Tidig söndagssummering. Det är två veckor sedan sist. Att jag inte skrivit på länge beror inte på att jag inte haft saker att reflektera över eller saker att berätta. Snarare tvärtom. Det har hänt så mycket att min hjärna gått på högvarv. Jag har behövt prata live med människor jag tycker om och som bryr sig om mig. Såååå tacksam över mina barn som lyssnat och kommit med kloka råd, kollegor både gamla som nuvarande, vänner, bröder och släktingar.

Ångesten är slltid som störst innan beslutet är fattat. Något jag fått bekräftat i helgen som jag spenderat med två fina vänner från tiden i Falun. Mitt ute i den Västgötskaskogen, vid en sjö och med svampskogen bakom knuten kunde vi alla tre konstatera just det. Ångesten är som störst innan beslutet är fattat.

I onsdags tackade jag ja till en tjänst i Linköping. Den motsvarar den jag har nu. 4000 mer i lön. Det kändes fantastiskt. Dagen efter ringer rektorn från den skola och den tjänst jag helst ville ha och utan omsvep erbjuder mig jobbet. Och utan ngn som helst förhandling ger mig ännu högre lön. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte skrivit på något på den första tjänsten.

Jobbet känns bra, nu gäller det bara att hitta boende. Det kan bli lite knepigt. Jag är väldigt osugen på att pendla ens för en kort tid. Måste jag göra det kommer jag få en sjuk inre stress.

Att åka hemifrån i helgen, trots förkylningssymptom, var bra. Här har jag bara kunnat vara, andas frisk luft, äta god mat, prata minnen och bara vara. Timmarna i skogen, då vi i lugnt tempo tog oss genom mossbeklädd granskog och magisk bokskog var så läkande på något sätt.

Att försöka fånga magin genom mobilens kamera är omöjligt. Men bilderna kommer hjälpa mig att behålla dessa glimrande ögonblick i minnet länge, länge.

Det hade gått 23 år sedan vi sågs alla tre på en gång. Det är helt galet. Vart tog tiden vägen? Vi är fortfarande samma unga personer på insidan, bara lite mer använda på utsidan. Barn, familj, jobb, vinster och förluster har satt sina spår i oss.

Jag hoppas det inte kommer ta 23 igen innan vi ses igen. Det skulle i så fall innebära att jag är 70 år och förmodligen pensionär då. Om man ens är i livet...

Här kommer lite bilder ifrån omgivningarna.

På nerresan. Solnedgång över Vättern.

Förvirrad älgkalv utmed vägen.

Magisk utsikt från stugan.

Nej, DN här fick inte följa med hem.

Över stock och sten...

Vackert, glimrande är restprodukterna vid fältspatsgruvan.

Bokskog med resterna av gamla hus.

Vi hittade mycket kantareller.

Inte heller de här fick hamna i korgen men det såg coolt ut.

Cissi och jag vid en av fyndplatserna.

En sisådär 8 liter fick vi med oss hem. Underbart och middagen blev strålande god. Kyckling, potatis och kantarellsås.

Ny är det snart dags att ta tag i dagen, dricka kaffe, äta frukost, packa och bege sig hemåt. Jag har varit vaken sedan 05:30 så jag gissar att det blir ännu en tidig kväll när jag kommer hem.

Jag önskar er alla en fin söndag.

God förmiddag!

Jag har uppenbarligen en hel del för mig i veckorna. Det blir inte av att jag bloggar så ofta men här kommer en liten summering över min vecka. 

Jag var på min första jobbintervju i Linköping under måndagen. Den gick bra och det är ju inte bara som så att arbetsgivaren ska bedöma och vilja anställa mig utan jag ska också få en inblick i tjänsten och avgöra om jag vill ha den. I nuläget har jag verkligen ett bra jobb och med en bättre lön skulle jag utan att tveka bli kvar i minst tre år. Tyvärr kan man inte göra nåt åt sin lön när man redan finns i kommunen. Det rör sig om ett lönepåslag på 1,5-2,5% per år. Det tar sin tid att komma upp i genomsnittlig lön om man gick in med underlön från start. 

Då jag söker jobb och man är tvungen att lämna sin nuvarande chef som referens behövde jag berätta på jobbet att jag ser mig omkring. En ganska obekväm situation och jag känner mig som en svikare. Det är just den känslan som jag ogillar väldigt mycket som gjort att jag inte sökt mig bort speciellt ofta. Bara två gånger tidigare i min lärarkarriär. Jag hoppas att chefen är just nog och säger det som sägs om och till mig i arbetsvardagen. 

Vädret har varit toppen så det har blivit många fina promenader med hundarna. Det är perfekt att få en stund av reflektion eller att passa på och prata i fatt i telefonen med mina vänner. 

Mat, så älskat att äta och somliga dagar sprutar idéerna. Just nu är kålen fin. Här gjorde jag det enkelt för mig och strimlade spetskål och stekte upp på spisen. Vanligtvis brukar jag ungsrosta klyftor men det tar aningens längre tid. Bara att dressa den med olivolja och flingsalt. Galet gott och min mage har nu vant sig vid min kålrika kost. 

I går saknades dock fantasin och det blev genvägen via pizzerian. Jag har en favorit i kantarellpizzan. Den är inte bara fantastiskt god utan väldigt fin att titta på också. 

Nu märker man att hösten knackar på. Det blir allt mörkare på både kvällar och mornar. Lördagen bjöd dock på en finfin dag och det blev en tur med båten. Förmodligen årets sista. När det är högsommar delas det bilder på brunbrända ben mot en sommarblå himmel. Här är en höstvariant. 

Vilken dag. Så perfekt, nästan vindstilla och ljummet. Det enda som jag saknade var fikat. Kaffe och kanelbulle skulle ju varit pricken över det perfekta i:et. 

I dag är det söndag. Jag har börjat min dag på bästa sätt. Nybryggt kaffe, Nyhetsmorgon och favoritljuset tänt. 

Att vakna relativt pigg och utsövd och må så bra som man möjligvis kan är härligt. Jag har ganska svårt att ligga länge i sängen, ryggen fixar inte det riktigt men 6-7 timmars sömn är ju glimrande. 

Nu ska jag ta tag i dagen, förbereda lite jobb och så. Jag hoppas att även ni känner er utvilade och redo för måndagen i morgon. Jag vet att många får söndagsångest men jag har eg aldrig fastnat i det mönstret. Jobbdagar är bra dagar för mig. Även när det varit supertufft har jag gillat att gå till mitt jobb. Det har alltid funnits en balans. Har elever eller föräldrar varit mattande har kollegorna uppvägt det med pepp och stöttning. Har det gungat i arbetslaget så har tiden med eleverna satt guldkant på dagen. Japp, lyckligt lottad över att jag faktiskt, under så många år, alltid känt att jag valde rätt bana. 

Ha nu en finfin söndag!

Jag känner verkligen att jag är igång med jobbet efter sommarlovet. Plötsligt är jag supertrött redan 20:30 och sitter och väntar på att få gå och lägga mig. Nu i helgen har jag hållt ut till 21:30 men sen slocknar jag. Eftersom jag är i säng tidigt vaknar jag relativt tidigt men turligt nog med en känsla av att vara utsövd. En skön känsla. Frejahunden älskar de här lugna helgmornarna och kommer tassande och kryper upp i famnen. Hon gör samma försök i veckodagarna men då blir mysstunden max fem minuter. 

I går röjde jag runt lite i källaren och letade efter lite skolgrejor som jag behöver. Tyvärr slängde jag lite väl mycket i och med att jag bytte jobb för två år sedan. Då trodde jag att jag var klar med mellanstadiet. I dag vet jag annorlunda. Nästan varje dag saknar jag något av det material jag tillverkat eller något av alla de kopieringsunderlag jag hade samlat på mig. Jag är en kastare, så är det bara. 

I går var Elis här under förevändning att han ville klappa lite på hundarna. Det var bra för då fick jag klappa lite på honom. Han är nu inne i universitetsstudierna och jag blir så där mammaorolig. Jag tycker att det är sinnessjukt högt tempo och långa dagar. Och han ska hålla på i fem år. Helt galet!

I dag ska jag göra en rekorunda inför veckan som kommer. Jag tänker mig också lägga ett par timmar på lite jobb, planera undervisning och ta fram lite material. Många kanske tycker att det skulle vara hemskt att behöva jobba på helgen men det är inte det. Jag gillar att jag kan välja, att jag kan jobba lite mindre hemma i veckorna när jag ofta är trött i huvuvdet och det jag behöver bäst då är att varva ner. 

Morgondagen innebär en del undervisning, utvecklingssamtal men jag ska också träffa Tyra på eftermiddagen, när jag ändå har ett ärende i grannstaden. Mammahjärtat har längtat väldigt mycket efter barnen den senaste tiden. 

Nu önskar jag att även ni får en finfin söndag. 

... agerande...

Efter förra fredagens totala besvikelse kom kraften att agera över mig. Jag har räknat ut att det tar mig 7 år med 2% löneökning att nå en genomsnittlig lön ( o då kan vi alla räkna ut att den omigen inte är genomsnittlig - glappet bara ökar) Jag höll på att dö när studenten som vikarierar i andra klassen sa till mig att hon räknar med en ingångslön som är samma som min nuvarande. Jag har jobbat som lärare i 22 år!!!!! 

Men Norrköpings kommun, facken, samhället.... Vad i helvete händer? Det här har passerat rimlighetens gräns med hästlängder. Många väljer att inte prata löner i dag. Det är synd. Det är som att man skäms. Jag hör till dem som borde skämmas, för med min lön borde jag vara en urusel lärare. Det är jag inte. Jag är bara ännu en av alla de "duktiga flickor" som fortsätter som en duracellkanin. 

Efter regn kommer solsken. Ett solsken som den här kommunen inte står för. Tyvärr.... 

Jag har ändå haft en fantastiskt bra arbetsvecka. Bra lektioner, grym arbetsro i klassrummet, härliga möten med mina elevers föräldrar när vi mötts i utvecklingssamtal. Föräldrar som uttrycker tacksamhet över det stabila läge som nu råder. Jag lever just nu i just "nuet". Går hem med en mental ryggdunk och känner att här och nu rullar det på. 

Jag vill inte gå några händelser i förväg men som lärare möter jag ofta elever som jag träffar under fler timmar per vecka än vad deras föräldrar gör. För just de eleverna är det extra jobbigt om stabiliteten i skolan ruckas på. Det kan leda till en ganska stor "röra", en röra som kommunen inte är beredd att betala för att slippa. I allafall inte i form av lön till pedagogen utan de blir senare tvugna att betala, förmodligen det dubbla för att sätta in extra insatser när eleven kommer upp på högstadiet. Alla vet det här. Ändå låter man det ske. Det är ju olika påsar som pengarna tas ur.

Nu är det fredagskväll. Jag tänker att jag ska försöka koppla av och bara vara. Kroppen har fått sig en genomkörare, hundarna är rastade och jag ska strax in i duschen. Jag är trött på många plan och tänker att nästa vecka kommer bli en bra vecka omigen. Jag har några utvecklingssamtal kvar men jag har också några spännande möten i grannkommunen. Jag inser att åtminstone på pappret så är jag ganska så åtråvärd efter 22 år i yrket. 

Jag förstår att jag har ganska många dörrar som är öppna, vissa på vid gavel och andra på glänt. 

Ja, vad kan man säga. Dagen i dag har varit en dag av många intryck, känslor, tankar, funderingar och mycket mera. Jag tog ju en ny tjänst till hösten, faktiskt en sån jag sökte för en sisådär två år sedan. Jag var glad och förväntansfull. År 4-6 är ju mitt område. Jag kan köra ÖTP i de flesta ämnen. Över Tröskeln Pedagogik menar jag med det. Jag kan gå in och fånga de flesta grupper på fem minuter. 

De två senaste åren har inneburit väldigt mycket mer i insats. Läsa på, träna, undersöka, fixa och trixa. SÅ mycket tid jag lagt på att vara en bra lärare. Så många eftermiddagar, kvällar och helger som jag suttit och räknat matte, läst på om antiken och allt annat. Och det förgäves. Att jobba hårt för att hantera klasser, få många elever att lyckas och utvecklas är inte värt speciellt mycket. Inte när det gäller löneförhandlingar. Då råder kommunens kreterier och nivåer. Helikopterperspektiv och att ta del av den nyaste forskningen klubbar måluppfyllelsen totalt. När måluppfyllelsen är låg och väldigt många elever får F i betyg anklagas undervisande lärare, inte rektor som ansvarar för resursfördelningen. 

Att jag höll i och höll i hop, med bara två sjukskrivingsdagar pga magont och fem pga hosta (i pandemitider) trots slag, spott, kränkningar och dagliga sänkningar räknas inte. Jag bytte arbetsplats för drygt två år sedan. Efter 20 år på samma arbetsplats. Jag är galet lojal. Jag tog mig an utmaningar i ett forum jag inte sökt till. Jag sökte en 4-6 tjänst men hamnade på 7-9. I och med det fick jag ta mig an nya utmaningar. De var stora och svåra och krävde sitt. Tyvärr rknades det inte när det kom till löneförhandlingar. 

Jag har aldrig fått så lite i lönepåslag som nu. Jag känner mig så undervärderad. Samtidigt känner jag sparken i min ända. Varför vara lojal? Den här kommunen, två år från guldklockan... Byter jag kommun kan jag köpa min egen guldklocka redan första månaden. 

Jag fullkomligt älskar mina elever men... ska min pension hänga på det. Jag har hållt mig nära då mina barn behövt det men nu... Tyra bor i Linköping och Elis pluggar där. Jag gissar att båda mina barn skulle uppskatta om jag fanns närmare Linköping. Och förhoppningsvis skulle jag se dem oftare. 

Tyvärr måste jag försöka omprogrammera mig själv. Jag ska finnas där för mig själv och för mina EGNA barn. Byter jag kommun kan jag öka min lön med 4-5000. Att stanna för att vara lojal känns orimligt. 

Sorgligt men har man en högskole/universitets utbildning och jobbat i mer än 20 år är man värd mer. I kväll är jag ledsen över hur litet jag värderas. Jag blev så fundersam när chefen var nere och undrade om jag hade "fått en jacka". Jag hade alltså rätt till en speciell jacka som skyddar mot regn, rusk och snö. Fast ger de mig rätt lön kan jag köpa den själv. En jacka kostar 1000 spänn och utbrett på tre år är det typ inget.  

Så mitt motto nu är "lojal är jag alltid... mot min familj" Jag har varit pinsamt tacksam. Glad för kommentarer som"rent pedagogiskt tänker du rätt" eller "din kompetens visar verkligen rätt". Vilket rövslickeri för att jag ska orka när det är svårt och tufft. O så sjukt ofta som mina chefer låtit viktiga saker glida ur händerna. 

Att vara lärare har varit mitt kall men nu är det faan nog.... Nu kallar mina barn... 

God morgon!

   Bild ur arkivet. 

Helgen försvann som bekant otroligt fort. Nu drar en ny arbetsvecka i gång och jag startar med möte direkt på morgonen. Jag ogillar att inte få ta emot mina elever direkt på morgonen, de här har dessutom inte gjort en måndag på skolan än. Det är så lätt att det blir en rörigare dag än vad de behöver. Ja, ja, det är bara att gilla läget. Mötet är av viktig karaktär som i det långa loppet gagnar eleverna. 

Åldern tar ut sin rätt, tror jag. I natt har jag omigen vaknat sjöblöt av svett och sen fått frossa. Jag är inte sjuk på något sätt alls det är nog snarare frågan om övergångsåldern. Bara en av alla de symtom som kan drabba oss kvinnor. Turligt nog så händer det än så länge bara nån gång i veckan. 

Över till något annat. Nu i augusti började jag se Outlander som finns bla på Netflix. Jag var så tveksam innnan. Jag gillar ju historiska filmer, framförallt de som utspelar sig i Storbritannien på 50-talet. Att jag var tveksam till den här var konseptet "tidsresor". Flera personer har rekommenderat mig den men det tog alltså fram till nu. Ja, jag är sen på bollen när det gäller mycket. Jag älskar serien. Den drar verkligen igång min vetgirighet och jag googlar mycket under tiden. All kunskap fastnar inte men min nyfikenhet stillas för stunden. Har du inte sett serien rekommenderar jag den, ge den två avsnitt innan du bestämmer dig. 

Det roliga är att min vän V också har fastnat i den så nu har vi ännu ett område att samtala och diskutera kring. Vi ägnade två timmar i telefon i går då vi avhandlade allt ifrån skolfrågor till just film och serier. Ett annat sätt att umgås i dessa pandemitider då vännen sitter i isolering eller karantän. 

Nu ska jag hoppa in en snabbis i duschen och sen är det dags att ta tag i dagen. Jag tror den kommer bli bra och jag kommer välja jeans i dag. Första dagen på länge som långbyxor känns rimligt. 

Ha det bäst. 

God morgon på er!

Jag startar inlägg med en bild på den här snyggingen, Ozzy.

När semestern är slut ska man in i nya vanor och rutiner eller kanske in i de gamla. Det gör man lite som man vill med. Jag tappar lite av bloggstrukturen och inläggen kommer lite random. Min mage har också kommit in i andra rutiner nu när det jobbas, jag är hungrig på helt orimliga tider. 

Jag har tagit emot min nya klass och det känns helt ok. Det är alltid lite "smekmånad!" när man tar emot en ny elevgrupp men varefter så blir de varma i kläderna och visar sitt rätta jag. Jag kommer förmodligen få mina fiskar varma framöver, som mamma skulle ha sagt. 

Tillsammans med både nuvarande kollegor och sådana som är lärare på andra skolor har jag diskuterat arbetsmiljö flitigt under veckan som gått. Rent generellt uppfattar jag det som att många har tighta scheman, obalanserade scheman där det tex under en viss veckodag är full undervisning förutom den lagstadgade rasten medan en annan dag kan innehålla en hel förmiddag med tid för planering. Andra bekymmer för lärana är den fysiska arbetsmiljön, de har undermåliga arbetsplatser som kanske har för liten yta, för få förvaringsmöjligheter, avsaknad av personalrum, en störande ljudmiljö där ventillation, kopieringsmasiner och susande smartboards ständigt pockar på uppmärksamheten. Det kan vara för varmt, för kallt, för syrefattigt. Det verkar vara på samma sätt över hela landet. Elevernas tid i grundskolan verkar inte prioriteras speciellt mycket, tyvärr. Sorgligt då vi tvingar dem att gå i skolan och de har inte ens en bänk och en stol som är ok. Ingen av oss vuxna klarar att sitt en timma på en sådan stol. Att något är fel på dagens skola märks också på den stora lärarbrist som finns i landet men också på det faktum att många som jobbat 10 år eller längre nu söker sig bort från läraryrket. Det är verkligen ett problem när vi tappar rutinerad och erfaren  personal, skolan får ett kompetenstapp. 

Helgen har rullat förbi svindlande fort. Jag har egentligen inte gjort något vettigt men det är skönt med sådana dagar också. I går var det sinnesjukt varmt och kvalmigt. Solen skymdes till största del av moln så det blev en tryckande hetta. I dag var det svalare nu på morgonen, vinden var nästan kylig. Jag ser fram emot att det blir jeansväder igen. 

Nu önskar jag er en fin söndag. 

God morgon!

I går var det dag 2 med eleverna i skolan. Dag två för mig på mellanstadiet efter ett par år på högstadiet. Det känns bra, som att jag kan det jag ska undervisa om. Utmaningen nu ligger till stor del i att lära känna mina nya elever och bygga relationer till dem men även att göra samma sak med mina nya kollegor. I mitt hus är alla nya på enheten förutom jag men jag är ju ny på just skolans år 4-6. Emellanåt känner jag mig överväldigad av uppdraget då jag ska vara med lite överallt och förväntas veta allt. Jag har svårt att fokusera på mina egna uppgifter då jag överöses med information och frågor som jag ibland inte har något alls med att göra eller inte har en aning om. Mycket hänger löst än så länge och jag skanar raka besked om saker som är påverade pga pandemin. Så visst är jag galet trött på kvällarna. Jag har slocknat innan 22 men i gengäld vaknat långt innan klockan ringer. I dag däremot sov jag länge och det tog tid innan jag kände att jag vaknat till. 

I går kom regnovädret så lägligt och sänkte utomhustemperaturen med 10 grader på kort tid. Perfekt för mig som planerat in att göra storkok och matlådor åt sonen. Han gör just nu sina insparksveckor på universitetet och bor hos en kompis. Om några matlådor kan hjälpa honom i hans vardag är det väl värt att stå vid spisen ett par timmar. I går blev det pasta med skinksås och grönsaker. Tidigare har jag gjort 12 lådor där hälften var gryta med ris och andra hälften var pasta och köttfärssås. 

Det är mycket svalare ute i dag och det passar mig bra. Första dagen på länge då jag tänker ha jeans på mig. Förhoppningsvis är luften bättre i klassrummet så att vi får bättre tankeförmåga. Jag jobbar ändå i ett av de hus som är minst hett i gengäld gissar jag att det kan bli väldigt kallt i vinter. I ett av de handra "mellanhusen" är det sinnessjukt varmt men också syrefattigt. Jag ska ta en tur upp till dem för att känna efter och se om jag måste kontakta huvudskyddsombudet. Jag är väl medveten om att vi bara har vanlig ventillation och ingen klimatanläggning men syre måste ändå finnas. 

Jag tycker ändå det är rubbat och visar hur lite man bryr sig om barn och ungdomar i skolans värld. Det finns nog inte många på rådhuset som skulle arbeta under våra elevers forutsättningar. Kontorslandskap med 25-30 kollegor, 30 graders värme och väldigt lite luft. När ska våra unga få känna sig så viktiga som de faktiskt är, de är vår framtid. Det vi inte gör för dem i dag är förodligen det som de inte kommer göra för oss när vi sitter på hemmet. 

Nu så är det dags att samla upp den här gamla kroppen för en hundpromenad och sedan ska jag bege mig till jobbet.

Jag önskar er alla en fin dag.