Nära... Så svårt men ändå så underbart. Det finns nog lika många vägar att komma nära som vi är människor. Jag har tidigare i livet haft ganska så svårt att låta någon komma mig nära. Efter min meltdown för 5 år sedan så var jag på botten och upptäckte nåt fantastiskt. Det var när jag var som svagast, naknast och mest sårbar som jag kom människor som allra närmast. Min allra finaste Karrro hittade jag då. Sen dess har vi delat stunder av både styrka och svaghet men också många dagar av mellanmjölkskvalité.

Efter det så följde nya erfarenheter. Vilka? Ja, som att det var ok att fulgråta till filmer. Att det var ok att gråta av smärta och be om hjälp med dagliga sysslor. Det var förlösande att be om hjälp och support när jag var fylld av ångest och inte ville vara själv hemma med barnen. Ja, mina svagaste och fulaste stunder har varit de som givit mig de djupaste av relationer.

Jag kan förundras över hur accepterat det blivit att jag är rädd för en massa saker, eller att jag behöver hjälp med en massa eller att jag har svårt för vissa saker. Det är liksom ok att inte vara perfekt. Det är så himla skönt. Jag får vara den jag är, inifrån och ut.

Man är aldrig så skör och ömtålig som när man står naken, bar, öppen, orolig. Att i sådana tillfällen bli bemött med den djupaste av respekt är något som för en nära. Att aldrig behöva föreställa sig, låtsas, bita i hop eller vara någon annan än man är, det är att få vara nära. När jag sedan tar sats, söker mod för att berätta vad jag önskar och vill och bemöts med ett uppriktigt intresse och inte som om jag klagar...ja, det är att komma närmare.

Jag har varit rädd att visa vem jag är. När man är som en stor amerikakoffert fylld med brister och fel men ändå ska försöka sälja in sig själv, ja då blir det knepigt. Man vill ju alltid visa sig från sin bästa sida när man möter nya människor. Man får ju aldrig en andra chans att göra ett första intryck. Jag har använd mig av metoden "pysa lite i taget". Kanske blir det för min partner som att "köpa grisen i säcken". Men jag har inte kunnat göra annat. Och, på riktigt...alla problem har ju inte funnits där hela tiden. Att ryggen gör ont har jag aldrig kunnat mörka, att magen smärtar är ingen hemlighet men att jag kräver starka mediciner har fått smyga fram. Sen så är det ju som så att även jag får överraskningar när det gäller mig själv. Som att mina leder måste genomgå MRI med ett par års mellanrum då förslitningar är att vänta. Så vi får väl se vilka leder som behöver bytas ut först.

Det skrämmer mig inte. Smärta kan hanteras på så många olika sätt. Det som gör mig rädd är väl att jag vill fixa att vara en bra mamma. Efter en kvälls googlande inser jag att jag kan vara lugn. Jag har förmodligen 10-12 år innan jag behöver stöka runt i kroppen och ta till reservdelar. Och då är mina barn vuxna. Så skönt! Jag är så glad att jag inte har småbarn, jag hade inte fixat det.

På tal om barn...jag har pratat med Tyratösen flera gånger och både hon och jag kunde konstatera att hon är på bättringsvägen. Så skönt. Jag har varit så otroligt orolig för henne. Det är på inget sätt över men varje litet tecken på bra dagar är positivt. Den lilla, fina människan behöver få vara frisk. Och även om det tar lång tid, kanske ett år så behöver vi de små signalerna av bättring. Men så blir man kanske aldrig friskförklarad men med mediciner och kontroller så kanske sjukdomen kan hållas i schack. Det är det enda jag önskar.

Min närhet till min dotter har fördjupats och intensifierats i krisen. Det är ännu en sak som får mig att bli övertygad om att det är när människan blir svag och öppnar sig som närheten finns tillgänglig.

I dag får jag vara liten, svag och ledsen. Jag får också vara stor, stark och bubblande glad. Jag får bli tagen och jag får ta. Jag får var upp och jag får vara ner. Jag får helt enkelt vara den jag är. Inget eller ingen är konstant. Jag tror inte på uttryck som "hon är alltid så skämtsam", "han är alltid så glad". Vi är alla som prismorna i ljuset, vi reflekterar hela spektrumet; röd, orange, gul, grön, grön, blå, indigo och violett.

Jag är som en regnbåge, fylld av färger. Liten och rädd, stark och skämtsam men lika ofta väldigt skör. Och just där och då, det är då jag är som allra närmast.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Upptäcker att det är 10 månader sen sist. Vad beror det på? Jag har väl helt enkelt inte haft någon skrivlust, eller snarare energi över till det. Livet är lite som en berg-och dalbana. Mest pga av fysiska problem.    2,5 år med bursit i höften. ...

Det är högsommar nu, men även jag måste erkänna att vädret inte varit något vidare. Många dagar med skyfall och översvämningar. De sista dagarn har dock varit kanonbra, lite för bra i min smak. När temperaturen går över 22 tycker både jag och Tjejen ...

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...