Att inte kunna sova är lika kul som att klämma fingrarna i dörren. Att vara osövd när alla andra är vaggade till ro är som om isen vore slut. Fullständigt onödigt och fruktansvärt irriterande. Sömnlösheten blir som myggbettets sårskorpa. När viljan är stor, så stor att orden inte räcker till, utan gömmer sig bakom pålåtsasleken. Vad är sant då?  När ontet inte vill bort utan klänger sig fast och biter sig in, eller äter sig ut, vad ska jag göra då? Där jag varit vill du inte vara, jag vill heller inte vara där du hamnade när jag var där jag var.

Vad är början och vad är slutet? Vem kom först, hönan eller ägget? Alla tankar och känslor, hur sorterar och rangordnar jag, eller vi. Går det överhuvudtget? När natten kommer och stöket i mig tilltar, oron för hur det varit, hur det är och vart min kropp är på väg leder mig in på en av mina favoriter i textsammanhang. Kent!!! Mr Berg är otrolig i sitt snickrande av träffande meningar, ord, tankar och känslor. Lösryckta meningar, ord och uttryck fyller mitt huvud men också en och annan hel låt. Som den här...

När Jag blir grå
När Jag faller
Orkar Du för 2?
När idag blir igår
Kommer Du att älska mig
ändå?

Det spelar ingen roll
om Du håller mig hårt
Ingen kommer att
minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi
älskade varandra

Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Stå ut med mig

Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag … dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag behö

Läs mer: http://kent.nu/latar/berg-dalvana/#ixzz21g4Kpnmf

Om natten kommer det så mycket tankar och känslor. Somliga mer positiva och varma än andra. Jag greppar det som är fint, ljust och behagligt. Jag har så otroligt mycket i mitt liv att vara tacksam för . Inom mig finns en värmade färgton som sprider sig från magen och ut i hela kroppen. Den gör mig lugn. Att kliva upp mitt i natten, i mörkret känns tryggt och skönt. Ingen oro finns just nu.

Jag kan nästan med ett leende tänka på de som vill försvåra mitt liv, de är som en kall jäkla lyktsolpe om vintern. Så länge du inte slickar på den så händer inget. Men väljer jag att gå i närstrid, räcka ut tungan för att se vad som händer, ja, då kommer jag att fastna. Å där får jag sedan sitta tills någon är barmhärtig nog att hjälpa mig loss. Dagens tanke nr1; slicka inte på lyktstolpar när det är minusgrader alt ge dig inte in i strider med tokiga människor för du kommer behöva mycket hjälp för att ta dig loss.

Hjälp är å andra sidan något som jag blivit bättre på att både be om och ta emot. Jag har ju aldrig varit så svag rent fysiskt som det senaste halvåret. Min sambo har inte haft det lätt. Mina barn har varit fantastiska. När min värld krympte för var dag har de hela tiden ändå funnits som en länk utåt. Nu har jag möjlighet att åtnjuta en tids frihet, givetvis med allsköns biverkningar men vad gör det när jag är smärtfri och kan röra mig. Att jag blir som en Michellingubbe i ansikte och över magen gör inget just nu, jag kan ju fungera, nästan som vanligt folk.

Vanligt folk, vad är det egentligen? Såna som jag, eller såna som du? Familjer som äter tacos på fredagen, fisk två gånger i veckan, byter sängkläder varannan vecka och tandborste för sällan? Jag tror jag föredrar ovanligt folk.

På tal om folk, så är ju det benämningen på mängd, hop eller skara. Å till Skara ska a min familj fara med det finaste av folk. En underbar familj på fyra personer som är lite nya för mig. Jonas bekanta eller släktingar... Det är drygt ett år sedan jag lärde känna dem... O vet ni vad, jag blev liksom förälskad i dem allihopa på en gång. Jösses så härligt det är med sådana personer.

Jag tror att Jonas kände ungefär samma sak inför min finaste Karro med familj, ögonblicks förälskelse. Hur kan det komma sig? Ni vet, att man bara känner att man hör i hop?Jag kan få den känslan inför hela familjer, tjejkompisar och kollegor. Nån gång har det hänt med en killkompis men det har sällan slutat bra, tyvärr. Med djur däremot har det sagt klick flera gånger.

Jag älskar djur, en av mina stora drömmar är att förutom katterna och hönsen, ha två fina getter. Jag vill inte ha dem till nåt särskilt, bara att titta på och busa med. Getter är himla sociala djur. Hästar däremot har vi lagt ner. Min dotter ville ju gärna ha en men nu har hon insett hur mycket tid det tar så nu har hon tänkt om.

Omtänk krävs det ibland i livet. Som lärare tvingas man var flexibel alá en gummisnodd. ÖTP =(övertröskelnpedagogik) sysslar vi med lite allt som oftast. Då behöver man vara lösningsfokuserad utan dess like. Är du inte det så äts du raskt upp av den klass som du skulle undervisa. Och uppäten vill man inte bli. Nej, huvaligen... Hemikring så handlar väl flexibiliteten mer om att parera barnens och sambons ex nycker... Inte alltid så kul men....det är då det gäller att hantera livet med den där mjuka värmen som jag uppbådat inom mig.

Somliga människor borde ta mig tusan få sig en uppsträckare för att de verkligen förtjänar det men.... att dela ut elakhet bara för att "jag anser mig ha rätten till det" är inte min grej. Sommliga människor behöver vi stryka medhårs... Och jag kan förstå bitterheten som bor i kroppen på en del. (jag kan heller inte låta bli att tycka synd om dem för bitterhet gör folk så himla osköna)

Just den här förståelsen för allt och alla är ganska jobbig att bära på. Ibland önskar jag att jag bara mötte upp en del personer och sa vad jag verkligen tycker och tänker, att jag använde mig av min roll i samhället,att jag tog fram mina befogenheter och plattar till. Kanske kommer det hända en dag.

En dag när bägaren rinner över... för det kommer den förmodligen att göra och är jag då inte väl förberedd så kanske jag sjunker lika lågt som min motsåndare och det är jävligt lågt, lägre än Glocalnet. Å ska personen i fråga klara sig ur den urladdningen så behöver hon förmodligen hjälp. DÅ räcker det inte med vilken Nisse som helst, inte ens Nisse på Manpower kommer kunna rädda upp det hela.

På tal om hela så har halva natten snart gått, kanske borde jag prova på att sova...n

Att vakna mjukt  och behagligt till fågelsång är fantastiskt. Världen är vacker och livet njutbart. Mina barn sover fortfarande och jag tassade så tyst ner i köket nyss för att göra i ordning dagens bästa kopp kaffe. Morgonkaffet dricks som alltid med mjölk och en bit socker. Medan kaffebryggaren puttrade släppte jag in "Pajsarkatten". Han låg i solstolen på altanen. Oj, oj, oj, vad han jamade och beklagade sig när har släpade sig in. Förmodligen berättade han hur ensam han varit, hur länge han väntat på mig men framförallt hur hungrig han var. Skojig kille den där Pajsarn.

Nu är Pajsarn mätt och ligger och dåsar på mattan, själv sitter jag i sängen och smuttar kaffe och kollar av "hela internetet" som min sambo skulle ha sagt. Det är mest blocket jag kollar just nu. Jag har fått ett begär och helt snöat in på nåt jag vill ha, så jag scannar av flera gånger om dagen.

Jag undrar om det är förkylningstider nu? Min hals känns inte alls ok, skulle kunna vara så att jag har toksnarkat också. Det händer tydligen att jag gör det, speciellt om jag druckit vin eller tagit sömntablett. Föreställ er de bröl som kan uppstå om jag gjort både och!

Den här dagen kommer ägnas åt lite hemmafix, stryka och tvätta men även till en stadstur. Det finns en del saker på listan som behöver komma hem. I eftermiddag ska jag hämta upp fina vännen Annelie och hennes två gulliga tjejer. Det blir grillkväll hos oss och vädret verkar vara på vår sida. Just de, ska komma i håg att kasta ner köttet i marinaden i god tid....

Den här dagen ser lovande ut, vacker och behaglig. Precis som det ska va!

  Som en gammal Kentsång välkomnar jag er alla in till mig och min blogg, vem du än är, var du än bor...

Skrivlusten kliar i fingrarna på mig. Jag har så mycket att berätta, så många tankar att sortera och reda ut. När man startar en ny blogg så här, är det lite sorgligt, eftersom jag kommer sakna mina gamla bloggvänner och deras kommentarer. De har följt mig på livets åktur... O min har varit alá Balder...

Just nu är jag lite i flow, Kortisonhög som jag är. Efter ett halvår i "liggläge" njuter jag över att kunna röra mig och komma i fatt i livet. Jag återbetalar lite till de som så enträget stöttat mig i min märkliga sjukdomssituation. Just nu går många saker åt rätt håll.  Jag känner glädje och kan njuta av livet, trots de biverkningar som pillrena ger.

Att tänka positivt, välja tacksamheten, se min egen och andras storhet är viktigt för mig. Bitterhet gnager och förfular. Jag vill välja glädje och smidighet i de relationer som jag har med andra människor. I mig bor en stark känsla " ge mig en människa och jag ska göra mitt yttersta att förstå och tycka om den". Det är på både ont och gott. Somliga personer i min omgivning har fått på tok för många chanser, möjligheter och förståelser/förlåtelser från mig.

Men ibland väljer jag ändå att öva mig lite i att sätta ner foten. Jag är nämligen helt värdelös på konflikter. Antingen så bara går jag, jag kan försvinna för gott eller för en helg. Jag klarar inte att gapa och skrika. Jag har i tidigare relationer skrikit och gapat och sagt saker som jag aldrig kan ta tillbaka när de väl flugit ut ur min mun. Aldrig vill jag göra så mot den jag älskar i dag. Han är värd så otroligt mycket mer än så. Jag har ändå förstått att jag måste träna på att visa vad jag tycker och vill. Övnigsbråka kan man kalla det... Det har min sambo fått prova på en gång. Jag var riktigt bra... kommer testa flera gånger...

Kvällen är här och himlen skvallrar om oväder. Jag gillar det... åska, regn ooch innemys... I morron kommer jag vakna med mina egna två barn här, 13 och 11 år gamla. Men det som är otroligt stort är att min sambos två barn är med oss trots att han inte är hemma. Jag får pyssla om lilla H och busigaste lilla A. Fyra fina barn! Inga problem för tjejen som lätt roddar runt 35st  11-åringar i ett klassrum.

Barn är livet, ett lån vi får ta del av... det gäller att förvalta dem väl.

Jahaja, efter ett par år som bloggspaceare var det visst dags att gå vidare. Det blir märkligt att vara på nytt forum med nya verktyg, men det ska nog gå. Jag vänjer mig. Det kan tom vara utvecklande.