Jag älskar den här bilden på min mamma. Så ung och vacker och med sin älskade pudel Antoinett. Här är mamma så långt från sitt sjuka, tärda 60-årsjag som man kan komma. 

Så har ännu ett år gott... Det har det ju i och för sig varje dag, på nåt vis. Men just i dag är det extra kännbart. Ännu ett år utan min mamma. I dag skulle hon ha fyllt 71 år. Det känns ofattbart att det är så länge sedan jag fick prata med henne, lyssna på henne, hålla hennes hand. Länge sedan vi pratade om barnen och skrattade tillsammans över deras egenheter och roliga upptåg. 

Det är en sorg att hon inte fick vara med längre och se sina barnbarn utvecklas till de fina personer som de är i dag. Det är min fulla övertygelse att hon hade varit jättestolt över dem. Sedan så finns det annat som jag är tacksam över att hon slapp uppleva och vara med om. Men jag tror hon hade varit stolt över mig också, jag har ju faktiskt aldrig givit upp även om det emellanåt varit mycket tungt och jobbigt. 

Jag tycker det är tråkigt att hon inte fått möta mina djur, mamma gillade både katter och hundar. Trist att inte ha fått presentera Mats för varken mamma eller pappa. Ibland känner jag mig som halv när jag tänker sådana tankar. Jag har en sån stor del av min själ fylld av saknad. Det är så många som fattas mig. 

Just därför blir de jag har nära mig så oerhört viktiga. De ska liksom fylla funktionen av så många. De senaste åren har jag också lärt mig att blod verkligen inte är tjockare än vatten. Vänskap och släktingar utanför kärnfamiljen kan bli mer nära än jag någonsin trott.

I kväll ska jag tända ljus för mamma. Jag gör det hemma hos mig. Till kyrkogården går jag i morgon eftermiddag. Och jag tror faktiskt att mamma skulle tycka att det var ett bra val. Speciellt eftersom vi ska äta räkmackor i kväll, något av det min mamma tyckte allra bäst om.