Jo vars! Jag är ganska tålig och uthållig. Jag kan klara mig utan eller med dålig sömn ganska länge. På egen hand reder jag ut mycket om jag måste. Så klart är jag i gen superkvinna, inte alls.

Jag njuter av att få stöd, stöttning och hjälp av min älskade men... Ibland, när jag missar ta mina värktabletter och timmarna går. Värken som alltid lurar där växer sig stor, den pockar och ber om uppmärksamhet. Jag försöker nonchalera men det går inte.

Med en kniv i ryggen, myror i låret och tusen nålar i min ljumske måste jag ge upp. Jag måste hem, ta mina panocod och inta ryggläge. Trist att bryta upp en härlig stämning och gemenskap men jag klarar det inte.

Tyvärr, den gamla
Mia är borta och kvar finns en vilsen själ som söker nya sätt att leva. Det är inte roligt, det är inte lätt men... jag kommer fixa det. Precis lika galant som jag fixat alla andra motgångar och svårigheter i livet.

Och mitt i allt jan jag ändå känna tacksamhet. Jag finns, jag hänger i... ännu en tid.