I dag är det fredag. Fredag utan den där bubblande, glada, förväntansfulla känslan. I dag är det tungt, lite ångestfyllt, sorgligt, eftertänksamt och känsloladdat. I dag är dagen då vi tar ett gemensamt farväl av en kollega. Jag bävar inför begravningen. Jag har allt för många begravningar i minnet och massor av sorg och saknat lagrad i mig. Det är framförallt minnet av min egen mammas sjukdom och begravning som kommer till ytan. 

Det som är skönt är att vi är många kollegor som följs åt, som stöttar och finns för varandra. Det tuffaste är tanken på den familj som nu saknar sin mamma, farmor och fru. Den förlusten kommer de för alltid att bära med sig. Orättvist är ett ord som gör sig starkt påminnt en dag som den här. 

Jag försöker lära både mina elever och mina barn att livet är orättvist. Men då handlar det ofta om mindre saker som vem som får största bullen eller vem som får välja tv-program. När det gäller livet eller, som nu, döden. Ja då är det tamejtusan jävligt orättvist. Att min mamma dog efter 40 år som rökare kan jag se en viss rättvisa i men inte att nån som levt så sunt, vänt och gott ska drabbas. 

Vad är meningen med livets alla lidanden? Det är nog den yttersta frågan. Svaret måste helt spontant bli, balans. Nån stans finns ett räkneverk som summerar plus och minus, positivt och negativt, gott och ont, varmt och kallt, hårt och mjukt för att sedan på nåt märkligt sätt utmynna i den totala balansen. 

Om tre, fyra timmar ska jag krypa in i famnen på min underbara kille. Suga i mig av hans doft, andas ut och ladda om. För trots allt så är helgen här och jag tänker ta vara på den. Till varje pris. 

Var rädda om er!