... innan semestern. Kortvecka och som följs av långledigt. Det är med blandade känslor jag går mina sista tre dagar på högstadiet till mötes. Jag har trivts så bra med mina kollegor och med den kultur som finns på högstadiet. På många plan slipper man vara "mamma" utan kan lägga mer fokus på en bra undervisning. Å andra sidan är de sociala problemen väldigt stora. 

I dag ska jag ta mina kartonger med mig ner till mellanstadiet. Det som känns bra med det är att jag får total koll på min flock, jag har en sal som bara är vår och jag kan därmed fixa till den så att den blir mysig och värd att vara rädd om. Jag känner också att mina ämneskunskaper räcker längre här. 

Under helgen som gått har vädret varit fantastiskt. Mjukglassätandet har inletts med en första glass från Wallmans på norra promenaden. Under lördagen blev det glass i Västervik. Vilken mysig liten stad! När jag promenerade runt där så väcks lusten att lära mig mer om platsen. Jag gillar sånt, att nyfikenheten väcks och jag måste börja googla för att lära mig en massa nytt. 

I dag står överlämningar på schemat. Jag ska få veta lite mer om de små pajsarna jag ska ta emot. Jag gillar att få ett överlämnande innan sommaarlovet. Då har jag tid och möjlighet att läsa på om det tex är en elev med en diagnos som jag inte känner till sedan tidigare. Några av mina kollegor på jobbet tycker tvärtom. Att det kan bli jobbigt att gå hemma ett helt sommarlov och oroa sig inför de svårigheter som komma skall. 

Önskar er alla en fin måndag! 

I dag är det fredag, igen. Hur fort går inte veckorna? Jag tycker att det nyss var påsk eller jul och nu är vi vibrerande nära midsommar. En högtid som så många längtar till. Själv känner jag nästan vemod, jag vet att jag är lite konstig på så sätt. Vemodet grundar sig i den brutala vetskapen om att det snart vänder. Det är nu det är som ljusast, grönast, soligast och varmast. O sen så kommer hösten. Deprimerande att tänka så. Det är många fina dagar och ljusa nätter kvar. Jag jobbar verkligen med mig själv, att inte gå mörkret i förväg. 

I går var det elevavslutning. Jag hade så gärna velat ge de fina eleverna i min klass en rolig och minnesvärd stund. Minnesvärd kanske den blir ändå men på ett mindre positivt sätt. Till att börja med så var vi, pga Corona, hänvisade till att vara bara vi i klassen, i klassrummet. Jag och min kollega hade förberett ett roligt quiz och lite fika.  Men så dök ett störande moment upp som avslutade med att spotta en rejäl spottlorska över mitt bord, min telefon, min dator och till viss del på mig. Suck! Jag tycker synd om övriga elever, de är värda så mycket bättre. Jag hade givetvis önskat mig själv ett bättre avslut då jag inte kommer vara mentor för det här gänget i höst. Förhoppningsvis läggs det mer resurser på klassen som ger möjlighet att anpassa för samtliga elever till höstterminen. En fin bukett rosor fick jag med mig från en av mina elever vilket ändå kändes fint, och så lite choklad mm. 

När jag kom hem var jag frustrerad. Jag behövde få ur mig irritationen. Två timmar i rabbatterna bland kirskål och brännässlor gjorde susen. Den känns i kroppen i dag. Trädgårdsarbete är en fantastisk träningsform men den blir lite sned. Högerarmen är mör i dag medan den andra känns som den alldeles vanliga degklumpen. 

Den här ampeln med jordgubbsplanta fick jag av min bror med fästmö förra sommaren. Jag glömde ta in den i höstas så den har hängt ute hela vintern. Döm om min förvåning när jag såg att den klarat sig. Även de två stora lerkrukorna med jordgubbsplantor har klarat sig trots sin utevistelse. Något annat konstigt är att utanför odlingspallkragen har två jordgubbsplantor tagit sig. Var kommer de ens ifrån? I pallkragen hade jag bara sallad förra sommaren. 

Doftpionen fyller ett år i år. Förra året blev det inte en enda blomma. I år har jag fullt med knoppar. Jättekul om jag åtminstone en gång kan få plocka i hop en fin bukett till min dotter på hennes födelsedag den 23 juni. När hon var liten och jag bodde i radhuset med hennes pappa hade jag pioner som jag plockade på morgonen på hennes fördelsedag och satte i vas på frukostbrickan. 

Även körsbärsträdet fyller ett år. Den blommade väldigt sparsamt men så är det ju ofta med fruktträd som är nya. Tyvärr blir det inga körsbär i år. Jag har fått nåt angrepp som är massivt. Vidriga små svarta kryp har tagit över totalt. 

Inte bara ätbart utan jättefint. Gräslök! Underbar krydda. Som sommarkrydda utklassas den bara av dill. Dessvärre är det för många blommor. Stjälkarna blir lite hårda och träiga vilket gör att jag inte gärna har dem till sillen. Jag vill ha de mjuka stråna som är utan blommor. 

Kamouflagekatten Ozzy har ett par favoritplatser. Det här är en av dem. Här kan han njuta av morgonsol, ligger väl skyddad från tre håll men har koll på ytterdörren och altanen. Ofta när han kommer in efter sina utevistelser tycker jag han doftar tall eller iallafall ved. Jag funderar på om han ligger och vilar sig i någons vedstapel eller vedförråd. 

Katter är egensinniga djur. De kommer sällan när man kallar på dem. Gosas görs det bara när de känner för det och oftast får man tränga sig på för att få klappa dem och mysa. Ozzy är inget undantag. Men om han ligger och loppar sig på nån av sina favoritplatser så tar han tacksamt emot lite gos. Vänder han dessutom upp magen och åmar sig lite så vet jag att han är tacksam och tycker det är toppen.

Fredagskänslan finns i min kropp, lite bubblande skön. Jag hoppas på en bra arbetsdag där vi kan vara produktiva och vi sedan kan gå hem med en känsla av att ha betat av många punkter på våra listor. I eftermiddag ska jag ta det lugnt. Jag ska varken träna eller städa. Bara vara. Kanske tar jag en tur till Ica och köper lite god plockmat eller så. Hur som helst ska det blir skönt att ta helg även om jag har världens bästa jobb. 

Önskar er en finfin dag så hörs vi lite senare. 

Japp, dagen startar med låst dator. IGEN! Varenda gång jag byter lösenord så havererar det på att jag missar mobilen där nätverk ska glömmas och kopplas på igen mm. Frustration som gör mig superarg! Saker ska helst bara fungera av sig självt. 

Alltså... Nån måste prata med prostitutionsprinsen. Jag förstår att han försöker vinna mark igen och tjäna sitt levebröd men att lägga upp rörlighetsövningar där han mer eller mindre luftjuckar mot golvet kommer inte leda honom nån stans. Absolut att jag kan välja att inte titta men det är svårt. Han är likt Trump, en annan idiot, överallt. 

Lite axelstretch, vader eller några fina övningar för nacken är kanske vad Sverige orkar med just nu. Trots Corona, Palmevapen och glädjande nog en DNA-match på de 16 år gamla Linköpingsmorden försvinner inte hans brott i mängden i nyhetsfödet. Vi är ännu inte redo. Beklagar bilden, om du liksom jag blev illamående. Jag dividerade en del med mig själv om dess vara eller inte. Genom att lägga upp den lägger jag då på mer bränsle på fel brasa? Avgör själva. 

I dag påminde Facebook mig att det var exakt tre år sedan jag fick ett samtal om att min faster åkt i ambulans till akuten. Det var starten på nästan exakt tre månaders vårdande. Varje dag på mitt sommarlov, förutom två helger då jag löste den genom att anlita inhoppare, var hos henne. Ofta två gånger om dagen, iallafall de dagar hon var på sjukhuset. Hon behövde få komma ut och röka och sånt fixar inte personalen på avdelningen.

Det blev en märklig sommar. Jag satt mest i bilen till och från sjukhus, hennes hem i Söderköping eller till kortidsboendet. Hemma fanns två tonåringar och två hundar som under tre månader undrade vart jag tagit vägen. Så här i efterhand var all tid med faster Stina värt det men  skiten jag fick av ett fåtal släktingar kunde jag varit utan.  Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana vilka dåliga sidor vittring på ett obefintligt arv kunde ta fram. Och när begravningen var över stod jag där, nästan ensam, med tömning och städning av lägenheten, givetvis efter att alla tagit det de ville ha... Det jag fick vara med om under den här tiden önskar jag ingen. 

Det jag däremot fick med mig som är ganska underhållande är en mängd historier om släkt, vänner och annat folk som Stina frikostigt delade med sig. Hennes hjärntumörer gjorde henne bitvis förvirrande men också otroligt ärlig och utan gräns. Jag har berättelser till en hel bok, minst. Alltifrån otrogna äkta män, oomtyckta fruar, elaka svägerskor, förlorade körkort, dragspelsstämmor, husvagnssemestrar och älskade brorsbarn. Ett antal extrakilon fick jag också med mig. Jag har aldrig ätit så mycket pizza som under de här månaderna, Stina var ständigt sugen på pizza. Och mazariner, så här tre år senare har jag fortfarande inte kunnat äta en enda mazarin. 

Nu är det inte tid att gräma och älta utan att minnas, älska och leva. Vi som finns kvar här kanske borde tänka lite mera på det, att vi inte vet hur lång tid vi har kvar och att det är bättre att vara vänlig, kärleksfull och förlåtande. Jag jobbar på det, det sista iallafall. 

I dag är dagen då jag jobbar min sista elevmåndag på skolans högstadie. Det känns tudelat. På ett sätt hade det varit kul att följa eleverna under deras tre år på hög men det har varit ganska tufft på många sätt. Det som kanske vägde tyngst när jag gjorde mitt val är att eleverna verkligen förtjänar den bästa lärare och det är inte jag. De behöver någon som är matteproffs för att kunna nå så långt som möjlig och vara väl förberedda inför gymnasiet. Jag har inga problem att hjälpa dem nå C-nivå men de som vill högre än så behöver någon med adekvat utbildning. 

Helgen som gått har varit en seg historia, eller det är ju jag som varit seg. Så uppe i varv och i fredags kväll och natt så jag somnade inte förrän vid tre. Inför mitt inre gick jag igenom sonens student om och om igen. Glädje blandad med lite besvikelse över att det blev så avskalat. Konstigt nog har jag inte en gång hört sonen klaga på sin situation alls. Jag tror att han och hans klasskamrater gjorde vad de kunde för att skapa minnen och ha riktigt roligt. 

Lite hopp och studs blev det ju ändå....

Lördagen bjöd oss på regn, regn och åter regn. Ganska välbehövligt då det varit hög brandrisk i naturen en längre tid. Jag tror att det här regnet var av bästa sort. Ganska så lugnt strilande, som startade redan på natten, förberedde marken för en rejäl påfyllning av grundvattnet. Om det kom så långt förstås. Jag inbillar mig att hela naturen tog djupa klunkar och sedan rätade upp sig lite igen. 

Helgens hundpromenader blev av de lite kortare slagen. Det passar den stora, gula vovven perfekt. Han vill inte gå så långt utan gillar att gå långsamt och läsa av alla dofter och andra hundars markeringar. 

Här, en ek. Jag slutar aldrig facieneras över dessa gigantiska växter som vi kallar träd. Många gånger väldigt mycket äldre än oss människor och med en magisk styrka och kraftfullhet. Ek är en trädsort som ligger högt på min favoritlista. Andra träd att älska är asp, ask, tall och givetvis björkarna med deras vackra vita stammar. Lind gillar jag däremot inte och det är till största del kletet de släpper ifrån sig som drar ner omdömet. 

Nu är det hög tid för mig att packa i hop mina grejor, rasta hundarna och sedan dra iväg till jobbet. Hoppas ni alla får en fin måndag. 

Dagen i dag känns väldigt mycket som dagen efter. Jag har som en mental baksmälla. Det har varit en intensiv tid. För en dryg vecka sedan låstes betygen, för två dagar sedan var omdömena klara och samtidigt var jag fullt upp i att förbereda Elis student. Nu har min luft gått ur. Jag känner mig otroligt  gråtmild, tung i kroppen och likadant i knoppen. 

Skönt att det är lördag och jag kan ta hela dagen till att bara vara. Jag kan lurva omkring här hemma och bara surfa runt, kolla serier och dricka litervis med té. Det känns som att vädret instämmer, det är mulet och regnet hänger hotfullt i trädtopparna. 

Dagen i går var som jag tidigare skrivit väldigt lyckad, jag kom i säng galet sent och fick mig en sovmorgon till åtta i allafall. Kanske kan jag till och med ta mig en liten eftermiddagslur. Inte helt fel. Jag ska skrapa i hop energi så att att jag blir mer produktiv i morgon. 

Nu hoppas jag att ni alla får en fin lördag, vad ni än tänker företa er. 

Den stora dagen gick fint. På alla plan förutom vädret. Vi slapp ösregn men ett stilla strilande bäddade in oss i +10 grader vilket var direkt obra, strumpbyxlös som jag var. Vilken märklig upplevelse själva utspringet blev. Jag är givetvis otroligt tacksam att det ändå anordnades något men det var surrealistiskt som i nån "storebror ser dig film". O så lite hypokritiskt. 

Jag och studentfadern anlände till Grossvads Arena runt tre. Man blev avprickad och fick söka upp en tom ruta på gräsplanen. Rutorna var stora. Säkert 2,5x2,5 meter. Mellan varje ruta var en tom ruta som man inte fick stå på. På hela gräsplanen, av fotbollsplansstorlek , stod vi två och två. Sammanlagt var vi drygt 70 personer, alla par med en skylt i handen. 

Ganska fiffigt anordnat men ni ser ju på bilden att det var helt omöjligt att urskilja sin student därframme på läktaren. Senare visade det sig att Elis inte heller kunnat se sin skylt eller oss. En eloge till personal från CNG som stod bakom planen och jublade, klappade och tjoade när vi frusna föräldrar inte gick all in. 

Han var så fin, så stilig i sin kostym, vita skjorta, slips och studentmössa. Mammahjärtat tog flera extraskutt. Men åååå vad jag önskar att han fått samma massiva mottagande som hans syster fick två år tidigare. Han är ju så värd det och att åka på flak och tuta och jubla och hoppa. 

Sen kommer vi till det löjliga... När studenterna kommit ut till respektive ruta och blivit omkramade och hyllade begav sig alla mot sina parkerade bilar. Och då försvann totalt regeln om social distansering. 

Jag åkte hem till mig, kissade vovvar och körde till Lingon och Dill. Vi hade beställt buffémat därifrån. Jag kan bara säga wow!!! Vilken service, vilken mat, vilka smaker. Ska ni ha catering nån gång så välj att åka de extra kilometrarna till Blacka för de här människorna kan sin sak. 

Vi hade beställt grillad kyckling, kulpotatis, grillade grönsaker, olivbröd och lite annat. Gott så att hälften vore nog. Massor av mat, vi hade iofs beställt för 15 personer men blev bara 10, smakrik, doftande, kryddig och god. Jag är helnöjd och det bästa är att Elis också gillade maten och det var ju det viktigaste. 

Vi hade firandet hemma hos pappan, precis som när Tyra tog studenten. Det funkade lika bra nu. Vi har en bra förmåga att samarbeta väl i sådana här situationer, eller i alla situationer och händelser som rör barnen. I år blev vi även uppbackad av, en för mig, ny bekanskap. Jag är väldigt tacksam. 

Allt var gott, från första tuggan av kycklingen till sista skeden av den fluffiga tårtan. När sista tuggan var tagen så sadlade jag om från studentmamma till TaxiMia. Son skjutsas till Fyrby, sen hem igen, Tyra och Peter plockas upp, son skjutsas till Åby, sedan åkte vi övriga vidare för mellanlandning i Blacka, sen åkte TaxiMia vidare till Ryd i Linköping. Därefter styrde jag kosan mot hemmet. 

Bilfärden till och från Linköping var allt annat än trevlig. Bilen var plötsligt enögd, regnet vräkte ner och mina ögon var trötta. På vägen till Linköping hade jag Tyratösen med fästman att prata med. De höll mig på allerten. Jag blir så varm i hjärtat när min dotter strösslar kärlek över sin lillebror och när hennes fästman ger så glasklara analyser över saker och ting. De är så underbara, båda två. Vilken tur att jag hade en riktigt bra bok i mina öron under tiden jag sedan åkte tillbaka mot Blacka. Ingen risk att somna. Jag ver mest rädd att det skulle dyka upp nåt rådjur, vildsvin eller älg. Men allt gick superbra. 

Om jag summerar dagen så blir det nog så här: Elis förtjänade ett dunderfirande av sin student med allt vad det kan innebära, hans betyg... jag säger bara WOW! Studentpappan, med hjälp av sin kärlek,  hade gjort ett så fint jobb med att fixa studentskiva, maten vi beställt var underbar, de som kom var härliga och varma och jag känner att mitt hjärta växer av omtanke. 

Extra fint var att studentents farmor, som är i riskgrupp, dök upp utanför staketet. Både studenten och hans syster blev så glada. Fina människa, åka 14 mil för att lämna present och favoritgodis. Jag hoppas verkligen att mina barn lär sig något av det. Att de man älskar håller man högt och kan gå över ån efter vatten för att visa sin kärlek och stolthet. Att hon dessutom bakat kladdkakemuffins var ju en extra bonus. Tänk, Lilleman har älskat detta bakverk hur länge som helst. Men, det måste vara just farmors. 

Nu är timmen sen. Jag försöker komma ner i varv. Huvudet är fullt av intryck och en massa fina saker som jag packar ner i min minnesryggsäck. De är lätta att bära, väger faktiskt ingenting, men de glimrar som inget annat. 

Nu har jag tagit mig en timma vid tangentbordet sedan jag kom hem. Lite tv, lite mysljus och framförallt tid att reflektera. Nu ska jag snart hoppa i säng. Självklart lite orolig för sonen som är ute och svirar men också med en känsla av trygghet. TaxiPelle tar vid när det är dags för hämtning. 

Stort tack till alla som förgyllde Elis stora dag!

I dag är en dag då jag känner stor tacksamhet. Huden är tunn och varje känsla växer sig omåttligt stor. Närheten till tårar är på något sätt brutal. Men det är ok. Det som gör mig så filterlös är till största del en omåttlig lycka. 

Lyckan och tacksamheten över att kommit dit jag i dag är känns fin, varm och gör mitt hjärta mjukt. I dag är en dag då jag inte släpper in en enda tanke på alla mina misslyckande, vare sig som mamma, lärare, vän eller flickvän. Den här dagen ska vara en hyllning till min yngstas fantastiska resa genom livet och framförallt sina studier. 

I dag kommer belöningen i form av studentfirande om än väldigt avskalat och under kontrollerade former. Många närstående kommer saknas pga av Corona. Andra saknas då de inte finns med oss i det här livet längre. Jag är dock övertygad om att de känner samma stora överväldigande stolthet som jag gör. 

Dagen i dag kommer att följas av massor av andra dagar. Dagar då det är lätt att glömma sina lyckade dagar. Dagar då vardagen tränger sig på med tvätt, städ, jobb, regn och rusk. När det händer ska jag öppna minnenas ryggsäck och varsamt plocka fram minnen från fina stunder och jag är helt övertygad om att just den här dagen kommer glimra lite extra. 

Vägen har på inget sätt varit spikrak utan den har svängt både hit och dit, gått upp och ner och hit och dit. Men på fredag är det klart. Min yngsta tar studenten. Ännu en milstolpe som har nåtts. Jag känner att jag andas ut lite grann. Målet som förälder är ju att förvalta sina barn väl och sedan skicka ut dem i samhället som väl fungerande och självständiga människor. Givetvis önskar jag av hela mitt hjärtat att få finnas där för dem ännu en tid men det känns ändå lite lugnt att de nått så här långt och framförallt att mina barn har varandra. 

Jag har inte riktigt pejl på hur syskonens relation är. Det jag vet är att storasyster håller lillebror väldigt kär och uppskattar de stunder då de faktiskt fastnar i samtal och hänger med varandra. Under åren då de tvingades flänga fram och tillbaka mellan sin pappa och mig så hade de iallafall varandra som en trygghet. Ja, fy fasiken. Den erfarenheten önskar jag verkligen att de sluppit, att röra sig fram och tillbaka mellan två hem. Elis har uttryckt det som att "det är ju ingen idé att packa upp väskan, jag ska ju snart härifrån, som om det vore ett jäkla hotell". Där jag bor kommer aldrig att bli ett hem för mina barn. Den vinstlotten gav jag till deras far. Men å andra sidan "where ever I lay my hat....". 

I morgon är jag tjänstledig. Jag la in om två dagar. Den enda ledighet jag kan minnas att jag ansökt om såvida det inte varit begravning. Kanske tog jag en dag då en farbror dog för många år sedan... Hur som helst, jag har tagit ledigt två dagar. Jag la in om den här ledigheten långt innan Corona, långt innan förbud mot folksamligar och rekommendationer från Folkhålsomyndigheten. Långt innan utspringet blir "gåendes under kontrollerade former". 

Jag tycker verkligen synd om årets studenter. Elis blev av med både utlandsresan, sommarjobb, studentfestligheter, utspring, flakhoppande och studentfest med många gäster. Jag måste nog ändå säga att han tagit det med jämnmod. Han har gjort det mesta och bästa av det hela. Beundransvärd och med en helt annan mentalitet än mig. Jag hade nog blivit heldeppig. 

Nej, den här våren har inte alls gått som på räls, eller är det det den har gjort? 

I dag låste jag mina omdömen. Det är också lite av en milstolpe. Jag lämnar år 7-9 och går vidare till det jag är bäst på. Eller var bäst på. Till hösten står jag omigen, efter en 8 år sisådär, som klassföreståndare för en år 4. Jag träffade mina blivande pärlor för ett par veckor sedan och det kändes kanon. Jag har lärt mig så mycket av min tid på hög, haft jättekul och framförallt träffat massor av fantastiska elever och helt magiska kollegor. 

Maskros! Så motarbetad, så livsstark, så magnifikt vacker och helt galet spridningsbenägen. Lite som kunskap i största allmänhet. Okunskap skapar rädsla. Vissa människor är rädda för att lära sig nytt. Rädda för att förstå nya saker. Eller att förstå riktigt gamla saker. Som en sån enkel grej som att alla människor har ett värde, samma värde faktiskt.