Efter några motgångar så kom vi äntligen i väg. Jag, Jonas och "storbarnen". Målet för resan var Gröna Lund, iallafall i barnens ögon. Mitt mål var själva resan.

Husbilen packades och hund (vilket skulle visa sig vara ett misstag jag stod för), barn och sambo stuvades in. Tanken var att i lugnt tempo styra mot huvudstaden och sedan sova i bilen för att vara pigga o fräscha inför en heldag i galenskapens tecken.

Lördagen startade med att tösen hade årets magont, svettades och till slut totalsvimmade. Lite svalka, vätska och värktabletter fick henne i form igen. Puh!

Väl framme, utanför Grönan inser jag att vovven inte får följa med in. Vad göra i hettan??? Som om gudarna var på vår sida blev det plötsligt molnigt. Barnen skickades in i karusell-landet och vi vandrade 1,5 km tillbaka till husbilen. Hunden fick ta ett svalkande dopp i Stockholms vatten på vägen. Tempen inne i husbilen var ok, den stod i skugga och skulle oavsett väder inte nås av brännande strålar.

Så vandrade vi tillbaka och in på Grönan igen. När vi alla var samlade åkte vi Kvasten. Härligt. Två åk senare drog det i hop sig till matdags. Jonas tog svängen till hunden i husbilen, för att vara på den säkra sidan. Jag och barnen ställde oss i kö. Det tog nog en timma innan maten kom men... det gjorde inget. Jag fick vila lite och Jonas hann tillbaka.

Därefter blev det inte så mycket mer åka för mig. Allt gående och köande började ta ut sin rätt. Många av attraktionerna har även varningsskyltar som avråder oss med ryggproblem att åka.

Jag kände mig som en svikare. Allra värst var nog att jag kunde se Tyras oro för mig. Som om hon kände att hon inte fick ha roligt för att jag kanske skulle bli ledsen då. Snarare är det ju tvärtom. Ju gladare och roligare mina fina har det desto lättare blir det för mig.

Utan Jonas och barnens glada humör och tålamod hade dagen varit hemsk men så blev det ju inte. Den blev alldeles underbar trots alla tokigheter.