Ibland händer det. Man bara vet o känner. Man är liksom bergsäker . Känslan av att det som varit har verkligen varit och det som är nu, det är nu de luxe. I kväll landar denna snoriga, hesa, hostande tjej i vetskapen att väldigt mycket knas är avslutat. Jag har helt naturligt satt ner min fot, tagit avstånd och visat vart skåpet ska stå.

O där o då dök en märklig känsla upp. Den där som kanske kan kallas för empati. Den visade sig och jag ska inte nonchalera utan begrunda, tänka, känna o sen gå vidare.

Jag är lite som havet stormar. Mycket händer å det fort , på kort tid och i rörig miljö. Men just i kväll så sänkte sig klarheten över mig.njag vet vad jag har, vad jag vill och vart jag är på väg men där emellan kan det finnas vissas mellanslag.