Att bli missförstådd, det är ju aldrig roligt. Jag vet att jag kan vara ganska otydlig men jobbar ständigt på att vara tydligare. Det är inte så ofta som jag har önskningar eller krav. Saker som jag vill genomföra eller göra på nåt speciellt sätt. Jag är ganska så flexibel. Kanske är det mitt jobb som jag kan tacka den egenskapen för. Som lärare måste man ju vara beredd på att släppa det man planerat och kliva in i nåt oplanerat. Det löser sig ofta, ÖTP har jag bara blivit bättre på ju längre jag jobbat. Inget bra alls i längden men ibland så är det bättre för barnen att jag kommer med övertröskelpedagogik än att man kallar in en vikarie.

Ibland händer det dock i mitt vanliga, privata liv att jag ber om något. Oftast inget stort. Det som då gör mig besviken är när jag blir lovad det men sen uteblir det. Om barnen lovat städa eller gå med hunden och sen glömmer det. Jag tycker det är både oansvarigt och respektlöst. Framförallt mot hunden.

Jag tycker det är mer schysst att inte lova, eller förklara varför man inte vill göra en sak redan från start. För då slipper jag känna att jag inte är värd att hålla löften till. Ärlighet, respekt, och ansvar är viktiga grejor för mig. Jag har från start svårighet att lita på människor och drabbas dubbelt upp när jag fått förtroende för någon och att det sedan bryts. Då backar jag och vill allra helst hålla mig på min kant.

Den här förmiddagen har gått i minnenas tecken. Min moster kom och hämtade mig och så åkte vi till kyrkogården för att göra fint vid gravarna. Hon hade köpt med sig stora fina Ljung och det blev jättefint. Vi passade även på att fika på kyrkogården. Kanske låter det helt galet men det är väldigt fint, lugnt och naturskönt. Och det finns en bänk precis bredvid mammas och mormors gravar.

Den senaste tiden har jag ju haft väldig kontakt med släkten på pappas sida, vilket har varit helt underbart roligt. Men det tar också fram en viss saknad efter de som kan prata och berätta om min mamma. Så nu har det kontot fyllts på lite grann.