...den här loppisen... Eller typ alla loppisar jag är med i på Fb. Vilka fynd jag gör. Som i kväll. Ett hängande balkongbord med två klaffstolar för 50 spänn!!!! Å bäst av allt, jag behövde bara ta hissen ner och gå 50 meter för att hämta fyndet. Det kommer bli kanon. Lite slipa och olja och böja så kommer mina odlingar gilla och chilla. Funderar på att hänga upp stolarna men då måste jag borra i teglet o det kan ju vara tveksamt att jag får.

På tal om borra och renovera. Det är inte aktuellt att investera i huset. Istället väljer ägarna att måla och kitta om mina fönster. Stackars den målare som ska ta burspråket i Tyras rum. Inte så jättekul att hänga sig ut över Gamla Övägen heller... Men jag kommer förmodligen finnas här och peppa, sporra och bjuda på kaffe....

Jag har nästan blivit som besatt av att odla. Vännen Ida kommer att ge mig chilli, paprika och gräslök... Balkongen känns liten... Jag drömmer om så mycket mer. Ett växthus med tomater, sallad, morötter, rädisor, timjan, basilika, lök, ja massor av gott. Å får jag fantisera vidare så vill jag ha ett litet hönshus. 8-10 hönor och en tupp. De vackraste höns jag vet är de klassiskt svenska. Vita och röda. Men Brahmahönsen är gosigt fina. För att inte tala om kalkonerna, vilka ägg!

När jag blir gammal så vill jag bo så jag kan ha en get eller två. Föreställ dig att man kan göra egen getost. Helt magiskt. Det måste ju vara toppen av det hela. Men, som sagt, det är bara mina drömmar. Å drömmar är goa att ha, eller hur ?!?

Dofter och lukter har en stor förmåga att påverka mig. Inget är väl som doften av ett stilla regn på varm asfalt? Eller doften av mammas kåldolmar? Olika dofter och till viss del ljud kan slunga mig många år bakåt i tiden. Mina doftminnen är starka. 

Jane Hellens schampo, en klassiker på 80-talet, eller Niveas bodylotion som jag använde under hela mitt konfirmationsläger, eller doften av téet Göta Kanal som minner om min tid som student i Falun, eller doften av den gamla klassiska parfymen Trésor tung som tusan men jag har bra minnen till den. 

Jag kan också njuta av doften av tvätt som fått torka utomhus, doften av en nyklippt gräsmatta, doften av saltvatten vid havet, kaffedoften njuter jag av nästan varje dag. Jag kan inte låta bli att imponeras och inspereras av alla de dofter som jag möter under en dag. Just i dag tror jag att min lägenhet skulle må bra av att bada i doften av såpa...jag behöver helt enkelt städa. Men, den gobiten ska få vänta för just i kväll så ska jag och Tyra ha myskväll och bara vara. Det är också viktigt och det kommer vi göra till doften av bakad potatis, vitlöksbröd och skagenröra. 

Ibland är det lättare att vakna, gå upp och fara i väg till jobbet. I dag är det en sån dag. Jag känner mig bara så glad och lätt i sinnet. Det har inte hänt något speciellt, inte mer än att jag njutit av en underbar natt. En natt då jag sovit galet bra. Det händer ju inte så ofta men när det väl gör det, ja jäklars så gött det är. 

I dag är det måndag. Det betyder långdag på jobbet. Oftast är det bra dagar då jag hinner prata med alla mina goa kollegor. Vad vore jag utan dem? Inte mycket. För ett par år sedan krävde min kropp att jag var sjukskriven, jag var hemma en lång tid från mitt arbete. Jag förvandlades sakta till en person jag inte ville vara. Mina barn och den relation jag då levde i tog ohyggligt med stryk av det. Men mitt i bedrövelsen så fick jag faktiskt uppleva att jag hade ett starkt nät av människor omkring mig som månade om mig otroligt mycket. I dag är det jag som får vara stark när de som stått och ställt upp för mig rasar i hop. 

Det är ett mindre helvete att stå maktlös brevid nån man älskar och se hur otroligt dåligt personen mår. Jag är ändå tacksam över att "raset" kom nu, när jag är starkare och kan vara den stöttande vuxna som vet vad vi ska ta oss till. 

Tro, hopp och kärlek! Störst av dem är kärleken... och den kärlek man känner till sina barn kan aldrig jämföras med något annat. Nu får jag sätta min tilltro till läkekonsten och hoppas på att mediciner och liknande ska börja ha en helande effekt. Den här gången gäller det inte mig, och vet ni vad? Det är hemskt, jag tror alla föräldrar skulle ta sina barns sjukdomar och olyckor tio gånger om... jag skulle iaf göra det. 

På något sätt blir också mitt arbete en fristad. Där vet jag vad jag gör. Det är någorlunda solklart över vad som förväntas av mig. Jag gör mitt bästa, nästan jämt och det uppskattas, nästan jämt. Eleverna är otroligt omtänksamma och jag gillar den humor och det samspel som vi har här, speciellt med de äldsta. Inte konstigt att det känns gött att åka till jobbet på morgonen. Många gånger hör jag vänner till mig prata om "jobbångest" på söndagen. Det händer inte mig så ofta. Väldigt sällan faktiskt.

Nu är det bara ca 3 veckor kvar till min semester. Det känns både bra och lite vemodigt. Bra för att det blir skönt att njuta av sommaren. Vemodigt för att flera av mina underbara kollegor byter hus, flyttar utomlands och helt enkelt inte kommer finnas där i höst. Vemodigt också för att vi släpper iväg ett trettiotal flygfärdiga 12-åringar upp till högstadiet. 

Men sånt är livet, människor kommer och går... somliga sätter bara lite djupare spår.