Nu känner jag att det är illa. Kanske som för 15 år sedan. Jag som hade glömt men när den jäveln dök upp så kände jag igen den direkt. Förbannade sinuit. "Går oftast över av sig självt". Fy fasiken, ät skit. Inte på världskartan. I nuläget vet jag inte ens om antibiotika är lösningen. Jag kan längta efter att få en spolning. Plågsam och överjävligt upplevelse men lättnaden som varade i kanske 8-10 timmar var värd miljoner.

Skulle jag behöva spolas igen gör jag det inte ensam. Då måste hjärtat med. Nån som kör mig dit, som håller min hand, som tar hand om spillrorna efteråt. O i nuläget tar jag mig i princip ingenstans på egen hand utanför lägenheten. Jag toppar ju skiten med mitt livs ögoninflammation, kan inte ha linserna o glasögonen hade behövt starkare glas för typ fem år sedan.

Ingen rolig syn, ganska så vidrig faktiskt. Jag måste rensa från var en gång i halvtimman dessutom har jag svullnat upp runt ögonen nåt så fantastiskt. Min hy har blivit full av små röda utslag, är det inte levern som är arg då?

Känner mig så väldigt risig. Så ofräsch och ofin. I går valde jag att be mitt hjärta att inte komma. Jag bara sov, snorade och var allmänt borta. I dag gick det inte att hålla honom härifrån. Det krävs ju ett viss mått av tillit och trygghet för att visa sig så svag som jag ändå känner mig nu. Ett par timmar orkade jag. Fick lite hemhandlat, lite småsaker fixat här och där och även sova en stund med huvudet i hans knä med lite pill i håret. Så jäkligt uppskattat, kanske lite för en del men otroligt fint och uppskattat av mig.

Nu håller jag på att krevera av smärta i ansiktet. Inte ens morfin tar udden av det. Minns att jag sist fick kodein, så mycket bättre. Hade jag sprit hemma hade jag supit mig redlös men har sällan sånt hemma. Blir svårt med likören jag fick av kusin Gittan. Har lagt riskudden i frysen så snart kommer jag inta ryggläge, sätta på en bok och bara försöka somna in.

Storbarnen, Tyra med pojkvännen har lovat att ta kvällsrundan med pälsklingarna.

Just nu myser de med varandra i soffan. Som jag älskar de här två. Finns liksom inga gränser.