Nu är det bara fem arbetsdagar kvar innan lov. Det är vällbehövligt. Jag känner i både kropp och knopp att det är dags för lite ledighet. Det är intensivtv på jobbet och hela tiden hänger massor av måsten och viktigheter över en. Jag har varit så galet trött sista veckorna. Med stor möda har jag hållt mig vaken till 21.  

Helgerna glider i väg ganska så fort. De fylls med det gamla vanliga, städa, tvätta, promerera hundarna, laga mat och kolla på tv. Inga storheter sker men det är skönt att ändå få göra saker i lugnt tempo. 

Just den här helgen har jag haft mycket utrymme till eftertanke, reflektion och analys av människor, situationer och händelser. Jag kan bli besviken på mig själv som av nån form av artighet fortsätter att vara i miljöer och situationer som absolut inte ger mig någon som helst positiv energi. Jag funderar mycket på varför jag agerar så, eller snarare inte agerar. Det är där problemet ligger, i mig. Jag ska ta mig en rejäl funderare på hur jag ska göra för att komma ikring dessa energitjuvar. 

Nu tänker jag sparka i gång söndagen. Hoppas ni får en fin dag. 

Så har vi nu gått in i den sista av vinterns vintermånad. Någon vinter rent klimatmässigt har vi inte sett röken av.  Jag gillar snö och kyla och just i år hade jag förberett mig väl med nya vinterkängor som är helt fantastiska, underställ och annat bra. Det har väl bara varit -8 vid några enstaka tillfällen och då bar backe. Till största del har vintern varit varm, mulen och blöt. Slask och smuts ogillar jag, hundarna blir så vidrigt lortiga. De går så sprättigt att magarna är helt svarta efter varje promenad. På Nyhetsmorgon berättar de just att det har varit sommartemperaturer i småland den här veckan. Helt galet!

Min vana trogen så smyger jag upp först av alla här i huset, släpper ut katten, tänder ljus och slår på kaffe. Därefter kommer vovvarna ner och vill ut på en snabbkiss i trädgården. När jag fyllt favoritmuggen med kaffe och slagit på tv:n slås jag av att just sådana här mornar är de som gör att jag orkar med alla andra dagar och mornar. Jag laddas med energi och lugn. Tänk att jag blivit så gammal att helgerna är behövliga för återhämtning. När man var ung var det bra att man hade en arbetsvecka att "vila upp sig på" så man skulle orka med helgerna. 

När man är uppe så tidigt att Nyhetsmorgon inte börjat än får man ta sällskap av Sofias änglar. Just i dag sändes ett avsnitt jag inte hade sett förut. Tänk vilka svårigheter och utmaningar som människor runt om i landet tvingas gå igenom och ändå står de pall och lever vidare. Det imponerar på mig. Nån har sagt att Gud ger inte större utmaningar än man klarar av. Nu är ju inte jag troende på det sättet utan väljer att tänka "livet ger dig inte större utmaningar än du ska klara av". En sanning med modifikation men en utmaning kanske man inte ska klara själv. I processen kan det innebära att man ska ta hjälp av andra, att det blir en del av utmaningen. Jag har själv gått igenom en del och vissa saker har jag behövt rea ut själv men vid ett par tillfällen har jag behövt ta hjälp. Mina bröder har fått rycka ut, vänner, sjukvård och andra viktiga samhällsinstanser. Det har varit svårt och min stolthet har fått sig törnar och  själen sår som nu bär stela, stramande ärr. 

Hur mysigt är det inte att tända ljus? Jag vet att jag tjatar om mina lyktor och ljus men de värmer mig på riktigt inifrån och ut. Själen blir varm, mjuk och hade den en färg skulle den vara varmt ljusgul. 

I dag är det en dag som sin vana trogen rent vädermässigt är blöt och grå. Jag har lite småsaker att fixa och dona med. Jag ska kurera mina onda bihålor, långpromenera mina hundar mitt på dagen för att vi alla tre ska få nån form av dagsljus. Till kvällen ska vi träffa gamla vänner till mig. Det ser jag fram emot. Kanske kommer vi ha mellofesten på som ett bakgrundsbrus. 

Nu önskar jag er en fin lördag.

Helgen kommer som en trygg liten gosefilt var femte dag. Vilken grej, man kan vara ledig två dagar i vecka.  Min mamma, tror jag, gick 6 dagar i veckan i skolan. Hur fasiken fick man i hop det? Hur jobbade de stackars lärarna då?

Jag checkade ut via komp. På fredagarna har jag absolut ingen att planera med, samarbeta med då min närmaste kollega har fullt upp med en massa uppdrag. Då passar jag ofta på att checka ut en halvtimma tidigt eller så. 

När jag varit hemma o rastat hundar, landat lite så packade jag väskan och begav mig mot BASTUN. Medley i Finspång har en finfin bast. Perfekt för tvagning och inpackning. En perfekt start på helgen. Med lite feber och förkylning kände jag mig först tveksam men det fick bära eller brista. Att basta är för mig en reningsprocess. Nästan lite religiöst. Jag har min ritual som skapar lugn och trygghet. 

Jag landar, min hjärna blir som sköljd i en klar fjällbäck. Min stressnivå reduceras till noll och jag får en fin omstart. Så värt varje öre som det kostar att nyttja denna facilitet. 

Mosig, röd och med håret på ända. Så himla skönt och fantastiskt avslappnande. I min ritual ingår skrubbande, schamponerande, inpackande och drickande av vatten. Litervis, i massor. Underbart. 

Efter ett par timmar vände jag hemåt och möttes av gosevovvarna. Promenad och middag för dem i dess bästa form. Glömda mackor. 

Som de älskar att äta tvåbeningsmat. 

Därefter måste vi ju ut för att "göra ifrån sig". Jag är så glad åt mina fynd, perfekta outdoorbrallor och funktionströja. Att jag på bilden även har underställ och en stickad tröja är ren bonus. Jag kan lova att jag inte frös ett dugg på promenaden. 

Vinterkängorna är jag extra nöjd med, även o vi inte sett skymten av vinter i år. 

Nu går fredagen mot sitt slut. Med allt vad det innebär. Man kan likt nyårsafton summera sin vecka, sin dag eller sin kväll. Jag är nöjd med mig själv, alltid något. Att man sen alltid lyckas göra nån annan besviken är väl en annan sak. Men å den tredje... den som själv står utan skuld får kasta första stenen... å ingen sten kommer kastas...

Det här med att vara sjuk är inte min grej. Det borde vara det med en kronisk sjukdom "i botten" eller två är det ju faktiskt. Jag har ju både hypermobilitetssyndrom och fibromyalgi på pappret. Jag tänker på alla de andra vardagskrassligheterna som drabbar oss. Jag är hemma med feber och halsont. Inga konstigheter och i går eftermiddag kände jag mig piggare. 

Nu är det ny dag och tidig morgon. Man mår alltid mera kymmigt på morgonen men i dag kan jag addera lätt ögoninflammation på vänster öga samt snor och tryck i bihålorna. Jag hör till den skara som har ovanligt trånga bihålor vilket gör att jag nästan aldrig blir snorig utan skiten fastnar direkt och sedan måste jag ha antibiotika. Inte sällan rinner det hela bakvägen ner och skapar luftrörskatarr och lunginflammation. Nu tänker jag vara snabb och mota Olle i grind och börja ta Nasonex, det funkar oftast bra. En nässpray med kortison som hjälper bra. Nasonex borde faktiskt sponsra mig för jag talar så väl om det och rekommenderar det till höger och vänster. 

Jag är uppenbarligen inte den ända som är förkyld. Just nu sitter Leif GW i Nyhetsmorgon och snyter sig med imponerad styrka. Så befriande och härligt med en människa som beter sig på det sättet och att det okejas av alla. Hans kunskap gör att  han blir förlåten. Om någon annan mer inom normalspektrat skulle göra en sån grej skulle det bli rubriker direkt. 

Människor inom "vanlighetsgraden" är härligt pålitliga och förutsägbara. Övriga är de som håller oss på alerten.  De har en förmåga att antingen få oss att känna oss totalt fel och okunniga eller så har de också en glimrande personlighet och drar med dig i lyftet. De senare är en stor tillgång på en arbetsplats. De tidigare ska man passa sig för då de oftast sparkar neråt och slickar uppåt. 

När jag ändå är inne på det här med människor, som är något av det mest intressanta som finns. Jag har  med åren lärt mig att till viss del övervinna mina egna fördomar. Ni vet, det händer ju att man möter en ny person och omedelbart känner "den här typen känner jag igen och jag gillar den inte". Man grundar sitt omdöme på tidigare erfarenheter vilket vanligtvis är klokt. Flera gånger de senaste 10 åren har jag mött "typer" som jag instinktivt känt att jag ska akta mig för. Men istället för att göra just det har jag ansträngt mig. Sökt upp, bett om hjälpt, själv hjälpt, fikat med osv och jag har blivit så positivt överraskad. Flera av dessa har visat sig att sedan vara några av de som jag litar mest på i dag och vet att det alltid skulle ställa upp för mig. BAcka upp mig när det blir stormiigt. 

Ibland händer det ändå att man bara känner "nej, jag orkar inte lägga energin på det här" och det är okej det med. Man kan inte vara på topp jämt och man kan inte addera alla man möter till sin vänlista, det räcker inte tiden till för. Så länge man fortsätter att bemöta männsikor och omgivning med respekt så är det också okej. 

Vart vill jag komma med det här svamlet? Kanske feberyrar jag men jag tror att sammanfattningen är att en person med stor intelligens och kunskap blir förlåten sina andra brister men hade det varit någon med lägre begåvning och utbildning så kategoriseras de raskt som udda, töntar eller tom idioter. Med kunskap och expertis förlåts oftast dåligt manér, som hos Leif GW. Jag vill också utmana er genom att göra lite som jag; räck ut en hand mot någon som hör till de som du vanligtvis inte hänger med. Det kan, som för mig, leda till en massa nya insikter, kunskaper och vänskaper. Sedan kommer vi inte ifrån att ibland är det gött att hänga med folk som är "precis som jag" då det kostar minst energi och det är helt ok det med. 

Nu ska jag fortsätta titta på Nyhetsmorgon och filterlösa jag kommer säkert snyfta lite då det är "Jespers sista dag". Må jag bli frisk snart så jag kommer bort från denna själsliga skörhet. 

Nu önskar jag er en fin tisdag. 

Jag upplever inte att jag är jättedålig. Bara lätt feber, halsont och allmän nedsatthet. Tyvärr är jag ändå så pass dålig att det krävs att jag är hemma. Det skulle vara respektlöst mot både kollegor och elever att försöka jobba. Det skulle bara leda till en opedagogisk pedagog med dåligt tålamod och en gnällig och opålitlig kollega. 

När jag sitter här hemma i soffan med datorn i knäet och Nyhetsmorgon på tv blir jag rastlös. Som i vågor skäljer lust att göra saker över mig. Bara att resa på mig och gå uppfr trappan gör mig anfådd och att gå er i källaren för att sätta på en tvätt slutar i yrsel och svettningar. Så jag sitter där jag sitter. 

Jag får rapporter om Coronavirus, idrottsgalan och det galna vädret. Däremellan kollar jag mail och slösurfar lite. 

Den ostädade och ostylade sanningen hemma hos mig. Det stökiga glasbordet fyllt med mina måsten, levande ljus, läsglasögon, snus och halstabletter. Se bortom stöket och notera Freja i sin älsklingskorg. Där ligger hon och har full koll på tillvaron, redo att fara upp och larma om någon går förbi utanför eller om katten vill in. Just nu är katten iofs inne och har dagsvila uppe i fotöljen i sovrummet. Kolla in pälshögen på dryga 40 kilo som alltid lägger sig inklämt mellan bordsben och soffa. Där mår han gott, slappnar av totalt och känner ändå närheten till mig.

Vad gjorde jag utan mina pälsklingar? Hade jag inte haft dem hade jag inte kommit ut en snabbis i dag. Som hundägare får man pallra sig ut oavsett feber eller magsjuka. Det har hänt att jag gått hundpromenad och fått ställa mig och kräkas i buskarna. Inte ett drömläge men vad gör man. 

Jag hoppas den här lilla baskilusken är snabbt övergående så att jag snart är tillbaka på jobbet då mitt arbete är något av det bästa jag vet. Det handlar kanske inte så mycket om bara jobbet utan om att just jobbet är en del i mitt liv och utan det så rubbas balansen. Precis som att träningen fallerar nu när jag är sjuk. 

Det kan nog vara det värsta för mig, att jag inte kan träna. Det leder till att smärtan i rygg och bäcken kommer, det räcker med 3 dagars frånvaro så känner jag av det. Ordentligt. Föreställ er att jag nu inte kan träna, inte kan röra mig så som jag gör när jag jobbar utan bara sitter eller ligger i soffan. Helt enkelt skitdåligt för mig. 

SÅ snälla, håll tummarna för snabbt tillfrisknande för annars blir återhämtningen lång och svår. 

Nu ska jag zappa runt lite se om jag kan hitta nåt program där jag slipper tjutkalas. Hade Veterinärerna på nyss, tjöt mig mosig. När jag är sjuk eller nedsatt är jag extra filterlös vilket innebär att allt går rätt in. Jag kan inte skydda mig. Allt, precis allt påverkar mig. Jag blir tårig av reklamfilm, när trisskraparen vinner även om det är lägsta summan, när jag ser pristagarna på Idrottsgalan eller bara för att det kommit nya skott på min novemberkaktus. Ni hajjar va... helt ur balans. 

Önskar er en fin tisdag trots det gråa lock som ligger över oss som en våt yllefilt som hindrar solen att göra sitt. 

Sovmorgon, superskönt. Lugn start med kaffe framför nyhetsmorgon och lite slösurfande på mobilen. Därefter tog vi tag i dagen genom att storstäda. Det går väldigt mycket fortare när man är flera som hjälps åt. 

På eftermiddagen for jag och sambon till Ikea. Där inhandlades det förutom de klassiska värmeljusen även lite handdukar, växter, krukor och blockljus. Den här vintern har gått hårt åt mina växter med sin brist på solljus. 

Nånstans där under eftermiddagen kom en hemsk huvudvärk. Jobbigt och trist, man blir verkligen inte en bra människa när man har huvudvärk. Nu, ett par timmar senare känner jag mig både febrig och sjuk. Hoppas det är snabbt övergående. 

En alao vera, placerad på ett ställe där katten inte alls har möjlighet att komma åt den. Ozzy älskar aloe vera. 

Ett par små sukulenter i hallfönstret, hoppas de ska trivas hos mig. 

Men kolla den här krukan. Är inte färgen så fin att man nästan vill äta upp den? Jag älskar den. 

Nu ska jag gosa ner mig i soffan, bara flyta in i feberdimman och se till att jag är frisk till på måndag. 

Ha det gött! Haaaj!

Så har vi kommit fram till en av veckans bästa dagar, på så många sätt, Rent arbetsmässigt är mitt schema väldigt bra just på fredagar. Dagens lektioner består av matteprov vilket i sig innebär minimal insats av mig. Iallafall under själva lektionen därefter har jag närmare 80 prov att rätta och det tar ju sin lilla tid. 

I går var det sista dagen på min lilla detoxvecka så jag startade den här dagen med KAFFE. Jag säger bara "Åååå så gott". Kaffe med mjölk och en sockerbit. Det tog nog bara en kvart så kunde jag känna hur koffeinet kickade in. En ganska härlig känsla så jag förstår verkligen vilken påverkan koffeinet har. Grejen är väl att när man kommit upp i en dos av 5-6 koppar om dagen märker man inte av den där känslan, kroppen är så van. Nu ska jag försöka hålla mig till två koppar om dagen en tid, allt för att vara lite snällare mot kroppen. 

Ute är det för årstiden väldigt varm men också väldigt blåsigt. Folk rapporterar om snödroppar och blommande körsbärsträd. Vad händer med alla våra bärbuskar och fruktträd om de tar fart i tillväxten nu och så kommer det en köldknäpp och kanske snö i februari-mars? Jag tycker det är härligt med nön men nu har jag givit upp om den och hoppas istället att vi får behålla barmarken fram tills det är vår "på riktigt".

I eftermiddag har jag inget inplanerat men som vanligt en del saker som skulle behövas göras, en del saker som jag vill göra för att det är kul så jag väljer att hålla det öppet. Jag ska gå på känslan, vad jag känner för när jag checkar ut från jobbet. 

Nu önskar jag er en skön fredag så hörs vi kanske lite senare eller en annan dag. 

Gift, något man kan vara eller något man kan ta. Hur kan ett livlångt löfte mellan två personer ha samma namn som något som är förstörande och farligt? Ibland är det svenska språket otroligt dumt och konstigt. Jag fastnar ofta på sådana här ord, kanske mindre nu än när jag arbetade med elever som har svenska som sitt andra språk. Dessa elever öppnade ofta ögonen på mig och visade på sådana här ordkrockar. En av de bästa exemplem var när jag för många år sedan ställde frågan "Hur kan man beskriva vad en skärgård är för något?" Svaret jag fick av en pojke från Bosnien var "Där finns det många rosa hus.". Underbart. Men också imponerande att han faktiskt visste att färgen rosa ibland även kallas skär. 

Gift kommer i alla former och kan göra olika typer av skada. Att skvallra, hysa agg eller irritera sig på någon/något som man inte kan göra något åt är som att själv dricka gift och vänta sig att någon annan ska dö. Helt omöjligt. Det blir bara en energitjuv. Är det något jag inte själv kan förändra så får jag försöka förändra mig själv och mitt förhållningssätt. Det är ju allmänt känt att den enda man kan förändra är sig själv. Andras förändring är bara kosmetisk på nåt sätt. At be någon att andra sig är liksom kört, det man kan önska och kanske få uppfyllt är att någon tänker på att förändra sitt handlande och agerande. Typ ställa in disken, hänga upp handdukar, inte svära så mycket osv men allt detta är avhängigt på att den andra personen är välvilligt inställd och är redo att anstränga sig. 

Att be någon vara lite gladare, mindre trött eller positivare är svårare då det mera handlar om hur en person är. För att en person ska förändra jaget kräver en enormt stor vilja hos personen själv.. Lite flummiga funderingar så här på söndagsmorgonen men ibland maler det runt och jag försöker fundera på hur jag ska kunna omsätta dessa tankar i praktiken. 

Jag är nu inne på dag tre i min avgiftning. Huvudvärk de luxe, beroende på kaffebrist gissar jag. Koffein är ett gift när man intar det i de mängder jag har gjort senaste tiden. 6-8 koppar om dagen är inget snällt mot kroppen. Dag tre är den värsta dagen, mer än hälften kvar och jag vacklar. Varför måste jag göra detta? Räcker det inte med att bara dra ner på allt jag vill rensa ur? Jag kommer ju ändå börja med både kaffe, socker och salt igen? Det skulle vara sååå lätt att ge upp nu. Averfarenhet vet jag att det blir så här. Kropp och knopp protesterar som mest dag tre. 

Varför fortsätta då? För att faktiskt visa för sig själv att jag har kraften att styra över många av mina begär, att få en bra och ren start på året. Rent automatiskt tänker jag nyttigare efter en fasta vilket gör att min ribba för att "unna mig" onyttigheter sänks. Helt på egen hand höjs den under året och utmynnar i nån form av frosseri den sista halvan av december. Det är helt ok, just eftersom jag börjar om och liksom rensar ur och startar från noll efter avgiftningen. 

Jag kan äta allt men inte alltid och hela tiden. När man börjar bli så "gammal" som jag är och också med min sjukdom kan jag inte stoppa i mig vad som helst när som helst. Jag försöker äta så antiinflammatoriskt som möjligt. Jag måste passa mig för att lägga på mig för många kilo då jag vet att väldigt lite sätter sig jättefort i mina knän. De är svaga och klarar inte att bära runt på för mycket. 

I dag har jag inget egentligt inplanerat. Några promenader, lite matlagning åt resten av familjen och kanske en tag i tvättstugan ska väl hinnas med. Jag har också lite jobb att göra, inga stordåd kommer dock att uträttas. Exakt så som det ska vara på en grå söndag i början av nya året. 

Nu önskar jag er alla en riktigt skön "första söndagen efter trettondagsafton".