Nära... Så svårt men ändå så underbart. Det finns nog lika många vägar att komma nära som vi är människor. Jag har tidigare i livet haft ganska så svårt att låta någon komma mig nära. Efter min meltdown för 5 år sedan så var jag på botten och upptäckte nåt fantastiskt. Det var när jag var som svagast, naknast och mest sårbar som jag kom människor som allra närmast. Min allra finaste Karrro hittade jag då. Sen dess har vi delat stunder av både styrka och svaghet men också många dagar av mellanmjölkskvalité.

Efter det så följde nya erfarenheter. Vilka? Ja, som att det var ok att fulgråta till filmer. Att det var ok att gråta av smärta och be om hjälp med dagliga sysslor. Det var förlösande att be om hjälp och support när jag var fylld av ångest och inte ville vara själv hemma med barnen. Ja, mina svagaste och fulaste stunder har varit de som givit mig de djupaste av relationer.

Jag kan förundras över hur accepterat det blivit att jag är rädd för en massa saker, eller att jag behöver hjälp med en massa eller att jag har svårt för vissa saker. Det är liksom ok att inte vara perfekt. Det är så himla skönt. Jag får vara den jag är, inifrån och ut.

Man är aldrig så skör och ömtålig som när man står naken, bar, öppen, orolig. Att i sådana tillfällen bli bemött med den djupaste av respekt är något som för en nära. Att aldrig behöva föreställa sig, låtsas, bita i hop eller vara någon annan än man är, det är att få vara nära. När jag sedan tar sats, söker mod för att berätta vad jag önskar och vill och bemöts med ett uppriktigt intresse och inte som om jag klagar...ja, det är att komma närmare.

Jag har varit rädd att visa vem jag är. När man är som en stor amerikakoffert fylld med brister och fel men ändå ska försöka sälja in sig själv, ja då blir det knepigt. Man vill ju alltid visa sig från sin bästa sida när man möter nya människor. Man får ju aldrig en andra chans att göra ett första intryck. Jag har använd mig av metoden "pysa lite i taget". Kanske blir det för min partner som att "köpa grisen i säcken". Men jag har inte kunnat göra annat. Och, på riktigt...alla problem har ju inte funnits där hela tiden. Att ryggen gör ont har jag aldrig kunnat mörka, att magen smärtar är ingen hemlighet men att jag kräver starka mediciner har fått smyga fram. Sen så är det ju som så att även jag får överraskningar när det gäller mig själv. Som att mina leder måste genomgå MRI med ett par års mellanrum då förslitningar är att vänta. Så vi får väl se vilka leder som behöver bytas ut först.

Det skrämmer mig inte. Smärta kan hanteras på så många olika sätt. Det som gör mig rädd är väl att jag vill fixa att vara en bra mamma. Efter en kvälls googlande inser jag att jag kan vara lugn. Jag har förmodligen 10-12 år innan jag behöver stöka runt i kroppen och ta till reservdelar. Och då är mina barn vuxna. Så skönt! Jag är så glad att jag inte har småbarn, jag hade inte fixat det.

På tal om barn...jag har pratat med Tyratösen flera gånger och både hon och jag kunde konstatera att hon är på bättringsvägen. Så skönt. Jag har varit så otroligt orolig för henne. Det är på inget sätt över men varje litet tecken på bra dagar är positivt. Den lilla, fina människan behöver få vara frisk. Och även om det tar lång tid, kanske ett år så behöver vi de små signalerna av bättring. Men så blir man kanske aldrig friskförklarad men med mediciner och kontroller så kanske sjukdomen kan hållas i schack. Det är det enda jag önskar.

Min närhet till min dotter har fördjupats och intensifierats i krisen. Det är ännu en sak som får mig att bli övertygad om att det är när människan blir svag och öppnar sig som närheten finns tillgänglig.

I dag får jag vara liten, svag och ledsen. Jag får också vara stor, stark och bubblande glad. Jag får bli tagen och jag får ta. Jag får var upp och jag får vara ner. Jag får helt enkelt vara den jag är. Inget eller ingen är konstant. Jag tror inte på uttryck som "hon är alltid så skämtsam", "han är alltid så glad". Vi är alla som prismorna i ljuset, vi reflekterar hela spektrumet; röd, orange, gul, grön, grön, blå, indigo och violett.

Jag är som en regnbåge, fylld av färger. Liten och rädd, stark och skämtsam men lika ofta väldigt skör. Och just där och då, det är då jag är som allra närmast.

Vad kan man säga annat än att den här helgen verkar gå i fuktens tecken. Å fuktigt är ju sällan helt fel. Jag började min helg med att besöka läkaren. Det gick bra. Jag fick som vanligt vänligt men bestämt avböja prednisolonet. Känner mig klar med cortison. Fast den här läkaren föreslog en kortare kur på tio dagar bara för att jag ska få lite vila och återhämtning. Egentligen ingen dum idé men jag sparar den karamellen ett tag. Så jag gick hem med morfin (som de typ kastar efter mig) och paraflex (muskelavslappnande). Jag kan säga att gårdagskvällen var jag löjligt mjuk i kroppen. Mest i knäna. Inte en droppe vin behövdes.

Medan hjärtat trollade ihop middagen så tog Kimmo och jag en skön promenad. Ute var det ljummet, solen glimtade fram och regnet duggade försiktigt. Då kom jag att tänka på boken Morfars Maria där huvudpersonen älskar solregn. Det gör jag med.

Det var så fantastiskt grönt och lummigt. Jag blev alldeles lätt om hjärtat och varm i själen. Jag älskar verkligen den Majgröna färgen.

I morse vaknade jag utvilad, på riktigt. Glimrande, glittrande underbarhet, som jag längtat. Om du aldrig haft sömnsvårigheter så kan du inte föreställa dig hur jobbigt det är. Att vakna pigg är en bra start på en ledig dag. Ute strilade regnet och jag blev inte så lite våt när jag traskat runt med Kimmo på morgonpromenaden. Tur att det finns torktumlare här.

Eftersom vädret var som det var bestämdes det att det skulle bli en IKEA-dag. Vi var inte ensamma om den tanken. Trots trängsel så gick det bra. Jag fick med mig det viktigaste; underlakan, trattar, örngott och givetvis servetter (till både mig och bästa grannen). Efter det for vi vidare till en plats jag inte varit på på 30 år, Mobilia i Mjölby. Det bästa med det stället var nog Pölsemannens baconlindade korv (som såg ut som en ickeomskuren liten snopp) och så ett enormt Dollarstore. På DS fyndade jag ett par mörkläggningsgardiner. De kommer bli kanonbra. Trots att jag bott i min egen lya i snart ett år kommer jag fortfarande på en massa saker som ska förändras och förbättras. Att ha ett mörkt sovrum om sommaren står högt i kurs.

På vägen hem tog vi vägen över Berg och åkte ut med Roxen. Det är så vackert. Jag tror jag har en inre längtan att campa vid Sandvik camping. Det skulle vara supermysigt och kul. Fast helst under mindre fuktiga dagar än den här.

Mina dagar är till stor del fyllda av hundpromenader, och jag älskar det. Även om det är fuktigt eller som i dag, dyblött. Under eftermiddagen blev det en tur till skogs. Mest för att jag skulle få plocka liljekonvaljer. Vi åkte i väg under uppehåll men mitt i plockandes valde himlen att öppna sina portar. Jag plockade, Kimmo käkade gräs och Mats gick och ropade "här finns flera, stora och fina". Men, tänkte jag, hjälp till och plocka då så vi kommer härifrån. En mindre trevlig variant av fuktig upplevelse.

Buketterna har vi nu varit och satt på mammas och mormor och morfars gravar. Straxt innan mig hade moster Bibbi varit där med fina buketter av liljekonvaljer. Det var min mammas och morfars absoluta favoritblomma. Tyvärr blev ju mamma lungsjuk och tålde inte någon blomma med stark doft. Men nu, nu kan vi smycka hennes grav med massor av de små vita skönheterna.

Kvällen ska nu tillbringas i goda vänners lag. Det blir grillning med grannarna. Skönt att sitta i uterummet och höra regnet smattra. Kimmo däremot väljer favvoplatsen, soffan. Men han är duktig, han lägger sig bara på den vita filten när den är utlagd.