Så har jag då vaknat upp till Vita tisdagen i det som kallas Dymmelveckan. Ibland kallas den här veckan också för Stilla veckan men helt korrekt tror jag att det är veckan efter påskhelgen som ska kallas det. Det är lite olika bud på det beroende på källa så jag måste nog kolla upp det lite mer.Stilla veckan har i år fått utökning och det blir förmodligen Stilla Året. 

I går hade jag en mysig dag med Elis. Han har varit ganska så mycket hos sin far den senaste tiden. Det har till stor del berott på att hans gymnasie är stängt och att han jobbat hemifrån. Då har det varit smidigt för honom att vara hos sin pappa som bor nära flera av hans klasskamrater. 

Vi var uppe och iväg förvånande tidigt med tanke på att sonen är tonåring. Å andra sidan är han på sitt sista tonår och räknas till största del som vuxen och att sova till 12 har aldrig varit Elis grej. Han skulle klippa sig på Lyko vid 11 och då tänkte jag ta en sväng i affärerna. 

Det var på inget sätt nån trängsel.

Vissa av butikerna öppnade inte förän vid 12 men de större kedjorna kunde jag strosa runt i. Jag älskar böcker men köper sällan, däremot tycker jag det är mysigt att gå i bokhandlar, på bibliotek och antikvariat. Jag minns serien Ellen som handlade om just en bokhandel som också fungerade som fik. Det vore nåt, man kan fika och läsa tidning eller böcker. Ingen lönsam affärsidé i dag kanske då alla når både böcker och tidiningar via telefon. 

I går fastnade jag på pennavdelningen. Jag är ju en penn-nörd utan dess like. Reklampennor, storpackspennor, finpennor och lyxpennor de kan alla göra min dag om de uppfyller kraven. De bästa pennorna är de som har bra flyt, jämn fördelning av bläcket och en tunn, tunn linje.De ska också ligga fint i handen, penngreppet ska var bekvämt. Tidigare har mina favoritpennor kommit i 12-pack från Biltema,  59 kr för 12 st svarta. Så himla prisvärt.  Dessvärre verkar de antingen ha utgått eller så är det slut på huvudlagret. Hur som helst, på Akademibokhandeln hittade jag en perfekt sort som kommer i massor av färger och har tjocklek 0,4 mm.Stor lycka även om priset var 10 ggr styckpriset på Biltemapennorna. Jag ska vara rädd om dessa och försöka att inte slarva bort dem. 

Dessa godingar fick följa med hem. Begäret efter att ha fler och i andra färger blev ganska så stort. 

Vi fortsatte vår dag genom att storhandla mat för veckan, åka förbi XXL för att köpa nya/flera shakers och göra andra småärenden. 

Gårdagen bjöd på strålande sol från en klarblå himmel. Lunchen åts utomhus och eftermiddagskaffet på trappen i värmen. Givetvis en helt perfekt dag för hundpromenad. I långsamt tempo strosade vi runt och tillryggalade över 6 km. 

Bad i Motala Ström

Kimmo är en stor och välisolerad kille (lätt överviktig). Han älskar att bada, inte simma men att gå och plaska. Det räcker med att det blir +10 i luften så tycker han att det är för varmt. Pälsen är tjock och han kunde inte bry sig mindre om att det bara är 5 grader i vattnet. 

Vackra sippor i tallskogen

Vitsippor! De här är inte de första jag ser för året men väldigt fina. Sippor är vackra där de står men odugliga att ha i vas, de liksom slokar med en gång. Gullvivor är tacksamma att plocka men min absoluta favorit är liljekonvalj. Jag är inte ensam om att uppskatta de vita, vackra och väldoftande konvaljerna. Dessa får vi nog vänta på ännu en tid även om våren rent generellt är väldigt tidig i år. 

Freja på hög höjd

Den här damen håller jag på och jobbar med, varje dag men det är kämpigt. Hon blir triggad av koppel och drar så hon emellanåt kräks. Inte ens sele har hjälpt. Hon får panik över sådant som ska dras över huvudet men också kloklippning. Ni tror att bara för hon är liten så är det bara att "ta ett bestämt grepp". Glöm det, en liten hund i panik är ingen lätt match. 

Hur som helst, en del av träningen är att få henne att göra saker på uppmaning. Vi över på att balansera på stockar och hoppa upp på stenar. När vi är ute tillsammans har hon börjat att ta egna initiativ att hoppa upp för att få bekräftelse och beröm av mig. På det sättet är hon en enkel hund, hennes hundspråk är lätt att förstå. På bilden ovan har hon tagit sats och hoppat upp på en sten som är över meterna hög. Ganska duktigt hopp för en liten parvel som själv bara mäter 25 cm i mankhöjd. 

Mera bad

Vi var ensamma vid minneslunden på Kullersta skogskyrkogård i går. Hade vi inte varit det hade jag inte låtit hundarna svalka sig i dammen. Jag tycker det är fint att vi får ha med våra hundar men jag tycker att man då måste ha koll så de är välrastade och absolut inte får för sig att lyfta på benet vid någon gravsten. 

Minneslunden där lilla pappa ligger

Här satte jag mig er en stund, bra passivitetsträning för hundarna men också en fin plats att sätta sig vid och låta tanken flyga som den vill. När så tanken stillar sig och det känns som om ett lugn sprider sig inom mig, då vet jag att det är tid att fortsätta promenaden.   

Kyrkogården är stor och känns bitvis som en fin skogspark. Bra underhållna skogsstigar där man utan problem både kan ta sig fram med rullstol eller barnvagn. 

På kvällen drog jag och Elis i väg och tränade på gymmet. Jag har inte helt kommit in i gängorna efter min vecka med feber och hosta vilket ger mig en brutal träningsvärk trots att jag minskat ner 5-10 kg per övning och maskin. Det är motigt att försöka komma tillbaka igen men det är ingen omöjlighet. Man får ta det långsamt och tänka att tiden är vår bästa vän även här, såsom i så många olika lägen. 

Nu ska jag ta tag i dagen som verkar klarna upp från molntäcket och bjuda på värme och solsken. Trevlig tisdag på er alla.

I dag är det Blå Måndag, då ska skorstenarna och eldstaden rengöras så att de blir fina och vita inför i morgon. Morgondagen har så passande namnet Vita Tisdagen eftersom skorsten och spis då ska vara rena och vita. Kan man annat än gilla vår historia oavsett om den har kristna förtecken eller ej. Det är inte för inte som jag valde att bli So-lärare. 

I dag är det första dagen på mitt påsklov. Jag startar den på bästa sätt, med kaffe, dator och nyhetsmorgon. Hur klarade vi oss innan nyhetsmorgon? Jag är ju så gammal att jag minns när vi bara hade två tv-kanaler och glädjen när Tv4 kom. När de hade sina första morgonsändningar var jag bara 19 år (september 1992) och det var Bengt och Malou som ledde oss genom mornarna. 

Ozzy bryr sig inte om Nyhetsmorgon men älskar att ligga på tv-bänken och sola sig. 

I går dök sonen upp här hemma och plötsligt får min roll som mamma ta större plats. Det ska handlas mat för veckan och små ärenden göras. I dag ska han klippas så det får bli en tur in till Ingelsta området. Jag ser fram emot det då jag kan bli som lappsjuk i bristen på att se människor. Jag gillar verkligen att umgås med mina barn. Vi kan ha så sköna diskussioner. Med Tyra handlar de mer om sociala samspelsgrejor, smink, kändisar, hår, träning och skola. Elis är som ett fakta- och nyhetslexikon så där utmanas jag på ett annat sätt men träning är också en stor del av våra diskussioner och samtal. 

Nu ska jag ta tag i den här dagen och fixa i ordning mig. Vädret är glimrande och jag hoppas på att kunna ta en fin långpromenad med mina finingar. Pajsarkatten Ozzy får dock rasta sig själv.

Med denna lilla snutt önskar jag er en härlig Blå Måndag.
 

Coronasäkrad. Det kan ingen av oss vara men jag tänker som så här; vissa av oss lever sådana liv att den här isoleringen inte är så stor skillnad mot innan. Jag tro jag hör till dem som inte lider så  mycket och att mitt liv inte påverkats så mycket så här långt. 

Det kan tyckas som trist och tråkigt men det är inte så jag menar eller det är. Jag har inga äldre anhöriga som mamma/pappa, mor/farföräldrar som behöver omvårdnad och tillsyn eller som jag behöver oroa mig för. Mina barn är inte i riskgrupp utan starka och klarar sig väl. De få som jag har, som måste vara försiktiga, har antingen man/hustru eller andra som de delar hus med. När vi kommer till vänner så har jag bara en som är i riskgrupp men där håller vi daglig kontakt via sociala medier, telefonsamtal och liknande. Jag har också erbjudit mig att sköta handling med leverans till dörren. 

Jag hör inte till dem som har planerat stora påskbjudningar eller blivit bortbjuden på släktmiddagar (jag har ju nästan ingen släkt) som måste ställas in. Mina barn kommer jag ändå träffa om ingen av oss är krassliga. Det kan omöjligt vara skillnad på att träffa mina barn och att träffa de 80-tal som jag träffar i skolan varje dag. 

På jobbet är det omöjligt att hålla avstånd. Skolan och förskolan är ju två platser som är luriga. Vi är lika nära som de inom vården skillnaden är att vi varken har munskydd eller visir. Jag kan inte stå på säkerhetsavstånd när jag ska hjälpa elever med deras matteuppgifter. Jag är nära, på viskavstånd, för att inte störa arbetsron eller att eleverna som behöver hjälp ska känna sig utsatta och utpekade. It´s a fine line to walk. 

Jag hör till de som som sällan reser. Det jag kanske gör som är mindre klimatsmart är att smååka. Jag har inte flugit på 12 år, inte åkt på kryssningar på 3-4 år (och det känns som jag är väldigt klar med det), jag reser sällan längre sträckor inom Sverige heller. Oj, vilket tråkigt liv kanske du tänker men jag har valt något annat. Jag har valt att ha djur. Har man det väljer man också att vara hemma till största del eller att semestra på ett sådant sätt att de kan följa med. Ibland har jag haft hundvakt men det är klurigare att hitta vovvevakt åt två hundar än åt en. De flesta som vill vara vakt vill ha min stora hund medan den lilla är svårare att få hjälp med. Det är klurigt att ha båda. Det är svårt att gå med båda samtidigt om man inte är van. Den lilla påverkar min stora negativt, och han är superstark. När jag är själv med Kimmo bryr han sig inte om andra hundar men är Freja med blir han också en riktig draghund, ett attackmonster. Att ha hund ger glädje varje dag, någon att älska hela tiden och att bli vilkorslöst älskad av jämt. Att ha hund innebär att man möts av lyckorus varje gång man kommer hem. Oavsett om man varit borta en kvart eller en hel dag. 

Mina dagar i dessa tider är som ni redan läst er till, förutom jobb, lite träning, utevistelse, fika med nån frisk kompis, mycket film och en del serier. Jag håller också på och ser över mina växter och sticklingar så jag ska köpa med mig en säck jord hem i dag. Nu, under lovet, ska jag också ta mig en titt på de kartonger och saker som jag har i källaren. Jag behöver gå igenom grejor, kolla vad som ska sparas och vad som ska kastas. Jag har flera kartonger som bara är halvfulla och det är ju onödigt. Då är det bättre att slå i hop och minska antalet skrymmande lådor. 

I går såg jag filmen "Jag kommer hem igen till jul". Den var jättebra. Fylld av fantastiska skådespelare, härlig julstämning (ja, jag vet att det är fel säsong nu men ändå...). Handlingen helt ok men framförallt fylld av vacker musik och sång av underbara Peter Jöback. Jag gillar honom, hans röst, rörelsemönster och lyskraft. Första gången jag såg honom var jag 13 år och han spelade i Bo Wastessons musikal Här och nu. Då spelade han mot Lizette Pålsson. Jag tror de var tillsammans då, det här var långt innan han kom ut. Suzanne Reuter var som vanligt helt magisk. Jag har verkligen börjat uppskatta hennes skådespelarinsatser på "äldre dar". Själva storyn om den begåvade artisten som flytt barndomsbyn för ett liv i Los Angeles upplevde jag som aningens tam. Att huvudrollskäraktären bar en hemlighet av sexuellt utnyttjande var viktig men det blev ändå bara ett litet skrap på ytan. Jag har en förkärlek för stora jular med stora familjer, många släktingar och vänner. Det bottnar förmodligen i min egen avsaknad av just det. På det stora hela en fin film som gav en feelgood-stämning. 

I fredags kväll såg jag en annan svenska film "Ring mamma". Även här fanns den komplicerade relationen med en sjuk mamma men ännu mera speedad, twistad. Sanna Sundqvist var galet rolig och Nina Gunke som mamman var helt underbar. Den här filmen var mer fylld av skratt, pinsamma situationer och tokigheter. Evin Ahmad är en ung skådespelerska och jag har inte sett något med henne som jag ogillar. Hon har även skrivit en bok " En dag ska jag bygga ett slott av pengar", vilken jag ännu inte läst. Begåvad tjej som har många talanger. Hon har varit med i både Beck, Kommisarie Winter, Vår tid är nu och Störst av allt. 

I går var jag vid gravarna för att plantera. Min moster hade redan varit och gjort i ordning hos mormor och morfar så det var bara hos lilla mamma som jag behövde fixa. Det kommer bli fint när penséerna tar sig och breder ut sig. Den lilla röda krukrosen som står kvar från i somras verkar ha klarat sig. Jag måste komma i håg att ta med sekatören nästa gång och klippa bort döda grenar och liknande. Buxbomen måste vi ta en funderar kring. Förra året tog jag ner den massor men det märks knappt nu. Kanske provar jag att göra en jätteinsats och halvera dem eller så får jag helt enkelt gräva upp dem och sätta något annat. Det får jag prata i hop mig med mina bröder om. 

Den här lilla killen tog en utenatt i natt. Jag var uppe vid fyatiden och då hörde jag att han satt utanför och jamade. Han var hungrig som en varg så jag gissar att musjakten inte varit så lyckad. Han fick sig en portion blötmat och sen intog han sovläge. Han kommer förmodligen sova sig genom dagen för att sedan ge sig ut på nya äventyr framåt kvällskvisten. 

Det här med att ta fram påskpynt är inte min grej längre. Jag har en liten kartong efter mamma med tuppar, kycklingar, färgglada ägg och några påskkärringar men det känns bara som lite onödigt jobb när jag inte längre har småbarn som är hemma och uppskattar det. Påskris älskar jag men det är svårt att få tag i bra fjädrar att ästta i, de är väldigt dyra också. Jag tänker på fjäderdebatten som startade för några år sedan. 

Jag satsar istället på glada, gula krukväxter här hemma. I år har jag varit väldigt noga och sparar alla mina överblommade lökväxter. Jag sparar dem inte för att driva upp dem igen utan för att plantera om dem utomhus. Det ska bli spännande och se om de har möjlighet att klara sig och blomma om. Jag måste bara fundera ut platsen jag ska gräva ner dem på. Jag vill ju att det är en plats jag kan ha koll på. 

Inne i Norrköping finns en slänt i en bostadsrättsförening där de som bor där hela tiden fyller på med sina gamla lökar från tex hyacinter, krokus, påskliljor, tuplaner, narcisser mm. Det är superfint och så där galet vilt, osymmetriskt och härligt. Så vill man kanske inte ha det om man har en egen rabatt men att låta en slänt bara vräka ur sig blommoer lite random är underbart. 

Nu ska jag strax ta tag i min dag och passa på att önska er alla en riktigt skön söndag.  

 ... ja det har jag fått. Nu har mitt påsklov börjat. Jag går givetvis inte hem utan jobb utan jag har med mig en hel bunt med matteprov som ska rätta och många uppgifter i classroom som måste läsas, rättas, skrivas kommentarer på och sedan skickas tillbaka till eleverna. Det känns ändå inte övermäktigt för jag äger min egen tid och väljer när jag vill sätta mig ner några timmar. 

Jag startade mitt lov på bästa sätt, på gymmet. Det var tre veckor sedan jag var där sist beroende på en envis hosta som bråkade. Oj, så tungt det var och träningsvärken i dag är mäktig.Jag var helt ensam på gymmet vilket var skönt, då går passet snabbare och jag slipper vara orolig för virus. Å andra sidan tänker jag att alla som är träningsvana är väldigt lyhörda på sina kroppars signaler och om någon är det minsta ur gängorna brukar de stanna hemma. Gymmet känns på något sätt som en av de säkraste platserna att vistas på. Det ska bli en sväng dit även i dag. 

Jag älskar mina helgmornar när det bara är jag som är vaken, jag var tidigt i säng i går och uppe tidigt i dag. Långt innan nyhetsmorgon startat satte jag mig med morgonkaffet och datorn i soffan. 

Den här stunden kan verkligen vara dagens bästa. 

Pälsklingarna beter sig lite som om vi inte hängt alls på evigheter varje morgon. Iofs har det varit natt och matte har sovit oc inte aktivt pysslat om de fyrfota. Freja sover ju hos mig under täcket så hon borde ju vara färdigtankad på närhet men icke då. Ozzy släppte jag ut vid 04.30 så han har väl anledning att känna att han vill ha värme och gos... 

En parkeradi knäet och en la sig demonstativt på datorna. Knasgökar.

I går, på jobbet,  fick jag en sån fin bukett tulpaner. Vackra färger som gör mig både glad och varm inuti varje gång jag ser den. 

Naturen och dess perfektion! Färgen, formen, strukturen... man blir ordlös. 

Nu ska jag ta hand om den här dagen. Hoppas ni alla har möjlighet att njuta av det vackra vädret. Det ska jag göra genom att gå en härlig långpromenad, ta en fika utomhus och bara vara. 

Vi hörs!

Så vaknade jag upp till ännu en kall dag med minusgrader och vitt på marken. Väldigt onödigt på nåt sätt men det är ju april och då ska vädret vara lurigt, det är sen gammalt. Ozzykatten vägrade komma in i går kväll. Han klarar kylan han är välisolerad av både fett och en rejält tjock päls. Nu är han hemma och efter en rejäl skål med blötmat kommer han nog ligga i min säng och sova till långt fram  på eftermiddagen.

Mitt lilla körsbärsträd, om en dryg månad ska den stå i blom. Körsbärsträdet vi hade hemma i radhuset, där jag bodde som barn, blommade alltid på min födelsedag. Just det trädet kallade vi i familjen för "morfarsträdet" för vi hade fått det av honom. Nej, vi hade nog fått det av både mormor och morfar men det föll sig så att vi kallade det för morfarsträdet. 

I dag är det fredag. Jag startar min dag med Samverkamsråd där vi ska titta på frågor som arbetstider, tjänstefördelning mm. Det brukar vara intressant. Jag är där i egenskap av skyddsombud så jag har ingen förhandlingsrätt utan fungerar snarare som rådgivande med skyddsfrågor som huvudsaklig vinklare. 

Jag har ännu inte gjort planer för mitt lov men jag har en hel del borden, några måste och så ett par villhöver....

Nu ska jag samla i hop mina kjolar och ta ut hundarna för att sedan bege mig till jobbet. Jag hoppas det blir en skön och lugn dag. Önskar er alla detsamma så hörs vi förmodligen lite senare. 

Första april 2020 blev verkligen en mörk dag på så många olika plan. Jag läste redan på morgonen att Falubocken Kåre brunnit ner. Ha, ha tänkte jag, vilkeet dåligt aprilskämt. Tyvärr var det inte det. Så sorgligt! Kåre har blivit en symbol för staden jag verkligen kommit att älska. Den har stått där sedan 1988 då gruvan fyllde 700 år. Brytningen upphörde 1992, alltså två år innan jag flyttade till Falun. Jag älskar historien om bocken Kåre som enligt sägnen var den som hittade kopparfyndigheterna. Han sprang bort och när han hittades hade han koppar på hornen då han gnuggat dem mot en kopparhaltig sten. Jag hoppas innerligt, innerligt att de har råd att bygga upp den igen. Den har varit en som en varm, varm välkomnande gestalt när man kommer vägen in mot Falun. 

Nästa tragiska, ännu mer och verkligt tragiska händelse är den i Göteborg. Kåre är ändå ersättningsbar. I göterborgstrakten har en mellanstadieelev huggits ihjäl av en annan elev. Det gick så där rättt in i mig. Mitt filterlösa jag kände total smärta. Ett par föräldrar skickar sin son till skolan, innan dagen är slut är han mördad. Ett annat par skickar sin son och innan dagen är slut är han en mördare. Fruktansvärt! Vilket svek av vuxenvärlden. Vi har verkligen tappat bort de här barnen oavsett vad som ligger bakom. Jag funderar på om det omigen är ett systemfel med allt för flata konsekvenser av ett pågående destruktivt beteende eller om det ligger mer på en enskild. Så länge vi inte vet mer är det ingen idé att resonera kring just det här fallet utan man får göra det mer generellt. Det får bli en annan gång då jag är allt för tagen av det hela. 

Mörkt är det också ur Coronasynpunkt. Människor blir sjuka, människor blir ensamma med sin oro och ångest, människor dör av viruset. Jag undrar hur många som kommer fara så illa att de sedan väljer att avsluta sina liv. Verksamheter kommer gå omkull, ekonomier krascha, massarbetslöshet och depression. Jag kan bara uppmana alla som mår dåligt och är fulla av tankar och funderingar; snälla sök hjälp. Ring någon, ta kontakt med vården.

Själv var jag hemma och hostig förra veckan och känner mig inte 100% än. Kroppen säger ifrån när jag inte tränat på ett par veckor. Det är det där med balansen i min kropp. Utan träning börjar lederna bråka av mina vardagssysslor. För mycket träning så blir det samma sak. Tur att jag har lov om två dagar. Förhoppningsvis kommer jag vara frisk och kan träna en del då. 

Promenader går nästan alltid väldigt bra. Det bästa med dem är att även själen får sin återhämtning. Det gäller att välja sina promenadstråk så att kropp, själ och sinne får sitt. Jag avslutar inlägget med en av mina favoritplatser. 

Jag hoppas på en ljusare dag i dag. Att vi kan få godare nyheter. Kanske är plasmaförsöket det som kan hjälpa de insjuknade så att viruset hålls stången. De är ju redan sjuka men om man kan hejda en svårare utveckling är det strålande. Vi får hålla tummarna. Låter pyttigt att skriva så men ändå....

Nu önskar jag er alla en fin torsdag, vädret visar sig omigen från sin bästa sida och uppmanar på något vis alla som sitter isolerade att gå ut och lapa lite sol och frisk luft. D-vitamin och syre i sig kan göra underverk för människan. 

Vi höres....

Det är viktigt att alla människor blir hörda och lyssnade på. Alla människor kanske inte har så mycket att säga men när de säger något måste man lyssna. Andra kan vara som jag, full av saker att säga, ämnen jag vill diskutera och resonera kring och givetvis ämnen jag behöver gnälla runt. Jag skulle lätt kunna prata sönder människor. Förmodligen har jag gjort det tidigare i livet. Då gäller det att hitta andra formum än direkt kommunikation. Jag har två huvudsakliga sätt, min dagbok och min blogg. 

Det som ändå är roligt är att jag ser att jag, när jag skriver här, blir lyssnad på. Eller mer bokstavligt, läst. Antal besökare och sidvisningar ökar på ett sätt det inte gjort förr. Det är jätteroligt. Ännu roligare är alla de kommentarer som jag får skickade till mig. Jag läser alla och svarar men jag publicerar inte alla då vissa är av privat karaktär. 

I dag är det onsdag. Tre dagar kvar innan påsklov. Jag sätter stor förhoppning till att lovet ska  hjälpa till att förhindra spridningen av Corona. I nuläget är även jag oroad. För egen del har jag inga gamla föräldrar att vara orolig för men jag har istället  andra äldre och andra som är i riskgrupp att bekymra mig över. Jag vet att de är kloka och förståndiga och redan isolerat sig och följer direktiven men ändå....

Ute är det kyligt men det ser ut att bli en vacker dag. Jag hoppas att alla ni där ute håller er friska och krya. 

Önskar er en fin onsdag så hörs vi lite senare....

I dag blev det inget morgoninlägg. Jag kände mig ganska ordlös och tom. Det behöver jag inte vara länge. Vanligtvis så räcker det att dyka upp på jobbet så spinner hjärnan i gång. Så även i dag. Det dyker alltid upp något, en trasig kopieringsmaskin, ett oväntat men väldigt viktigt möte, en halv klass som är sjukanmäld, ett förråd som har slut på pennor, en mailkorg som svämmar över av frågor som måste besvaras snarast. Full fart helt enkelt men den dag min inkorg är tom är jag förmodligen klar med det mesta. 

I dag har jag funderat på olika föräldrars roll för sina barn. Alla föräldrar är olika, precis som barnen. Jag tycker ändå att man kan trycka in dem i olika kategorier och sätta etiketter på dem. 

1. De egoistiska: De som tror att jag bara har deras barn som elev. Förväntar sig omedlebara svar på mail, de ska gärna mailas fyra fem gånger innan de är nöjda. För den dagen. Jag ska helst anpassa hela undervisningen efter deras barns behov alternativt sitta enskilt med den eleven. Att eleven ingår i en grupp när den är i skolan har helt försvunnit....

2. De respektfulla: som alltid visar förtroende för barnets pedagoger. De tar föräldraansvar, bemöter oss med respekt, kräver att deras barn uppför sig respektfullt mot både elever och pedagoger. 

3. De anklagande:  som på fullaste allvar tror att jag som lärare har valt ut deras barn som syndabock för allt som händer. De tror och agerar som om jag gör allt för att försvåra skolasituationen för barnet. De missar en viktig sak, jag får betalt för det jag gör. Jag behöver inte blanda in känslor och dessutom så har jag  krav på mig från skolledning, skolverket mm att få alla elever att nå godkända kunskapsnivåer. Jag kan inte kosta på mig att med flit se till att någon misslyckas. Just den här typen försöker ofta spela ut olika pedagoger mot varandra. 

4. De naiva: De som tror att deras barn är änglar och aldrig gör något fel. Att vi kan se mönster som ständiga lögnare, klottrare, kränkare, mobbare är inget de är beredda att se. Skulle man ändå kunna bevisa det så är det bara i skolan detta beteende finns. Alltså är det skolans fel.... O visst, alla har olika roller beroende på hem, skola, arbete osv men så här pass??? Not so much. 

5. De oförstående:  som tycker att deras barn "gör vad den ska". De har noll förståelse för att en mening som svar på en fråga som avslutas med "svara utvecklande" eller "resonera kring" inte når ända fram. Sådana vårdnadshavare måste man ofta lägga fram elevexempel i olika betygsnivåer för, så att de själva kan se skillnaderna. 

6. De krävande:  som vill ha hjälp med sådant som inte ligger på mig som lärare. Tex ta reda på hur bussar går, vilka fritidsintressen som eleven kan söka till för att få mer kompisar, rapportera om hur eleven har mått i skolan, under hela veckan, varje vecka... 

7. De ickeansvarstagande:  som aldrig kommer på föräldramöten men som sedan mailar och undrar varför vi inte lägger ut ett protokoll med allt vi pratat om. Kanske dags att börja gå på möten... Just den här typen vill alltid ha utvecklingssamtal efter att de själva slutat sitt arbete utan förståelse för att jag också gjort det då. Vill man besikta bilen åker man dit när bilbesiktningen är öppen, annars kan man få körförbud. Borde kanske appliceras på barn. Ursäkten jag fått höra flera gånger är "ja, nu har ju vi tre (4,5,6,7) barn så det blir så många möten då.... Kanske de borde tänkt på innan det roliga började. 

8. De tacksamm:  de som förstår arbetsbelastningen. De har insyn i att vi har 24 andra elever och oftast fler vi undervisar, att vi går på möten, att all lektionsfri tid inte betyder att vi är föräldratillgängliga. De som inser att jag inte är IT-expert utan vänder sig till rätt instans för hjälp med datorerna. 

Jag skulle kunna fortsätta med 9,10, 11 12.... Ni som är i samma bransch förstår precis. Vill man sitt barns bästa kan man börja med att lära dem säga Tack, Ursäkta, och Förlåt. Att sedan skicka med bordskick, bra hygien (oj, oj, oj så många svettstinkande ungdomar med smutsiga kläder och otvättat hår jag möter varje dag), förmågan att passa tiden, vara tyst när någon annan talar, vänta på sin tur, visa respekt mot äldre, visa samma respekt mot klasskamrater och de möbler och det material vi har i skolan och att inte ta saker för givet. Grundar föräldrarna med dessa saker så kommer deras barns skolgång gå väldigt mycket smidigare. De kommer då ha större chans till kunskap, hitta goda vänner och få en trygg vardag och därigenom stärkt självkänsla och självförtroende.

Jag tror många föräldrar inte orkar hänga i och hålla ut. De väljer bort strider om hårtvätt, läxläsning och  hur man talar till andra. De gör nog hellre saker själva då det går fortare och blir rätt med en gång. Det leder tyvärr till ungdomar som inte har nån koll på hur de ska ta sig an nya situationer. Givetvis finns här ett antal diagnoser som ställer till det men att vara förälder är lite som för oss pedagoger "vi har de barn som vi fått". Jag upplever i många fall att vi pedagoger har större tro på barnen än vad föräldrarna har. De verkar tro att deras barn är oföränderliga och oförbätterliga. Ingen är det. Bara vilja och uthållighet finns. Och det är absolut inte farligt att sätlla krav.

Kanske är det det som är de stora bristerna i dag, orken att vilja förändra till förbättring. Hoppet verkar många gånger sättas till tiden. Med tiden kommer det bli bättre. Sorry, det gör det inte. Snarare tvärtom. Samhället är redan fyllt av en mängde odrägliga typer, kravmaskiner. Vi vill helst inte ha fler och där måste alla hjälpas åt, inte bara skola och barnomsorg. Den första förändringen måste komma närmast de små. Man måste börja gräva där man står. Ingen behöver göra något ensam det finns alltid fler som är beredda att pitcha in och ställa upp men.... då måste alla börja förstå att ledordet är TILLSAMMANS. Ingen behöver vara stark ensam men man måste vara stark nog att be om hjälp.