När den första flammande ilskan lagt sig finns nu bara ledsenhet kvar. Som ett trafikljus, först ilsket rött och nu orange... Jag undrar när det blir grönt? Bara ledsen är väl inte helt sant. Besvikelsen tar stor plats också.

Vänner är viktiga ingredienser i livet. För många lika viktiga som kärleken. Så är det i alla fall för mig. Jag står upp för alla som betyder något för mig. Att prata nedlåtande eller gå bakom ryggen på de jag älskar finns inte i min värld.

Eftersom jag håller vänskap så högt så förstår jag att andra också gör det. Kollisionen uppstår inom mig när jag drabbas av dåligt ryckte för att min vän inte kan stå upp för mig.

Så i dag är jag ledsen över att jag behövt sålla bort någon jag trodde var min vän. Den är nu degraderad till skaran av bekanta.

ibland nås jag av insikter. Somliga starkare än andra. I kväll har jag blivit sååå enormt besviken av en vän (en sån jag kunde sålt min lillasyster till).

Jag känner mig arg. Arg på mig själv. Sånt här har jag lovat mig själv att inte medverka i. Ändå hamnar jag här. Turligt nog har jag förmågan att ta mig ur.

Det jag trodde var starkt visade dig vara fånigt litet och svagt. Grisen i säcken, jomenvisst!!!

Så här en alldeles ovanligt bra onsdag känns det inget tungt alls att jobba. Solen skiner, eleverna är lite lagom tossiga inför vetskapen att de straxt har fyra dagars ledighet så även personalen. Pratet om vad alla ska göra på helgen och vad som ska ätas och drickas är i full gång. Längtan "ut" är stor. 

Min mage känns lite extra full av fladdrande fjärilar. Det trängs av känslor. Kärlek, längtan, saknad, lycka, fniss och skratt. I verkligheten så cyklade jag till jobbet i brutal motvind i morse men i livet blåser medvinden stark. 

Det finns mycket som skulle kunna vara bättre men varför tänka på det? Det ger mig inget, iallafall inte om jag inte tänker konstruktiva tankar. Och i dag tänker jag inte tänka på nåt sånt alls. I dag ska vinden få blåsa mig rätt i ansiktet så att jag lätt kan sprida mina vingar och bara lyfta och flyga i väg. 

Måsar anses av många som skräniga men jag imponeras av deras flygskicklighet. Deras skratt påminner mig om mina barndoms sommardagar hos mormor och morfar. De gör mig oftast lugn och harmonisk, speciellt när jag vistas vid vatten. Jag kan dock hålla med om att i stan gör de nog mer skada än nytta. 

I dag är det min dag. Så här halvvägs in i livet är det ju inte så jättefestligt att inse att ännu ett år har gått. Jag lider inte alls av att bli äldre. Det som är jobbigt är att för varje födelsedag så inser jag att jag har färre år, månader, veckor och dagar kvar. Inte så att jag går omkring och är rädd för döden. Jag känner snarare att jag har så mycket kvar att göra, ge, känna uppleva och se.

Allt emellanåt så är det som om ögonen öppnas, dofter förstärks, känslor blir starkare och världen känns klarare och mer underbar. Så har de senaste dagarna varit för mig.

Tacksam och lycklig har jag tillbringat tid med människor jag trivs med. Sånt gör mig glad och varm i kropp och själ. Att sakna mina barn känns både tråkigt men också skönt. Jag saknar dem för att jag älskar dem så mycket. Jag drabbas ibland av svallvågor av barnasug. Då är det skönt att få ett mess eller ett telefonsamtal med de vackraste av vackra människor. Att vara mamma till två tonåringar är ingen dans på de där berömda rosorna. Det kan vara överjävligt taggigt och tungt emellanåt. Då är det skönt att det finns en pappa att bolla funderingar med. Vi säger ofta till varandra "Det är så kort tid vi har dem kvar".

Tiden går för vara små gryn. Det blir också äldre och ska prova sina vingar. Försöka lyfta, fladdra i väg och kanske störta mot marken. Det är då jag kliver fram och putsar deras fjäderdräkt och puttar ut dem ur boet igen. Ingen lätt uppgift men den måste göras.

I kväll har jag blivit firad med blommor i massor, god mat, en öl i kvällssolen på altanen och jag känner mig så nöjd med dagen. Ett år äldre, kanske lite klokare men framförallt lycklig och mycket tryggare. Tack alla ni som finns där för mig, ni som grattat mig och för att jag vet att ni finns där även nästa gång jag fyller år.

Pöss på er!!!!

Kom precis på att det i dag är exakt ett år sedan jag outade på min blogg att jag var i flyttartagen. Tänk så fort det senaste året har gått. Så otroligt mycket jag hunnit med och framförallt så många nya människor jag lärt känna. 

SÅ i eftermiddag blir det till att skåla för världens bästa lägenhet och världens underbaraste människor. 

Välkommen säger jag till Suss som får lyfta glaset redan 16:02

Efterlängtad, saknad och oerhört uppskattad. Jag talar givetvis om fredagen! Så himla skönt och gött. Vädret är så där lagom vårligt. Planerna för kvällen spikade och arbetsdagen ser ut att bli lagom betungande. Helt perfekt! Jag kommer tillbringa min helg med några av de personer som står mig allra närmast och det är ju aldrig fel. God mat, god dryck, en krogrunda, grillning, och tid att bara slappa. Det kan väl knappast bli bättre.

Nu hoppas jag att din fredag blir lika bra som min och att du kan njuta av vårvädret.

å så gött det är att landa i
Gigantsoffan. Där hund, katt, barn, pojkvänner (min o dotras) grannar, systrar o bröder hänger o trivs. Så knasbra jag har det.

Jag rår mig, bara mig, om jag vill. Eller så rår jag om allt o alla. Alla dagar är inte så här bra. Men de flesta är det.

Jag är så glad, så här ett år senare. Jag är jag, med livet i behåll, med kropp o själ i behåll. Kanske är det här, det jag har att hamna i, det som är min mening. Det är så himla bra. Jag har bästa grannen. Som tokälskar min hund, mina barn, min katt och kanske mig.

Jag har mina systrar, mina bröder mina vänner. De där som finns för mig, alltid alltid. De som aldrig skulle få mig att känna skuld för de år jag utsatte mina barn för det värsta av värsta, som aldrig skulle anklaga mig för att ha sålt min själ till djävulen.

Visst bär min kropp o själ spår efter idiotin. Det är många saker jag inte fixar eller hanterar. Jösses, hur många gånger har inte Mats hämtat mig i soffan om natten, min skyddade plats.

Hur ofta drar jag mig inte undan. Tystnar. Hukar mig. Sover i barnens säng, bara för att slippa. Men jag behöver inte det, inte längre. Det är snart ett år sen jag hade möjlighet att släppa detta sjuka beteende. Men, det är sprunget ur ett sjukt krävande o pockande.

Det sjukaste hos mig själv var nog att jag var så trasig att jag inte själv var stark nog att bryta.

Herre Gud!!! Karro, du var ju med o bevittnade den sjuka reaktionen över diskmaskinssaltet. Faktiskt reagerade du långt innan. När Tyra fick skit, när
mina barn hellre var hos dig än hos mig. Eller när du hämtade mig en fredagskväll å bevittnade skallningar av lyktstolpe.

I dag är jag snart helt fri. Jag ska bara hämta det sista. O då menar jag inte sängar, mattor, prydnader, krukor, möbler eller så. Jag har en sista sak som ska ställas till rätta. O
När det är gjort så är jag redo. Helt klar för nästa steg.

Det där steget som är så viktigt o fint. Som vi alla inblandade har pratat o diskuterat kring. Och som, jag känner, måste tas nu. För tiden tickar o
Min klocka går. Men, turligt nog, inland står tiden liksom stilla. Å när andetaget hålls, är det ingen annan än den närmaste jag vill hålla det med.