Trött, sliten och orolig. Nu är det inte småbarnen som oroar. Storhunden är sjuk. Han har varit krasslig i magen ett par veckor. Jag har kokat skonkost men det har liksom bara fungerat som ett plåster. Det har stillat flödet men infektionen har bitit sig fast.

Vakennätter, oro, torkande av golv, rastning varannan timma och så vidare. Jobigt, men det rent praktiska betyder inget. Det jobbiga är oron. Att inte veta varför, vad jag ska göra åt det eller hur det blir sen. I helgen har jag turligt nog haft hjälp. Jag har fått sova och ladda batterierna. Jag slapp både klockan två och sex springet. Men jag blir så otroligt rädd och orolig. Kimmo är min raddare. Han har hjälpt mig så fantastiskt mycket. Han har vaktat, vakat, tröstat, utmanat, inspirerat och informerat.

Mitt lilla hjärta, när vi nu i kväll lägger oss i sängen, jag med min arm om min stora gula vän,  så hoppas jag att vi båda kan få somna in. Sova lugnt och stilla, utan mardrömmar eller andra avbrott. Bara få samla kraft inför morgondagen. Men jag gissar att det inte blir så. Vi får nog springa ett par vändor i natt. Och jag kommer få ta med di till veterinären i morgon. Men det gör inget. Bara jag får veta hur jag ska göra för att få dig att må bra.