Jag vaknade onödigt tidigt i dag med tanke på att det är lördag. Å andra sidan kände jag mig relativt utsövd så att kliva upp vid halv sju, släppa ut katten och sedan sätta på kaffe kändes inte som någon uppoffring alls. Strax därpå kom hundarna nerskuttande och talade om för mig att de också ville gå ut för en morgonkiss. -3 grader och vackert vitt mötte oss. Det var inte snö men rimfrost. 

Trodde jag tog en fin morgonbild men det blev det visst inte... Man kan inte alltid lyckas. 

Nu har jag gjort det jag brukar göra, tänt upp ljus, satt på tv och hällt upp kaffe. I dag blir det dock inte vanligt kaffe utan koffeinfritt kaffe.

Jag kör en mild detox och då är kaffe med koffin en av de saker som inte ska in i min kropp. Jag gör inte det här för att gå ner i vikt utan för att bli av med en massa gifter i form av socker, salt, koffein och annat. Nikotin är dock det som tyvärr hänger kvar.... Ja, ja en dag kanske jag rensar bort även det. 

Tanken är att en utrensning ska vara en bra grund till en bättre hälsa. Tänker följa upp den här veckan med en rejäl vitaminboost i form av massor av grönsaker, rotfrukter och frukter. Jag behöver det inför vårens utmaningar. 

 Jag fastnade i ett program om The Boppers. Jag hade inte en aning om hur galet stora de varit i både Sverige och andra delar av världen. Inte alls min musiksmak egentligen men oj så många av låtarna jag knde igen. Är det inte fantstiskt att just vårt lilla land med ungefär 10 miljoner invånare har levererat så många världsartister, duos och grupper. Kan det vara så att vi kan tacka det vi i dag kallar Kulturskolan för det? Många duktiga skådespelare från vårt lilla land har ju också blivit världskändisar. 

I dag blir det nog en tur till Medley i Finspång med sonen för träning och en låååång stund i bastun. Det är bra det med, att få ur det skräp som sitter fast i fodralet så att säga. Svettas bort orenheter, slaggprodukter och sen skrubba bort allt gammalt och dött. Kanske syns det inte så mycket på ytan men känslan liknar den att få gå och lägga sig i nytvättade lakan. Det känns fräscht, doftar gott och är helt ljuvligt. 

Min sinnestämning är på topp och naturen levererar i vy som överensstämmer totalt. 

Önskar er nu en underbar lördag. Kanske kommer ni ta en promenad i det vackra vädret eller städa bort julen då det är Tjugonda Knut på måndag. Vi gjorde det iförra helgen och kan därför ägna oss åt roligare saker. 

... arbetsfag. Den är i dag. 

Givetvis blev det en natt med bedrövlig sömn. Svårt att somna, vaknade massor av gånger och efter 04:00 kunde jag inte somna om alls. Så himla onödigt. Jag ville ju vara utvilad, pigg och på alerten i dag. Istället blev jag som ett gnällmonster. Ja, ja bara att ta nya tag i morgon. 

Jullovet har varit lagom långt men framförallt väldigt lugnt. Jag kunde absolut ha tränat mera, promenerat längre med hundarna, träffat fler vänner och så vidare. Så blev det inte i år. Istället har jag bara varit och faktiskt haft dagar när jag gått i myskläder fram till på eftermiddagen. 

Jag har målat naglarna i godan ro. Fikat i massor så den stundande detoxen är välbehövlig. 

I går var vi hos Tyra och Peter på en fika. Där fick vi supergod espresso med rawfood-bollar till. Det kändes ju ändå inte helt onyttigt. Det svåra nu blir att lära in kroppen på de nya mat- och sovtiderna. Jag var hungrig redan vid halv nio på jobbet. Konstigt med tanke på att jag inte ätit frukost tidigare än vid tio-elvatiden under lovet. 

Efter tre veckor ledigt känns den här första arbetsdagen en aning jetlaggad. Av erfarenht vet jag att det är snabbt övergående. Tyvärr har jag inte riktigt samma entusiasm som förr i tiden. Undfrar om det beror på åldern, antal år i yrket eller något annat. Jag saknar min energi och den där genuina arbetsglädjen. Det kan helt enkelt vara så att höstterminen slet ut mig mer än vad jag är villig att erkänna. 

Hur som helst, ett nytt år och en ny termin. Det här kan bli spännande....

Önskar er alla en fin tisdag!

Nu har vi städat bort julen. Inte bara den utan också damm, barr, stearinfläckar och vissna hyacinter. Det känns rent, fräscht och som en bra start på nya året. Tyvärr har november och december med sitt naturliga mörker och onaturligt många molniga dagar gått hårt åt alla mina växter. Pallettbladen är i bedrövligt skick. De behöver ljus, mycket ljus och de senaste månaderna har varit mörkare än en vanlig vinter. Jag vet inte om de kommer överleva. Om de gör det kommer det bli stammade på alldeles egen hand. 

Jag har en förkärlek för vita blommor. Liljekonvaljer, tulpaner eller rosor får gärna vara vita. Istället för att köpa en krispig tulpanbukett valde jag en enkel, vit krukros. Min förhoppning är att den ska hänga med lite längre än vad en bukett skulle göra. 

I går såg vi en bra film här hemma. När Netflix utbudet känns sisådär valde vi istället att hyra via Itune. Så himla smidigt och bra. Jag kan sakna den där känslan när man gick till videobutiken och hyrde VHS-filmer. Man gick där och valde efter kategori, en komedi och en action brukade vi komma hem med. Filmen i går hett Angel has fallen. Den går väl under kategorin action. Kan rekommenderas. Lite i samma stil som London has fallen eller Olympus has fallen. Mycket fallande i maktens korridorer. Det verkar som om allt fler filmer handlar om stora terrorliknande händelser. Mänsklighetens numera stora skräck, det och naturkatastrofer. 

Idag överraskar vädret med att vara tämligen ljust ute. Det är så skönt, hela mitt jag blir liksom lite lättare när solen skymtar fram. Jag älskar verkligen hösten och mörkret. Men när det får veckor utan att solen lyckas bryta fram ens den minsta stund på den så korta dagen då tycker även jag att det blir tungt. Dagarna blir som en blöt, våt yllefilt. Oskönt helt enkelt. 

Trettondagsafton är det i dag, en  helg som likt Kristihimmelsfärdshelgen går ganska så omärkt förbi här hemma. Vi ska ta en sväng in till stan, Elis vill träna på sitt gym och då passar det bra att vi även plockar upp Mats dotter efter jobbet. Dagens middag blir en hederlig köttfärslimpa med kokt potatis och min supergoda gräddsås till. Jag gillar att laga mat som tar lite mer tid att laga till. Perfekt att pyssla med en ledig dag som inte har några egentliga måsten. 

Önskar er en fantastisk Tettondagsafton!

Årets första torsdag är här som en grådaskig mellandag. Jag har inget inplanerat i dag men en mängd möjligheter. Eftersom jag tränade i går och har träningsvärk i dag blir det en längre hundpromenad istället. Jag ska passa på mitt på dagen så att vi får lite dagsljus på oss. Vädret är väldigt milt vilket kan vara trevligt men det blir så in i bängens geggigt. Jag gillar inte att gå asfaltspromenader så det blir till att snöra på sig skogskängorna när vi ska ta skogsturen. 

Freja är expert på att knöa in sig hos sina pälssyskon. Hon gillar närhet. Ozzykatten ser mest kränkt ut. 

I dag lyckades jag somna om efter morgonkaffet och sov nästan till nio. Väldigt skönt. Dagarna blir lätt väldigt långa när jag går upp vid sex. Jag har precis tagit tag i lite småsaker som att beställa en ny personlig almanacka. Jag gjorde det första gången förra vårterminen så jag har lite konstigt brytdattum, första veckan i februari. Ganska kul för det är då man behöver muntras upp och vad muntrar upp mer än en sprillans ny almanacka. 

Jag har också kollat över vilka inköp jag ska göra inför min juice-detox. Förra januari körde jag tio dagar. Det var tufft, lite för tufft. Så i år blir det en sjudagars. Av erfarenhet vet jag att det alltid är bäst att börja en fredag så att värsta dagen, dag tre är en dag då jag inte jobbar. Jag tänker att årets dag tre ska fyllas med träning men också med nån timma i bastun. Man blir lätt frusen vid en sån här avgiftning. Inte helt fel heller att låta kroppen få lite extra hjälp att bli av med slaggprodukterna. 

Nytt år brukar innebära en massa löften eller en massa "jag ska sluta med". Jag har egentligen inte givit nåt löfte i år. Inte mer än att jag ska fortsätta jobba med mig själv och min träning på samma sätt som under 2019. Det gäller att hänga i och hålla ut. På nyhetsmorgon sa nån i dag att det är bevisat via forskning att det tar 66 dagar att skapa en ny hållbar vana. Undrar hur fort man raserar en god vana? Betydligt kortare tid gissar jag. Det räcker ju med en förkylning så är det ett helvete att komma in i den gamla gängorna igen. 

Så hur gör ni? Behåller och försärker era goda vanor eller inför förbud och totalstop?

I dag vaknade jag vid halv elva. Väldigt bakis. Men inte pga alkohol utan att jag tog mina sömntabletter först vid två i natt. Jag somnade inte förrän 4:30 o vaknade en hel del gånger också. Så jag kommer förmodligen sova som en stock i natt. Hoppas, hoppas.

Jag valde att sätta ribban för träningsåret högt och var på gymmet vid halv tolv. Det var motigt vill jag lova men skönt både fysiskt och mentalt efteråt. Därefter utnyttjade jag lyxen att krypa ner i det varma bubblet på hemmaplan.

Resten av dagen har blivit en dag i myskläder. Strax ska sambon hämta de obligatoriska pizzorna. Givetvis är Ivanhoe på på tv:n.

Ute börjar det redan skymma och just i dag är det ett magiskt gult ljus. Lite svårt att fånga det med kameran men jag tycker ändå att bilderna blev fina.

I går firade vi in det nya året med bror och hans fästmö inne i Norrköping. Vi blevbjudna på fantastisk mat.

Toast Skagen. Stor som en huvudrätt. Jag var helt mätt efter att ätit den här.

Men så ska man äta oxfilé med hasselbackspotatis strax därpå. Underbart och köttet var perfekt.

Vi fick fläderpannacotta med hallon till efterrätt men den missade jag att fota. Ett sunt tecken iofs.

Jag packade in hundar o sambo vid halv två i bilen. Jag var lite orolig att det skulle vara halt ute men det var bra väglag. Jag är inte så glad i att köra i mörkret men vägen är ju bekant och det gick hur bra som helst. Inte ett rådjur eller vildsvin så långt mitt öga kunde nå.

Jag summerar den här Nyårshelgen som en tiopoängare frånsett mun sömnbrist men det tas ju lätt igen.

God fortsättning önskar jag er alla!

Önskar tjejerna på bilden

Så är vi nu inne i den tiden på året då det är dags att göra bokslut. Vi lämnar ett decenium bakom oss och kliver snart in i 2020. Vilket decenium vi haft, så mycket som hänt att hällften vore nog, både på det privata planet som det samhälliga. 

Jag har skiljt mig, blivit sambo, separerat,bott själv under fyra år och blivit sambo igen. Jösses, när jag skriver det känns det lite väl mycket. Jag har misst flera nära som pappa, mormor och faster Stina. Det har varit skratt, grått, mycket ångest och oro meni skrivande stund känner jag mig stark och att jag gjort ett bra jobb med mig själv. Inte minst sista året. Vägen till fördärv, utmattning, utbrändhet är lång och tar tid. De som vill därifrån har minst lika långt att gå. Och viktigast av allt, man kommer aldrig tillbaka till den man en gång var. 

Så älskad och så väldigt saknad, varje dag finns det något som gör att jag tänker på henne, min faster Stina. 

Just i samband med pappas död vann jag kontakten med flera släktingar som nu står mig lika nära som systrar. Det är väl fantastiskt att det kan vara så, att om man mister en så vinner man tusen (eller hur går det där uttrycket egentligen?) åter. 

En av de som kommit att bli mig så nära under detta decenium. Vi ses kanske inte så ofta men antalet timmar vi pratar med varandra varje vecka är utan tvekan tvåsiffrigt. Så när vi ses tar vi bara vid där senaste samtalet slutade. 

Jag har gjort massvis av misslyckanden men också saker jag lyckats med. Jag har gjort sjukt dåliga val men också bra sådana. Grejen med medvetna val är ju just det, man väljer ju alltid det som man där och då tror är det rätta. Det är väl ingen som kliar sig i huvudet och tänker "nu jäklars ska jag göra ett val som jag bittert kommer få ångre resten av mitt liv".

Min hälsa fick sig en rejäl törn och frisk kommer jag aldrig bli men efter flera år med sjukskrivningar och mediciner fick jag till slut en diagnos. När jag landat i den och ännu ett par år passerat tog jag tag i träningen. Det var jobbigt att träna på det här nya, sjukgymnastikinspirerade sättet. Men det funkade.

Sista året har jag inte varit sjukskriven en enda dag pga ledsmärtor. Just nu är jag inne i en jobbig period med inflammation i bröstbenet och lätt nackspärr men det är ändå ok. Jag klarar dagarna och det går tom bra. Jag kan göra saker, planera in saker och faktiskt genomföra dem. Den lärdom jag dragit är att jag måste ha balans. Det går inte att slänga in något extra för då måste något annat bort. Jobb, hundpromenader och träning funkar men jag kan inte helt plötsligt lägga in en extra promenad runt strömmen utan att ta bort något annat för då kan det hända att jag blir så dålig i smärtor att jag måste vara hemma från jobbet ett par dagar.

Om kronisk smärta syntes på utsidan då kanske den såg ut just så här. 

Under de sista tio åren har jag lärt känna många nya människor, vissa har blivit nära sådana. Tyvärr har jag också tappat kontakten med ett fåtal gamla vänner. Jag saknar dem, givetvis men hoppas de har det finfint och att livet är snällt mot dem. Jag älskar att möta människor som jag lär mig saker av. Tyvärr har jag svårare att hantera de människor som så att säga utmanar mig eller kanske mera triggar i gång de dåliga sidorna hos mig. 

Mina barn har under detta decenium gått från att definieras som just barn till att vara unga vuxna. Tyra konfrimerades, tog studenten, började jobba och flyttade hemifrån. Hon bytte stad och blev sambo och har efter ett år av jobb börjat plugga igen. Jag är omåttligt stolt över henne, att hon kämpar och lyckas så bra trots sin dyslexi. Hon har varit målmedveten och hittat hållbara strategier för att klara sin inlärning på bästa sätt. 

Tyra på hennes 18-årsdag då vi hade stort firande med många släktingar och vänner. 

Klok, vacker och alldeles underbar!

Elis började gymnasiet på annan ort, han har kämpat med pendling och hans dagar har varit så galet långa. Åka hemifrån vid 7 och komma hem efter 17. Han kämpar och pluggar. Min stolthet visste inga gränser när han strax innan jul ocskå klarade körkortet. Vilken frihet och lycka. Bil hade han dessutom redan sen innan. En jättefin Opel, i bra mycket bättre skick än min egen. Nu har han bara en termin kvar innan han tar studenten. Jag känner en oerhörd tacksamhet över mina barns vägar mot självständighet. 

Ibland känns det som en evighet sedan och ibland som i går. Mina små är inte längre små...

Jag saknar mina föräldrar väldigt mycket speciellt när det kommer till barnens utveckling. Saknaden blir stor när det kommer till att sitta och småprata om hur stolt, oroad, fundersam, lycklig man är över sina barn. Kanske är saknaden större efter dessa bitar då jag inte lever med barnens pappa. Det finns ju ingen mer än han och jag som har samma syn på barnen, har samma minnen osv. Sen så har han och jag en sådan relation i dag att vi kan prata bort en timma lite då och då om våra två fina ungdomar. Vi slutade aldrig vara ett team runt barnen även om det emellanåt var tufft och det handlade mycket om att svälja sin stolthet för att det skulle bli så bra det bara kunde kring barnen.

Under det här deceniet har jag också bytt arbetsplats, efter mer än 20 år. Nya arbetsuppgifter, nytt arbetssätt och nya utmaningar. Det var egentligen inte självklart att jag skulle byta, jag har trivts så bra där jag arbetade innan. Men när strömmen av gamla kollegor som slutade, nya som kom och gick ledde till att ryggraden i organisationen blev svag så kände jag att om jag inte flyttar på mig så kommer jag brännas ut. Något är fel när arbetslagen ständigt byts ut, eleverna tar över och ledningen inte riktigt lyckas leda skeppet. Jag har nu hört att min gamla arbetsplats har hitta sin starka ryggrad igen och att tydligheten och strukturen finns där igen och det gläder mig. Det är en fin skola och ungarna som går där är och kan vara fantstiska bara de får rätt styrning, precis som alla barn behöver. Målet är alltid detsamma oavsett var i Sverige man befinner sig men vägen dit är väldigt olika beroende just därför. 

Jag har de senaste tio åren blivit en pälsklingsmamma. Först kom katten Ozzy, några år senare Kimmo de två är mina två blivande tioåringar. Katten är piggare än på länge och lever livets glada dagar. Han har hittat sin rytm och den förändras med årstiden. Vi flyttade från lägenheten och innelivet oktober2018. Det tog nån månad innan han fick gå ut, det tog till april innan han var ute en hel natt. Nu när det är kallt igen så håller han sig inne på nätterna och sover stora delar av dagen. Han tar sig nån timma lite då och då ute i området. Kimmo däremot, han är som en gammal pensionär. Han sover mycket är nöjd med kortare promenader i långsam takt. Han vill gärna gå och nosa, länge och väl. När det kommer snö och blir minusgrader, då lever han upp. Han bjuder in till lek och bus så än finns det krut i gubben. Min senaste pälsbebis är irländska Freja. Hon är en terrierblandis med allt vad det innebär. Hon är en personlighet men jag ser också att hon är ovanligt lugn för att vara just en terrier. Det finns två saker som är jobbigt med henne och det är hennes skällande när hon hör något samt att hon är oduglig på hundmöten. De där hundmötena har smittat av sig även på Kimmo  därför är  promenaderna inte alltid så avslappnade. 

De här två godingarna får ut mig ett antal gånger varje dag. De är nålen i ändan som jag så väl behöver. Man borde kunna få hund på recept. 

2010-talet har också ökat medvetenheten hos de flesta gällande klimatet, överkonsumtion, nya sätt som terrorister slår till på, förvåningen över att USA´s befolkning röstat fram en total idiot och pajas till president (det säger en hel del om min syn på befolkningen däröver). Rubrikerna har varit många och Greta-effekten har fortplantat sig över hela vår jord. De unga människorna ger oss hopp. Mee-too rörelsen som belyser hur ofantligt utsatt den kvinliga befolkningen på jorden är och har varit historiskt sätt. Ett fåtal män har svårt att hantera det som händer och känner sig dragna över en kant. Men... Jag ska inte gå in i den diskussionen nu, det får bli i ett annat inlägg. Kan bara tillägga att ag känner ingen, INGEN, kvinna som inte blivit utsatt för kränkande behandling av sexuell karaktär. Däremot känner jag massor av män som aldrig utsatts. Just saying...

Inför 2020-talet så hoppas jag att min hälsa får vara god, kanske tom bättre än innan, att mina nära och kära får må bra. Att barnen hittar sin väg i livet, att det kanske dyker upp nåt litet barnbarn, att jag får fortsätta möta nya människor som utvecklar och utmanar mig, att få skratta lite mera, att känna mig landat i livet som jag lever, att finna det inre lugnet lite oftare. 

Jag avslutar inlägget med lite random bilder från de senaste åren...

Utsikten från min lägenhet som jag bodde i under ca 4 år. Jag älskar Norrköping och söder i synnerhet. Många kvällar bjöds jag på fantastiska solnedgångar. 

Naturen, jag uppskattar verkligen att vara här. Inte så att jag kan ut och fjällvandra men kortare turer på ett par timmar när jag har bra dagar är guld värt. 

Under de senaste åren har det även blivit ett antal turer ut till den vackra skärgården. Den härbilden är från 2016. 

När man går igenom stora förändringar i sitt liv är det vanligt att man även förändrar sitt yttre. I år var året då jag efter många år klippte av mig håret. Jag har trivts bra med det och det kändes lite som att komma hem. 

Nu önskar jag er alla ett gott slut och ett fantastiskt 2020 

Dagen i dag visar sig vara en seg historia. Än så länge iallafall. Jag lufsar fortfarande omkring i pyjamas, dricker förmiddagskaffe och tittar på Nyhetsmorgon. Det är nästan ljummet ute men oj så grått. Det känns lite som att gå med gråa solglasögon på sig. Allt blir lite konturlöst och suddigt. Till och med pälsklingarna är avslgna och vill helst bara mysa i soffan. 

Vi ska chilla en stund till men sen ska jag gå ner och ta ett bubbelbad. Därefter ska ansiktet sättas på plats, hår torkas och kläder på. Freja och jag ska ta en tur först in till Ingelsta och hämta ut ett paket och därefter vidare mot kusin med man i Kvarsebo. 

Trots att det är måndag så är det på något vis fredag (för alla med vanliga jobb) och fredagskvällar brukar innebära lite extra gott att äta på kvällen. Dagen startar segt men har alla förutsättningar att bli en väldigt bra dag.