För länge sen, i min blogg på bloggspace, skrev jag ett inlägg i andan av tigerhonan som skyddar sina barn. Det är ett ämne jag ofta återkommer till.

Jag skulle kunna gå över lik för mina barn. Sedan finns en handfull vänner som jag har nån märklig sammankoppling med. Jag kan känna deras ängslan och oro, deras glädje och sorg långt innan vi talas vid.

Det finns nån galen tanke om att "blodsband" är det starkaste som finns. Jag vet inte... Med en starkt reducerad familj har jag sökt styrka och närhet i så många andra. Karro!!! Hur är det möjligt att hon inte är min biologiska syster?! Aldrig i världshistorien har jag känt sån tillit, kärlek, glädje och lugn som med henne. Sen följer två andra, varsamt utvalda systrar. Bara vetskapen att de finns där hjälper mig att hantera dagen och livet.

På vägens gång har en kusin dykt upp, snurrat ett varv och slagit ut som en blomma framför mig. Med sig har hon fört minnen och förklaringar som verkligen fått mig finna vägen. Utan mins systrar skulle jag falla samman. Tänk så rik jag är idag jämfört med hur jag kände mig för tre år sen.


Alla de fina, som kämpar och slåss för mig, är jag så otroligt rädd om. Jag blir så frustrerad och arg över tanken och känslan att någon vill mina älskade illa. Då vill jag fightas på riktigt.

De som är mina fina får ingen fånga, söndra och utnyttja. Minsta hint om att någon vill göra orätt får mig att bita ifrån. Och det är jag duktig på.

Hotar du de jag är rädd om så kommer jag slåss, var så säker på det.