Kanske var det under den här tiden mitt behov av att vara själv som utvecklades. Jag lekte många fantasilekar och hade låtsaskompisar.  Huset ser lite annorlunda ut nu då det är tillbyggt och tillsnyggat men forfarande kan jag minnas varje liten sten, stig och blomsteräng. 

Jag kan vara lite bekväm ibland och istället för att fixa termoskaffe köper jag en sån här rackare. Supergod faktiskt. 

Det var i princip vindstilla i går. Röken ifrån fabriken gick spikrakt upp och sjön låg spegelblank. Så vackert att det nästan gör ont och jag försökte mentalt suga in alla vackra vyer och lagra för kommande, långa regnruskshöst. 

Doversundsvy igen men nu fån Doverns håll. 

Väl hemma igen så var det hög tid att förbereda och duka för kräftfest. Ja, så mycket fest blev det inte om man tänker på traditionella kräftskivor med hattar, girlanger, snapps och snappsvisor. Vi hade inget av det där men väldigt god mat och härlig stämning. 

Dagen till ära tog jag på mig min favoritklänning. Den är ljus, den är sval och den har ett tryck med blommor och trollsländor. Jag älskar trollsländor och har planer på att tatuera in en på min ena handled. 

Förutom nykokta kräftor hade vi räkor, kycklingfilé, örtmarinerad kulpotatis, sallad, västerbottenpaj och nybakat bröd. Jag är helt övertygad om att ingen gick hungrig från bordet. Jag är fortfarande mätt, ett halvt dygn senare. Efterätt blev glass, maräng och olika såser. Själv var jag så mätt så jag fick hoppa över desserten. 

Mina tre hjärtan; Elis, Peter och Tyra. Så glad för dem och det är så härligt att hänga med dem och se hur de interagerar med varandra. 

Peter och Tyra. Så fina, inifrån och ut. Det är härligt att se hur de är mot varandra men också fint att få följa deras väg från ungdom till vuxna, se hur de tar sig an livets med- och motgångar. Elis lämnade oss lite tidigare då han skulle träffa kompisar, det är ju också en viktig och helt naturlig del av vägen från barn till vuxen. Kompisar blir en allt viktigare del för dem. Precis som det ska vara. 

Som ni förstår är jag mer än nöjd med gårdagen. Jag kunde samla på mig flera glimrande minnen att gömma undan för kommande dagar. I dag, min sista dag innan jobbstart, ska jag försöka vara lite i solen. Det är bra att bunkra D-vitamin. Kanske kan det bli en sista smestertur på sjön någonstans, med lite tur så....

Nu önskar jag er en skön söndag. Ta vara på tiden på det sätt som passar dig bäst. 

Kramiz

    Jag vet inte vad som hände i natt, jag somnade så fint vid 11 men vaknar sedan klockan ett och kan inte somna om. Jag satte på en talbok men det var ju de sista två timmarna och det var väldigt spännande. Det var del två i Mats Ahlstedts serie om Fatima Wallinder och fallet var på väg att lösas upp. När den boken var klar provade jag att sätta på Lätt att somna av Anders Fogelberg. Efter ca 20 minuter somnade jag men vaknade strax därpå. Helt klart störigt. Så nu har jag sån där sömnbristhuvudvärk. No danger on the roof men himla störigt. Man överlever så klart när det är en enstaka natt men det blir ju väldigt mycket trögare att få något gjort när man är sömnbristbakis. 

I tisdags var jag på gymmet och körde axlar och armar, jag var då nästan helt själv på gymmet och alla förutsättningar de rätta. Jag kunde ta i lite extra och det kändes kanon. Det är fortfarande jobbigt att borsta tänderna eller sätta upp håret. På gymmet i går var allt annorlunda. Det var fullt av folk, ja gymmet är litet så det känns  fullt så fort vi är fler än 10 personer där. Majoriteten var unga män i åldern 18-25 år och jag fick liksom stå och vänta på att maskinerna skulle bli lediga. Trist och tidsödande. Jag tränade ben men kraften saknades lite, förmodligen pga att AC´n inte körde för fullt så det var både varmt och fuktigt. Resultatet blev att jag inte direkt känner att benen blev genomkörda. Det kommer nya dagar och och nya möjligheter att känns mig mer lyckad på. 

Träningsformen svänger precis som den mentala. Många har sagt till mig, främst när det kommer till jobbsammanhang, att jag är ganska hårt, kall och tålig och orädd för konflikter. Inget kan vara mer fel. Ytan kanske är hård och svår att läsa av men inuti åker jag ofta bergochdalbana rent känslomässigt. Jag kan bita i hop 2-3 månader men sen tar jag mig ett bryt. Det är en superdålig metod. Jag samlar på mig en massa skit som egentligen skulle kunna avfärdas relativt omgående om jag bara sa eller gjorde något så fort problemet uppstår. Det har absolut blivit bättre med åren men är fortfarande ett av mina stora utvecklingsområden. 

Mina funderingar och känslor känns ganska futtiga om jag lyfter blicken och tar helikopterperspektivet. Hela världsläget med Covid-19 och det som hände i Libanon var någon dag sedan gör att det blir lite som att jämföra en spik i foten med franska revolutionen. Människor runt om i världen dör av ett virus och länders ekonomi körs i botten, värsta krisen sedan 30-talets depression, terrordåd, hungersnöd, mord, övergrepp, djur som far illa och väldigt mycket mera. Med tanke på mitt eget känsloläget är jag nästintill filterlös. Jag måste aktivt stänga av, byta kanal, scrolla förbi när det dyker upp undernärda barn, tigrar som vankar rastlösa och fastkedjade i för trånga burar eller när det rappoteras om ännu en skjutning som drabbat ett barn eller en ung människa. Det finns så mycket ondska i världen och grogrunden är nästan alltid pengar. 

Nej, nu måste jag släppa det dystra. Det hjälper mig att sätta ord på mina tankar, att tillåta mig att grotta ner mig i det fruktansvärda men samtidigt måste jag begränsa det i tid. Jag lärde mig den tekniken efter min separation för 10 år sedan. Jag var jävligt bitter och sveket åt på mig något så otroligt. Den första tiden fanns det med mig hela tiden, iallt jag gjorde. Efter 3-4 månader tvingade jag mig själv att begränsa hatet genom att bara få tänka på det mella tre rondeller på väg till jobbet, Stockholmsrondellen till Himmelstadlundsrondellen. Det var en sträcka på max 5 minuter. Det fungerade bra och helt plötsligt en dag, ett halvår senare insåg jag att jag hade "glömt" tänka dåliga tankar. 

Svek ger sår i själen och man är en dåre om man tror att det går över på ett par dagar eller veckor. Det tar i bästa fall månader. Givetvis beror det på graden av svek. Jag har några sådana som jag har tampats med som otrohet, svek av chefer på jobbet, svek av nära anhörig men också av vänner. Den sistnämnda har ju en ganska enkel lösning. En vän som sviker på vilket sätt det än må vara kan man ju radera ur sitt liv men det är också en sorg. Någon man har tyckt om och haft i sitt liv ska inte längre finnas där. Det här med svek är intressant och jag tror att jag behöver skriva ett eget inlägg om ämnet...

Nu är det som vanligt dags att ta ut hundarna en sväng innan det blir för varmt ute. Jag hoppas ni får en fin fredag fylld av fredagskänslor. Avslutar med en bild som jag gillar, himmel och sjö och ett gäng kor som förmodligen hör till den del kor som lever livet och blir väldigt bra skötta. 

Känner mig lite fundersam och reflekterande i kväll. Det kan bero på att semestern går mot sitt slut. Själen vill hjälpa det mentala att göra nån summering. Räkna ut och kontrollera balansen på känslokontot. Jag har blivit ganska duktig på det här, att analysera mig själv och andra. Jag hör ju till den, numera, ganska stora skara som gått i terapi till och från. Det läter mäktigt men det handlar nog mera om kuratorsträffar i samband med stora livsförändringar. Först när mamma dog, sen för tio år sedan då maken hittat en annan och pappa dog i samma veva och sen för ett par år sedan när jag lyckats matta min själ alldeles på egen hand. 

Jag har fått bra verktyg för förändring, nya sätt att se på saker och ting men framförallt att förstå de människor som jag har omkring mig. Tyvärr hör jag till den sorts människa som inte kan stoppa de vassa, verbala pilarna utan de går rätt in i mitt hjärta och gör sår. På riktigt. Som ett exempel kan jag nämna när jag var kanske 16, 17 år. Vi grälade där hemma, förmodligen över pengar, bristen på mat och en telefon som stängts av pga obetald räkning. Min pappa sa då att "du finns ju bara för att din mamma tjatade så mycket". Japp, den visste var den tog. 30 år senare gör det fortfarande ont. Även om jag vet att min far högst frivilligt ingick i knullandet. Dessa ord har troligtvis varit en starkt bidragande orsak till mitt "duktig flicka-syndrom". Man får väl ändå ge min far att han gav mycket stoff till kuratorn att bläddra i. 

En annan sida av mig är att jag aldrig ska be om något, aldrig kräva min rätt eller uppskattning. När jag är värd det kommer den ändå komma. Jorå, jag är uppenbarligen inte värd det speciellt ofta. En-i-mängden-behandling och ändå känslan av att jag ska vara tacksam. Jag ställer väldigt sällan krav, vare sig privat eller vad det gäller jobbet. Jag går liksom runt och tänker "när jag verkligen förtjänar det kommer jag bli behandlad som jag önskar". Den tanken/känslan har verkligen bränt ut både mig och många andra. 

Ingen annan än du själv kan göra dig lycklig men jag vill ändå flika in, det finns många andra som hjälper till att göra dig olycklig. Knasigt, jag vet. Då kommer nästa jobb, att bli oigenomtränglig för de som inte vill eller har förmågan att göra dig lycklig. Måste man ens vara lycklig? Räcker det inte med nöjd, eller bara inte olycklig?

Jag närmar mig 50-års strecket och tycker ändå att jag varit med om en del. Då är det sjukt frustrerande att inte kunna lösa de konstiga hinder som dyker upp. Hela mitt liv verkar rörigt, oavslappnat och till stor del geggigt. Jag tror det blir det när gränserna är otydliga, förväntningarna blurriga och hemligheterna alldeles för många. Jag är en person som behöver tydliga ramar och väldigt många kramar. Jag har genom åren fått lära mig att kompromissa och tydligt kommunicera mina behov. Så sorgligt när det inte bemöts på ett respektfullt sätt. DÅ tappar jag det och vet inte riktigt hur det ska kunna bli bra igen. 

Ännu ett depp-inlägg tänker du? Jamen kanske. Eller så är det bara en reflektion äver mitt liv, Att jag vet vad jag vill, att jag sätter ord på mina känslor och hur jag vill att man visar mig repekt. Att säga "jag hör vad du säger och respekterar det" är inte värt så mycket för det är samma sak som "jag hör dig men...". Att visa repsekt är att lyssna och försöka gå till mötes. 

Nu är et kväller och jag har hyrt En del av mitt hjärta. Jag ser fram emot att se den filmen. 

Go natt på er!

Variation är alltid bra men så är även rutiner. Jag gillar rutiner i vardagen som den vanemänniska jag är. Goda vanor är bäst och jag läste någonstans att det tar 69 (?!?) dagar att skapa en ny god vana. Intressant att det var just 69 och inte 68 eller 70. Förmodligen ett gyllene genomsnitt. Att däremot skapa en ny ovana går på ca 10 dagar. Livet är uppenbarligen allt annat än rättvist. Känslan att man slitit med en ny träningsvana och sen åker på en förkylning, då är allt bortkastat och man får börja om igen. 

En av mina favoritvanor just nu är att gå upp, ropa in Ozzy som får blötmat, brygga kaffe och sedan sätta mig framför nyhetsmorgonprogrammet. I dag fick jag lätt hjärtklappning då reporterna begivit sig upp i en luftballong. På 750 meters höjd kastade hon sig sedan ut för ett bungy-jump. Måste vara min stigande ålder och ohyggliga konsekvenstänk, eller snarare katastroftänk. Jag skulle aldrig på världskartan utsätta mig för ett sånt hopp, jag skulle inte ens tänka tanken att att följa med i en luftballong.   

Man får ändå beundra dessa unga, modiga människor som provar på nya saker som sätter fart på adrenalinnivån i kroppen. I min ålder är man tacksam att slippa känslomässiga bergochdalbaneturer. 

Den allra första ringblomman har slagit ut. Vilken färg! Magiskt vad naturen kan leverera. Jag ska komma i håg att samla in fröna så jag har till nästa år. Även min luktärt är fylld av ärtskidor så jag ska plocka dem och låta dem torka så är jag lite självförsörjande inför nästa år. När jag bodde i radhuset hade våra grannar, Nisse och Ann-Marie, perenna luktärtor. Jag blev erbjuden att plocka av ärtskidorna men det blev liksom aldrig av. 

Mina egna pelargoner är som tokiga. Båda plantorna kastar iväg ett tjugotal med blomsterstänglar. Ännu en vana, eller rutin, som roar mig och sätter själen i ett skönt läge. Att bara gå runt här hemma och se över mina växter, både plantor och skott. Några behöver vattnas, andra behöver plockas med. 

Vissa människor stickar, virkar, bakar, målar, kanske snickrar. Andra renoverar, ställer ut hundar, springer, eller spelar något instrument. Jag tror det viktiga är att man har något som man kan göra medan man låter tanken löpa fritt. Återhämtning och energigivande på en och samma gång. 

Nu ska jag fortsätta min dag med både goda vanor och kanske några ovanor men dagen kommer att fortskrida och det kommer att vara en bra dag. 

God morgon!

Så har jag nu klivit in i sista semesterveckan och ett nytt läsår står för dörren. Det är alltid skönt att starta upp på hösten. Både jag och mina kollegor har kraft, energi och stor lust att börja kunskapa. Det brukar åtminstone vara så. Jag hoppas att det kommer vara på samma sätt även i år. 

Vårterminen var märklig till viss del då delar av hela världen stängde ner, människor sattes i karantän och munskydd var tvunget att användas. Detta i andra delar av världen. I Sverige infördes inte så många restiktioner mer än maxantal på offentliga ställen, ökad tillgång på handsprit lite här och där, bussar avskärmade framme hos föraren och plexiglas framför kassörskorna i affärer. Skolorna skulle hållas öppna till varje pris men med försiktighet. 

Ja, tjena. Försök vara försiktig när du ska ha in 25 elever i ett klassrum, eller när du ska smyga omkring och hjälpa eleverna. Munskydd fungerar superdåligt att använda då läraren är väldigt beroende av att använda sin mimik vid undervisningen. Till stor del är läraren som en skådespelare som ska fånga sin publik. 

Jag känner en oro över att det ska smälla till med en andra våg av pandemin när skolor och jobb drar i gång. Svårast att hålla avstånd tror jag verkligen att de som arbetar med människor har tex förskollärare, lärare inom grundskolan och de som arbetar inom vård och omsorg. Det är nog lättare att skydda sig inom vården än när man ska läsa sagor för tvååringar inför vilostunden på förskolan. 

Det blir så töntigt att vi ska hålla avstånd i kön in till matsalen men in i klassrummet rullar eleverna in som i klunga. Dubbelmoral när den är som värst. Jag tror inte att någon förstår att man inte heller kan begränsa elevernas närhet till varandra mer än att låta dem sitta glesare i klassrummet, vilket oftast går dåligt då elevgrupperna är så stora. När  grupperna sedan har rast sitter de i hög, halvligger på varandra, kramas osv. 

Jag byter inte ofta jobb men nu till hösten ska jag ner på mellanstadiet igen. Jag hoppas det kommer gå bättre än vad föregående läsår gjorde. När jag berättar för folk som inte är i samma bransh undrar de varför jag fortsätter jobba som lärare. Kanske gör jag det för att det är det enda jag kan men mest tror jag att det är för att jag älskar kunskap och att få dela vägen till kompentens med mina elever. 

Under läsåret 19/20 fick jag se hur elever kan bete sig när de beter sig som sämst. Jag fick också se vad som händer när skolan inte har möjlighet att sätta in adekvata resurser. Under året häpnade jag också över att inte färäldrar inte reagerade. Jag såg kollegor som for illa av arbetsmiljön precis som jag själv gjorde. Det konstiga är ändå att de flesta av oss dök upp på jobbet dag efter dag trots upprepade kränkningar, dagligt kaos där välplanerade lektioner totalt havererade och man kände sig totalt misslyckad. Jag har blivit knuffad, spottad på, blivit kallad hora, fitta, kärringjävel både i verkliga livet och via sociala medier. 

Att ha en välplanerad lektion och startat upp och känna energin komma är fantastiskt. När någon sedan börjar sparka på klassrumsdörren lite då och då eller öppna dörren och skrika in i klassrummet, eller så sitter någon elev och drar i gång ljudet på sin dator, det gör att man tappar den röda tråden, blir ofokuserad och glöden svalnar. I slutändan blir resultatet sämre uppnående av kunskapskraven för samtliga elever inte bara de som väljer att skolka eller spela datorspel under lektionen. 

Jag fick också uppleva fenomenet "hemmasittare". Vad har samhället gjort för fel när elever inte kommer till skolan? Eller när en del kommer till skolan men inte går på lektionerna. Vad har det blivit av samhället när det finns föräldrar som tycker att det ändå är bra att eleven ha 30% närvaro under en termin. Samma föräldrar är de som klagar på att eleven inte når godkända betyg. Läraren får i uppgift att göra roligare lektioner, tydligare upplägg mm. Skolan är tuff i dag, mycket tuffare än vad den var när jag själv gick i grundskolan. Eleverna måste vara på plats, hela tiden och de måste jobba hemma för att befästa kunskapen. Detta gäller alla elever, även de som är "normalpresterande". De barn och ungdomar som har svårt för sig måste jobba ännu hårdare och lägga mer tid på läxor och andra uppgifter. Det finns ingen genväg att gå.

Känslan jag har är att föräldrar och elever förväntar sig att skolan ska sköta kunskapandet åt eleverna. Att vi på något sätt ska trycka in kunskapen i huvudet på den. Det jag som lärare kan gör är att öppna kunskapens dörr men eleven måste själv gå in. Dagens unga men även deras föräldrar är till stor del väldigt bekväma eller rent ut sagt, lata. Jag har skickat med uppgifter hem då eleven valt att inte arbeta under lektionen. Då har det hänt att föräldern hör av sig och menar på att den inte är någon lärare och att det är min uppgift att se till att eleven gör sitt jobb. Det kan verkligen vara svårt, jag kan inte sätta pennan i handen på eleven och tvinga den att göra sina mattetal. När detta händer tycker jag fokuset vrids åt fel håll. Det måste väl ändå vara vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan, går på lektionerna och gör det den ska. 

Är man ensam pedagog med 25 elever finns inte tiden till att trilskas med de som inte vill då många behöver hjälp och det är lättast att hjälpa de som vill och tar emot. Om vi gör ett tanke exempel: Föreställ dig en läkare på en vårdcentral som har 25 patienter där en , sitter och skriker ut lite random fula ord, två tre stycken vandrar runt och pratar med övriga, ett par stycken sitter och karvar in ord på sin bänk och nån har smitit fram till läkarens skrivbord och snor åt sig av både gummihandskar, träspatlar och stetoskop. Den här läkaren ska nu ställa diagnos på samtliga eller hinna vaccinera samtliga under 40 min. Känns som en omöjlighet? Efter dessa 40 minutrarna ska han också skriva en kränkningsanmälan då en av patienterna hotat en annan. Blanketten tar en stund att fylla i då man måste ta reda på personnummer och sedan ringa hem till båda parternas vårdnadshavare. Samtal som kan ta alltifrån en minut till en kvart. När det är gjort ska läkaren omedelbart ta emot nästa grupp med patienter. Jag tror att det skulle vara ganska lätt för läkaren att missa både svårare som lättare sjukdomar. 

Jag kan inte komma på några andra yrken där en person förväntas leda 25 personer mot utveckling. Jo, det finns massor men då gäller det vuxna som förmodligen har valt just det jobbet och gått en lång utbildning. Skolan kommer ständigt vara nån form av slasktratt så länge ansvaret ligger på själva skolan att se till att eleverna kommer dit och gör det den ska. Först när vårdnadshavarna får nån form av konsekvens, som uteblivet barnbidrag kommer vi se en förändring. Många gånger tycker jag att föräldrarna ser skolan som en förlägning av förskolan alltså nån form av barnpassning, en plats där deras barn är medan de själva arbetar. 

Föräldraskapet har havererat och jag har sagt det förr, det borde vara körkort på barn. Vet ni vad som hände inte långt ifrån där jag bor? Jo, en kvinnan hittade en katt slängd i ett sopkärl. Det räckte inte bara med att katten var nerkastad där utan någon hade satt fast och dragit åt ett buntband runt halsen på katten. Turligt nog hann kvinnan rädda katten. Jag blir illamående av att läsa om sånt här. Jag gissar att det inte är någon vuxen som gjort detta, är det det så är det en mycket sjuk vuxen. Är det ett barn så är det också mycket, mycket sjukt. Psykopater börjar ofta sin karriär med att skada djur. 

När sådana här händelser tas upp i den lokala facebookgruppen blir tonen ofta hård. Några attackerar andra och vissa är helt säker på att det absolut inte är deras barn som gjort något oavsett om det är att stypa en katt, kasta sten på bussar eller krossa flaskor kvällstid på förskolans gård. Vi måste inse att alla barn i samhället är just hela samhällets ansvar och det är ju vi som är samhället. 

Japp, det blev ett negativt inlägg i dag, det grundar sig i en oro för hur mitt kommande arbetsår kommer att bli. Och ja, jag vet att en lösning är att jag byter jobb men det vill jag inte. Att undervisa har jag betalat dyra pengar för att få göra och det enda jag egentligen kräver är att man visar mig och mina kollegor den respekt som vi förtjänar. 

Nu önskar jag er en fin måndag.